"Meningslöst ältande, det var något han var bra på."
onsdag, maj 16, 2012, 11:45
Lisas andetag - Karel Glastra van Loon, 2001
En palate cleanser av Passionsfruktsförfattaren. Haha, först kände jag inte igen min egen gamla recce från Bokhyllan, framgooglad för att friska upp minnet.
"Hennes hushåll är rätt ofullständigt, liksom hela hennes liv."
Lisas andetag läses, som titeln oavsiktligt antyder, 'd'un fiato' och lämnar mig oberörd, förutom några kapitel med lite holländsk husbåtsromantik och en del roliga formuleringar som ovan. Hurra för det svenska pocketformatet, tänker jag igen, men nu börjar mitt förråd verkligen ta slut.
Nu kom jag på ett annat problem, dels från sorteringen i det fysiska Röda Rummet, dels från inplaceringen här i Läsdagbokens Författarindex. För den alfabetiska ordningens skull, bör författarens efternamn anses börja på G, V eller L?
kommentarer 4 
Det mindre trevliga Toscana, till tonerna av Rhythm of the Night
måndag, maj 14, 2012, 23:15
Acciaio - Silvia Avallone, 2009
Gläder mig mycket åt Avallones framgångar, inte minst i Sverige. Som nyexad lärare utan tjänst bestämde hon sig för att satsa på en 'sogno nel cassetto' och skriva en roman. Det blev den utmärkta Stål. Utan Enligt O:s italienska initiativ hade jag inte haft motivation och ork att läsa en 400-siding på originalspråk, men nu gick det bra, tog ca. en vecka.
Tack vare det välgjorda reportaget i Babel är det lätt att leva sig in i Annas och Francescas fjortisvärld i 'Fucking Piombino' och det är inget dolce vita, med slitigt skiftarbete, drogmissbruk, tonårsgraviditeter, misshandel m.m.
Via radiolänken hos Bokmania får man ytterligare information om det hårda livet i stålverksstaden, som Elba-turisterna bara kör förbi, och Avallone berättar om sin egen bokhandelsromans i Bologna, wow!
Dallrande Ferragostohetta bidrar till stämningen, som är hotfull och hopplös. Berättartekniken och det allvetande, utomstående perspektivet tyder på god observationsförmåga och starkt engagemang i klassfrågan och könsrollsmönster.
Romanen har just filmatiseras, men det är redan något filmiskt över berättelsen; bl.a. många scener i motljus (in controluce) och soundtracket är ju redan invävt. Stunder som när alla slår på Telegiornale-nyheterna samtidigt på kvällen så det ekar mellan hyreshusen, eller när alla som behöver lugna nerverna står på balkongen och röker och tittar ut mot Elba, gör sig säkert bra cinematografiskt.
I ett annat sammanhang hjälpte jag nyligen en ps-discipula att hitta videoklipp med härskarteknik. Vi valde det när Göran Persson vände ryggen åt Maud Olofsson, men i en annan videosnutt på sidan påmindes jag om GP:s retoriska och politiska höjdpunkt (?!) då han sade till Carl Bildt:
"Berätta inte för mig om det svenska klassamhället.
Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.
Många passager i Stål är skrivna i samma anda, här sid. 34. Fritt översatt och förtätat: "Vad får man för världsbild om man växer upp på en plats där ingen åker på semester, ingen går på bio, ingen vet något om världen, ingen någonsin bläddrar i en tidning eller läser böcker?
Vilka fler läser Avallone nu?
Marley & Me - oba-observing ett reggaeliv
söndag, maj 13, 2012, 10:57
På bio: Marley, 2012
Ya man, ganjadimmor och gigantiska rastamössor. Musiken. Fredsbudskapet. Frihetskampen. Fotbollen. Frun Rita och troféflickvännen m.fl. I två och en halv timme följer vi Bob Marleys blott 36 år korta liv. Från i princip ett skjul i bergen på Jamaica, fattigdom och utanförskap i barndomen, via Trenchtown till turnélivet och den Selassie-artade återkomsten till Jamaica.
Väntade mig en mängd konsertklipp staplade på varandra, inte ett sådant här personligt porträtt med 'talking heads'-fokus. Regissören, Kevin MacDonald, har också gjort Touching the Void, med samma närvarokänsla. Den humoristiska tonen, t.ex. när de fabulerande jamaicanska släktingarna och The Wailers-medlemmarna berättar galna anekdoter, skapar en kollektiv filmupplevelse i salongen med många skratt - och senare sorg.
En invändning, är det p.g.a. Marleys personlighet, charm eller karisma som ALLA är så kärleksfulla och respektfulla när de berättar? Säkert sårade han också många och var egentligen oförutsägbar och besvärlig i de stunder de säger beundrande eller överslätande att han var "in his element" och i intervjuer låter han som ett jobbigt pothead; långsam, sluddrig och pseudoprofetisk.
Gick förbi den stora skylten på Cineworld Haymarket för några veckor sedan och kände starkt att jag ville se den här dokumentären vid tillfälle, trots att jag inte precis är ett stort fan. Je ne regrette rien.
Afternoon Anarchy
fredag, maj 11, 2012, 22:56
Nooo future?
Varken religion eller rojalism är välkommet hemma hos mig, men/och varje gång jag går förbi Dwell trånar jag lite efter den alternativa teservisen - och kudden i samma kollektion. I butiken finns för övrigt en fin 'defiktionaliserad' melting clock.
Se även:
Drinking tea with a taste of the Thames...
Anglofil är jag däremot, tveklöst och innerligt. Här är en som inte är det, men som ändå åstadkommit en berättelse från en hed. Can't wait.
"It's a little novel" - italiensk fotograf berättar om sin lilla värld
onsdag, maj 9, 2012, 19:26
Låt oss move west down Ventura Boulevard, som Tompa skulle sagt, och in i den Brooklynboende fotografens studio för att förstå hans verk. Italienskfödde Paolo Ventura bygger upp miniatyrvärldar av allt från lera till loppisfynd och lyckas åstadkomma en alldeles speciell atmosfär när han sedan fotar vad han åstadkommit på studiobordet.
Som Ventura själv berättar i videon ovan utspelar sig fotoserien 'Automaton' i Venedig, i det judiska ghettot under Mussolinis tid. Jag tycker mycket om hans stil och skulle gärna ha t.ex. (Cine)MA-fotot på väggen.
Läsdagboken on location: Venedig
Readers, I could marry you!
tisdag, maj 8, 2012, 21:40
Tillbaka till den lokala undersökningen. Mind the Book-läsarna har mycket god smak.
Den vinnande devisen beskriver Mind the Book:s läs- och livsstilskoncept väl, methinks.
Tack för er medverkan till uppslag för nästa års header.
Vad jag läste på Londontåget
måndag, maj 7, 2012, 23:37
Finner tågrelaterade titlar titillerande. Gillar Tessa Hadleys sätt att skriva med fina observationer och karaktärer med både vardagliga och oväntade quirky-heter. Romanen består av två delar och handlar om två människor - främlingar för varandra - som har anledning att åka Londontåget till eller från Cardiff. Kunde aldrig ana att jag skulle bli så uppslukad av första delen, s.k. domestic fiction. Den andra handlar om en livskrisande ung bibliotekarie och nu ska jag lägga mig i min egen säng och läsa slutet.
Idag visade Brighton sin bästa, soligaste och mest rosévinskimrande sida. En extra shoutout till hotellet Strawberry Fields, som med sitt jordgubbstema gav mig så mycket bärinspiration. Fler på Etsy.
That dizzy edge. Rock sublime! - Beachy Head i populärkulturen
söndag, maj 6, 2012, 22:23
... och självmordsstatistiken. 'You are not alone'. Det finns hjälp. Redan vid utfarten från Brighton ser man skyltar längs vägkanten. De är uppsatta för att förhindra självmord från den höga klippan. Det berör mig och angår mig. Som psykologipedagog och medmänniska. Ett förskräckligt tragiskt fall jag minns är det japanska paret med den handikappade sonen. Vägs ände.
På litteratur- och popkulturfronten är väl den senaste filmatiseringen av Brighton Rock färskast i minnet, men det finns mer: Två The Cure-låtar, slutscenerna i Quadrophenia, en dikt från brittiska Romantiken m.fl.
Charlotte Turner Smith skrev den här dikten. Läs hela här.
On thy stupendous summit, rock sublime!
That o'er the channel rear'd, half way at sea
För besökare utan bil är det möjligt att, med buss 13X och för endast 4 pund, åka hela rundan Brighton - Beachy Head - Eastbourne. Vita klippor, det stora havet, gröna ängar och kullar, gula rapsfält, fridfulla får i oändliga hagar, små gulliga Sussexbyar... Sublime.
En überboknördig Bookworm Survey für alle
söndag, maj 6, 2012, 14:54
"Calling all bookworms". Tack vare min kära Indy får jag kännedom om den roliga undersökningen angående läsvanor, bokköp, sorteringspreferenser, ev. hundörevikande och marginalkludd. klickbar länk finns en bit ner i artikeln.
Älskar Katy Guests formuleringar om "lovely, keepable, strokeable books". Av denna anledning, mitt långa och passionerade förhållande med boken som fysiskt objekt, misslyckas - eller bortprioriteras - ofta mina Kindleläsprojekt - även om det har blivit ca en Kindleklassiker i månaden, enligt planen.
Allt annat än Hunky Dory är livet ibland. Heaven knows we're miserable now: typiskt Bank Holiday-ruskväder, man flu, PMS och dubbel post-jobbstresströtthet. Tur att Brighton per se lyfter livsandarna med den allmänna edge:n och toleransen för olika livsstilar, den roliga arkitekturen och mysiga caféer och barer. We shall overcome. Nu blir det bokläsning galore!
Brontëana - bellissima!
lördag, maj 5, 2012, 00:27
Morrissey inspirerades av Catherines sista ord till Heathcliff:
"You Have Killed Me - and thriven on it, I think." .
Tänker att även Mozraden "Pasolini is me" i samma låt kan härledas till Brontëromanen. Tidigare, i kapitel 9, säger Catherine till Nelly:
"I am Heathcliff! He's always, always in my mind: not as a pleasure,
any more than I am always a pleasure to myself, but as my own being."
Italiensk intertextualitet i sikte!
En ny roman av Desy Giuffrè där Heathcliff och Catherine återspeglas i en liknande kärlekshistoria:
Låt oss också minnas Oriana Fallacis ord om Emily Brontë.
Simone said 'Hey babe'...
torsdag, maj 3, 2012, 21:40
Precis som The Chief Beaver jobbar jag gärna på caféer. Nu när Vanessa Paradis är aktuell i Café de Flore tänker jag på en annan film som inte finns. I tidigare intervjuer har hon sagt att drömfilmprojektet är att hon själv spelar Simone de Beauvoir och Depp är Nelson Algren. Vad jag minns är manuset redan klart och titeln 'My American Dream'. Under universitetsuppsatsperioderna ägnade jag veckor, nej, månader, åt att närstudera biografier, brev och dokumentärer i ämnet. Jag tänker fortfarande kärleksfullt på alla tre - inkl. Sarran - som gamla bekanta. Allez, allez, can't wait!
När du hör det här ljudet [...] är det dags att vända blad
onsdag, maj 2, 2012, 00:38
Italien i maj. . Pronti... Via! Kvällslyssnar för närvarande på en av mina idoler, Nanni Moretti, och hans nya inläsning av Goffredo Parises Sillabari. En samling prosastycken i bokstavsordning från A till S - "la poesia mi ha abbandonato" där, säger författaren själv i förordet: Amore, Amicizia, Antipatia, Bacio, Bellezza, Cinema, Cuore... Sitter i sängen med mobilen, hörlurar och pappersboken i handen, lite som med forna tiders kassettböcker.
I do love my indie!
måndag, april 30, 2012, 22:42
The Matisse Stories - A. S. Byatt, 1994
Kampanjen funkade på mig och jag upptäckte en ny lokal och oberoende bokaffär i Sheen. Det löjliga är att jag måste cyklat förbi den hundratals gånger genom åren. Att den är besläktad med Kew Bookshop förvånar mig inte, lika trevligt inredd och med kunnig personal.
Byatt kommer från 'Staff recommends'-hyllan och jag har slukläst de tre novellorna med Matissemålningar som inspiration. Det blev knappt tillfälle att använda de snygga indiebokmärkena. Starkt feministiskt, naturellement - det är en Drabblesyster vi talar om.
Se gärna N.Y. Times-reccen What we do for art. Min egen favorit är den första, om en frustrerad frisör, "a balletic Hamlet" och hans 'classicist'kund. Tantpride!
Rösta på bästa Mind the Book-floskeln!
söndag, april 29, 2012, 16:00
Nobody does it like Bokmoster. Nu har hon hittat en rolig slogangenerator. Nedan några förslag för Läsdagboken. Jag tänker på Peggy och de andra som pitchsvettas i styrelserummet i Mad Men. Vilken föredrar du som Mind the book-kund? Create your free online surveys with SurveyMonkey, the world's leading questionnaire tool.
I'll have my people call your people och berätta hur det gått om några dagar.
You can never hold back spring
söndag, april 29, 2012, 13:49
Italiensk film: La tigre e la neve, 2005
Tom Waits har talat. Låt oss fortsätta vältra oss i vårpoesi och samtidigt komma i form för det gemensamma läsprojektet Italien i maj. Det är naturligtvis en kärleksmetafor, särskilt framgår det i filmen där Benigni spelar en lidande poet och orsaken är obesvarad kärlek. Han gör allt för den här kvinnan, följer henne till och med till Irak vid tiden för USA:s invasion.
Magisk realism och monologer en masse. Det är omöjligt att inte tycka om filmen, även om den är märklig. Skulle någon förvänta sig något annat när Benigni regisserar? Jean Reno spelar poet, Benigni litteraturprofessor. Två monologer har blivit särskilt bevingade:
Dialog I: Litteraturprofessorn föreläser (stark underdrift) för sina studenter om poesi - d.v.s. livet. Engelsk översättning här.
DIalog II: Hur världen skulle vara om hans älskade skulle dö. Tänk Auden, "Pack up the moon and dismantle the sun...". Engelsk översättning här.
