Volvo lastvagnar - Erlend Loe, 2005

"Maj-Britt är för all framtid fråntagen rätten att äga undulat." - smaka på den förstameningen. Ännu roligare låter det på norska, och allra roligast var det att höra Loe själv läsa ur sin bok. Kanske har han läst in den eller tidigare böcker som ljudbok? I såfall ska jag "läsa" om allihop.

Senaste boken handlade om Doppler, som tröttnat på att vara duktig och i den här boken bestämmer han sig för att vandra in i Sverige med sonen Gregus och älgen Bongo. I Volvo lastvagnar berättar Loe om den tonårsrebelliske, haschrökande Maj-Britt, 92, som tar en risiko genom att åka till Hultsfredsfestivalen, och den gamle scouten von Borring som sover utomhus utan pute m.fl. Samhällskritik och livsvisdom. Loe leker ironiskt med begrepp som metafiktion och intrusive author. Han gränsar till nonchalans vad gäller research, komposition och allmänna kontrakt med läsaren. Men det är underhållande, vansinnigt underhållande. Synd att det bara varar en timme, d.v.s. motsvarande en Ryanair-incheckning och boarding.



Loe signerade sin roman vid en lastbil utanför Bokmässan. Eftersom det var så fint väder passade vi på att sätta oss på det supermysiga Café del Doge vid Korsvägen. Mahognybar och svartvit-rutigt golv, högar med inredningsglossies längs väggarna och inramade svartvita foton på stammisarna. När vi gick därifrån var min Loe-bok förstörd, nedkladdad med cola eller kaffe fast den legat i min kasse. Vi är tämligen säkra på att den skyldige var Stina Lundberg/Dabrowski vid bordet bakom oss.

Det sägs att Loe lockar unga manliga läsare, som inte alls läser böcker i vanliga fall. Trots det vittnade våra pojkvänner om att Liseberg denna dag var fullt av äkta hälfter/män/killar och barn, medan frun/kvinnan/tjejen förmodligen var på Bokmässan mittemot. Ändå hittade de ett gäng söta baskerprydda tjejer att identifiera sig med.

Bokmässan 2006 hade först och främst ett socialt syfte för oss. Så underbart roligt att återse fosterlandet, pojkvän och goda vänner. Det intressantaste seminariet om böcker, läraryrket och livet var nog min och Emmas inledande catching-up session med kaffe och Marabou i den där restaurangen i hörnet, där man har den goda smaken att servera vin mitt på dagen. Efter det skrattade vi oss igenom Erlend Loes seminarium och nickade ivrigt åt allt som Frank McCourt berättade om läraryrket m.m. Carina Rydbergs seminarier var tyvärr inställda p.g.a. förlagsbråk.



Bloggar on location från det fantastiska Hotell 11 på Norra Älvstranden, i ett område liknande Norra Hamnen i Helsingborg, Bo01 i Malmö eller Hammarby sjöstad m.m. Här i Göteborg skulle jag vilja bo efter London. Hur är gymnasieskolorna i Gbg?

Kvällens evenemang på Foyles var mer en paneldebatt än en författaruppläsning. Moderator var en litteraturkritiker på The Guardian, huvudaktören förstås Hornby himself, men författarna Frances Spufford och Blake Morrison var mer än sidekicks. Kvällens ämne var: Finns det bra och dålig litteratur och vad är det i såfall? Spelar det någon roll vad man läser? Vad är det för skillnad på läsning och andra former av kulturkonsumtion? Är det bra eller dåligt att ha en kanon? m.m. Intressant och inspirerande!

Samtalet kretsade kring Hornbys senaste bok The Complete Polysyllabic Spree. Nu står det "Love, Nick" i min! Hornbyfans bosatta i London sedan några år har säkert redan följt hans krönikor och essäer om "Stuff I´ve been reading" i dagstidningarna, men för oss andra är det väldigt bra att få allting samlat så här. När jag kollade bibliografin såg jag att jag läst alla hans böcker utom Speaking the Angel, eftersom jag ofta har lite svårt för noveller, och Fever Pitch, som jag råkade se som film med en långhårig Colin Firth istället. Ser nu fram emot en polysyllabic spree med många kloka ord om läsning och många boktips.

BREAKING NEWS



På tunnelbanan hem smygläste jag i en medpassagerares London Lite-tidning och jublade inombords åt rubriken "This Life, ny säsong 10 år efteråt". Kan någon bekräfta?

Just nu meddelas på BBC att Richard Hammond, rolig programledare från Top Gear och Brainiac, skadats allvarligt i en trafikolycka. Hoppas han överlever och att allt går bra. Han är bara 36 år. Det räckte med Steve Irwin.

För övrigt kan jag meddela att jag numera är stolt innehavare av ett brittiskt bankkonto. Efter en timme med min personliga bankkvinna Mrs Hopla på HSBC fick jag ett Bank Account Plus, ett bra sparkonto, ett efterlängtat chip and pin-kort och ett mortgage offer på 165.000 pund! Så imorgon kanske jag lägger ett bud på The Grange. Angående mitt namn sade hon bara "you don´t use Inger, do you?" och så enkelt var det.

Har provat nyheten Revolution på Esporta. Det är spinning på de gula, rörliga cyklarna framför en stor TV-skärm. Igår visades ett inspelat Tour de France - tur att jag hade rätt tröja - och vi cyklade en etapp i bergen i Provence, bakom Lance Armstrong och andra men in tights, bland jublande lokalbefolkning. I nedförsbackarna blundade jag ibland när det gick lite för fort. Armstrong vann. Synd, jag är ju lite peeved på honom den här veckan, för att han lämnade Sheryl Crow när hon som mest behövde honom.

Läsdagboken har haft 10.000 besökare sedan april. Otroligt! Who are you? Ibland kan man tro att det är fem stammisar ungefär.

Biokväll igen! Denna gång i intimare, sammetsdraperad salong på Prince Charles´ cinema bakom Leicester Square. Jag gillar verkligen att West End är så lättillgängligt härifrån. På 20 minuter kan man ta sig dit med District Line, trots byte i Hammersmith, men det står nästan alltid ett Piccadilly Line-tåg och väntar på samma plattform.

Heading South. Intimare var det ja, och mer independent-stuk på filmen, vilket t.ex. innebär lägre tempo. Regissörens namn klingade franskt, ändå var jag säker på att filmen var engelsk, eftersom Charlotte Rampling har en av huvudrollerna, men jag glömde att hon varit gift med Jean-Michel Jarre, och talar perfekt franska. Blev mycket glatt överraskad när dialogen visade sig vara till ca 70% på franska, 20% på engelska och resten franskklingande haitisk patois. Den haitiska miljön är väldigt spännande, men också sorglig, upprörande och hotfull.

Det är tidigt 80-tal, under Baby Doc-regimen, men ovetandes om det åker tre ensamstående 40+kvinnor till Haiti för att ha lite kul, eller, mer rakt på sak, att sexturista. Det är den 55-åriga franskläraren Ellen från Boston, nyskilda Brenda, 47, från Savannah, Georgia och Sue, mer en biroll, men är fabriksarbetare från Québec. Alla tre förlustar sig vilt med de svarta unga männen på stranden. Det var väldigt jobbigt, tragiskt och genant att se, inte alls erotiskt. Alla tre har samma favorit, Legba, och intriger uppstår när de tre tävlar om honom. Öns diktatur utgör samtidigt ett yttre, växande hot.

Det hela ackompanjeras av ett melankoliskt soundtrack med lokal musik, som verkar bära ett politiskt budskap och vilja berätta öns historia. I öppningstexterna stod det "baserad på tre noveller av Dany Laferrière" och bara det är väldigt spännande. Tre noveller! Perfekt lektionstips om det är modern frankofon litteratur. Det där måste jag genast kolla upp! Kan bli ett helt projekt när DVD:n kommer ut. Intressanta teman som fattigdom, exploatering m.m. och för den littvetare som älskar att leta binary opposites är boken ett paradis: ung vs. gammal, vit vs. svart, vardag vs. semester etc.

If you loved Heading South, you might like...

The Weakness in Me, låt av och med Joan Armatrading - Västindiens och Birminghams svar på Tracy Chapman.

Becoming Strangers , roman av Louise Dean. Jag glömmer aldrig citatet med "the young black lover and his elderly cargo", fniss.



Hurra för Maltesers nya bioformat, i hög plastmugg med lock à la regular Coca-Cola, så att man kan ställa den bredvid biofåtöljen. Tillräckligt stor förpackning för att räcka till två biokvällar för mig. Heureka! Om jag vågade skulle jag ta med Maltesers-muggen till Esporta, ställa den i flaskhållaren och äta lite medan jag går eller springer på löpbandet, men Nick skulle nog bli arg på mig då. Esporta har förresten tillfört en ny dimension till mina söndagar. Såååååååå skönt att träna tidigt, för att sedan sitta i baren med en cappuccino (och en sensible risifrutti istället för croissant...) och läsa The Mail on Sunday. Gick dit ca 9.00 och kom inte hem hit förrän efter 12.

Till sist, trots att svensk politik är het ikväll har jag svårt att engagera mig. Ska bli intressant att se den nya regeringens implementerade skolpolitik. Blir det ordning och reda nu? och FI fick ynka 1% av rösterna hälsar P. Var det en utlandssvensk?

Teacher Man - Frank McCourt, 2005

McCourt summerar sitt lärarliv och igenkänningsfaktorn är mycket hög. Den här typen av tillbakablickande memoarer och kondenserad 30-årig karriär på endast 250 sidor riskerar att bli bittert. Var det bara så? Kanske är det bättre att undvika att som McCourt summera antal elever han haft genom åren (ca 12000) och antal uppsatser han rättat o.s.v. Samtidigt finns det träffsäkra beskrivningar av gruppdynamik, lärarrollen och olika elevtyper, liksom mängder av kloka lärar-aforismer att stryka under:

"Here they come. And I´m not ready. How could I be? I´m a new teacher and learning on the job."

"It´s a mistake to arrive early, gives you too much time to think of what you´re facing."

"Every class has its chemistry. There are some classes you enjoy and look forward to. They know you like them and they like you in return. Sometimes they´ll tell you it was a pretty good lesson and you´re on top of the world. That somehow gives you energy and makes you want to sing on the way home."

"After a day of five classes your head is filled with the clamour of the classroom.[...] At the end of a school day you leave with a head filled with adolescent noises, their worries, their dreams."

"Vocational schools were seen by many as dumping grounds for students ill-equipped for academic high schools. That was snobbery."

"I thought I was teaching. I was learning."

Längst bak i Harper Perennial-utgåvan finns ett appendix med en intervju med McCourt, samt flera sidor med "If you loved this, you might like..."-tips om både böcker och filmer. Längtar efter Maggie O´Farrell, men just nu läser jag ´Tis, trots allt. Det kändes inte rätt att hoppa över den. Mellanboken består av 400 sidor New York-skrönor i högt tempo. Dramaturgiskt sett kommer den inte i närheten av Angela´s Ashes, men jag behöver fylla luckan i McCourts liv. Vad gjorde han mer mellan 17 och 70 års ålder? Kanske berättar han mer om det på Bokmässan på lördag?

Teacher woman I
Min egen skolvecka har varit busy, busy: slitit mitt hår över de 17 bloody excelarken med studieplanerna, vikarierat i en 0:a och en 1:a - så där ja, nu har jag verkligen haft elever i alla åldrar utom lekisbarn. Vidare, två sena konferenser, ännu senare wine and cheese-mingel med föräldrarna (why?), inga lugna yard duties på en parkbänk i solen utan elever med andnöd och elever som blivit knuffade på fotbollsplanen o.s.v. Tur att Touching the Void räddade mina lektioner. Måste erkänna att jag pratade om Yates och Yeats under ytterligare två lektioner, både i 7:an och på Engelska C. Vid samtliga lektionstillfällen har den där sällsynta stämningen uppstått då 4-18 ögonpar (beroende på gruppstorlekarna) tittar uppmärksamt på läraren i ett andlöst tyst klassum och väntar entusiastiskt på - Vad hände sen? och sen? medan jag ritade glaciärsprickor på tavlan och berättade för fullt. Otroligt nog har en läsdagboksläsare, bosatt i Chile, erbjudit sig att skicka filmen till mig, stort tack, M! Alla elever vill se den nu, och då ska jag passa på att visa scenen med Boney M-låten - en rolig detalj jag glömde nämna trots att jag pratade så länge om filmen. När Simpson låg döende bland klippblocken på sin ohyggligt besvärliga väg tillbaka till base camp, utan mat och vatten och med brutet ben, började han höra en irriterande Boney M-hit i huvudet, men märkligt nog gav det honom mer styrka. "Jag vägrade dö till tonerna av Boney M", sade han.

I fredags var jag mycket, mycket trött, men tog mig i kragen och hade en TV-kväll på the treadmill på Esporta hellre än TV-kväll hemma och somna i soffan. Det räddade mitt humör tillsammans med överrasknings-Maraboun, som anlände i fredagens kläd-och bokpaket nr 2 från Darling. Nära ögat att jag inte fick ut det på det skumma postkontoret, där en Vicky Pollard-anställd tittade slött på min avi, flyttade planlöst omkring paketen som låg utströdda på golvet i jourbutiken, för att sedan rycka på axlarna och säga: - Sorry, it´s not there. WTF, tänkte jag, men till sist hittade jag det själv.

Jag har bott här i London i en månad nu, men igår utbrast jag - Jävla England! för första gången. Det var när jag skulle fixa bankkonto. Jag visste hur krångligt det kan vara och hade förberett med alla tänkbara dokument som bevisar min identitet, arbetsplats, inkomst och adress, men gissa vad det hela föll på? Mitt namn! Personalen på NatWest vägrade acceptera att Camilla är mitt "first name", då det står Inger C M i passet, så enligt dem är Camilla M på de andra dokumenten en annan person. WTF, WTF, WTF! Nytt försök på måndag, då min arbetsgivare kompletterat anställningsbeviset med bisatsen "always known as Camilla" efter mitt fullständiga namn. Steg två blir att jag måste jag ringa runt till elbolaget m.m. och få dem att skriva Inger på alla fakturor. What´s in a name?

Teacher Woman II
I mitt nya liv som TV-freak (märks på antalet lästa böcker...) har jag bl.a. sett en ny, intressant Larry King-intervju med f.d. grundskoleläraren Sheryl Crow, nu 44, där hon berättade att Lance Armstrong bröt förlovningen och dumpade henne när hon fick, eller trots att hon hade, bröstcancer. Igår såg jag ett lika intressant Oprah, möjligen två år gammalt, där Lance Armstrong var gäst, med anledning av sin gula armbands-kampanj LiveStrong till förmån för cancerdrabbade, eftersom han själv överlevt testikelcancer. Med i studion var Sheryl Crow, och de såg kära och lyckliga ut, men jag blev väldigt upprörd när jag tänkte på hur det gick sen. Så falskt, så fel! Uppenbarligen var den sexfaldige Tour de France-vinnaren inte strong enough to be her man, vilket Sheryl sjunger om i en mycket bra låt från 90-talet. Jfr. Kylie Minogue och Olivier Martinez. Stand by your woman, man!

Under neon loneliness..., thegirlleastlikelyto utnämner Manic Street Preachers Motorcycle Emptiness till 90-talets bästa låt, och jag instämmer. Plötsligt minns jag att jag köpte albumet Generation Terrorists under en weekend i Norrköping (varför?) i 2:an i gymnasiet, tror jag. En CD-singel med en hjärtslitande version av Suicide is Painless medföljde och i en av låtarna på albumet medverkade Traci Lords.

I´m a West End girl in an urban world. Första helgen med någorlunda bioväder, då blev det The Queen med en makalöst bra Helen Mirren m.fl. i största salongen på Cinéworld Haymarket vid Piccadilly. Många homo-par i publiken, om någon vill veta. Stämningen var mkt god med många skratt, men också många tårar. Trots att jag är antirojalist får filmen högsta betyg. All rise for Helen Mirren - hon kan både talk the talk och walk the walk som drottning. Oscar, please!

Filmen handlar om hur (illa) brittiska kungahuset hanterade prinsessan Dianas död, men även om Tony Blairs första tid som premiärminister. Man får se många klipp från nyhetsreportage från sommaren 1997 samt en rekonstruktion av den där ödesdigra augustikvällen i Paris. När Dodi och Diana klev ut från hotellet och in i bilen blev det knäpptyst i salongen, även under Dianas brors tal. Michael Sheen* gör en godhjärtad, men fumlig Tony Blair, ungefär som Hugh Grant i Love Actually. Helen Mirren gör en porträttlik drottning, som faktiskt framställs som känslosam bakom fasaden, hennes man dock en känslolös, makt- och jaktgalen stofil, Prince Charles mänskligare än någonsin, men drottningmodern som konservativ börda och efterhängsen ginpimplande relik. Regissören Stephen Frears är mannen bakom bl.a. High Fidelity och The Snapper och filmen har många humoristiska inslag mitt i allt sorgligt, t.ex. när drottingen småpratar med Blair och säger på sin torra RP: - Yes, yes, children - such a blessing. Hela salongen exploderade i skratt när Blairs sekreterare ropar med telefonlur i handen - I´ve got Gordon for you, Sir, och Blair svarar: -Let him hold on. Mer aktuellt än någonsin den här veckan.

Senaste pseudonyheten om 10 Downing Street jag och Engelska C-gruppen tog del av i en artikel ur The Guardian handlade om att Gordon Browns fru hade beställt gardiner, som av misstag levererades hem till Tony & Cherie. Rubriken var naturligtvis "It´s curtains for Blair" och i artikeln talades det om "the drapes of wrath". I love it!

*Michael Sheen spelar även kejsare Nero i BBC1:s nya serie Ancient Rome - the Rise and Fall of the Roman Empire, som börjar sändas här på torsdag. My cup of tea.

10 dagar till Bokmässan! Jag ska dit på lördagen och träffa både Emma (blir det repris av förra årets bokmässebravader ?) och Frank McCourt. Svårt att säga vilket som gör mig mest uppspelt. Men, hur många böcker finns det egentligen som utspelar sig på Bokmässan? Håkan Nesser brukar flika in "De hade träffats på Bokmässan i Frankfurt" i sina karaktärsbeskrivningar, men det räknas inte. Göteborg ska det vara.

Svar: Blott en, mig veterligen, och det är en bortglömd pärla: Niklas Rådströms Vad du vill. Det låter som en omöjlig komposition, men varannat kapitel utspelar sig på Bokmässan i Göteborg (förlagsanställd tjej har en affär med sin chef om jag inte minns fel. faktiskt lite chicklit över det hela) och varannat kapitel hemma hos självaste Shakespeare i Stratford-upon-Avon. Titeln anspelar på As You Like It.

På grund av en smärre serverkrasch här hemma i Växjö har Läsdagboken inte kunnats nås på hela dagen.

Men efter nyinköpt hårddisk och tillbakalagd backup är den uppe och snurrar igen.

Säger bara TUR att backup finnes annars hade min Darling förlorat en stor del av sitt liv....

Men som sagt nu "up and running, even better than before"
Happy reading.

/Webmaster Pelz.

Förra året tipsade en kollega om att storyn om de två bergsklättrarna Simpson & Yates skulle passa in i mitt Fear-projekt på Engelska A. Jag blev mycket fascinerad av den sanna historian från 1985, då två engelska killar skulle bestiga en bergstopp i Peru. Plötsligt gick någonting snett; Simpson började glida ner för ett stup och drog nästan med sig Yates i fallet eftersom de hade ett rep mellan sig. Yates kunde inte längre se Simpson och förvissad om att han var död bestämde sig Yates för att skära av repet, med den schweiziska armékniven han plötsligt mindes att han hade i ryggsäcken. Yates klarade sig tillbaka till baslägret någorlunda oskadd, ovetandes om att Simpson fortfarande levde. Med brutet ben och utan mat eller vatten låg han i flera dagar på botten av en glaciärspricka och lyckades till slut, mot alla odds, ta sig tillbaka under mkt svåra förhållanden. Detta har jag läst mig till i kollegans Newsweek-artikel, men det skulle också finnas en bok och en film/dokumentär med den suggestiva titeln Touching the Void. Har dock inte hittat någon av dem någonstans.

Efter ännu en Monday from hell kom jag hem kl 20.50 igår. Fem minuter senare hördes ett jubel från soffan i rummet intill. - Kolla, din film börjar kl 21! Touching the Void ! Wow! Älskar sådana sammanträffanden. Filmen var ganska enkelt gjord, påminde lite om de taffliga rekonstruktionerna på Rescue 911 och dylika program, men storyn, storyn, storyn - den är så bra! Sophie, hälsa Anders att jag har sett den nu!

Som av en händelse hade EnA-eleverna som uppgift till idag att kolla upp vad som låg bakom titeln Touching the Void och vi diskuterade: Skulle du skurit av repet? Hur påverkades deras vänskap? Vad sade Yates till Simpson när de sågs igen vid lägret? men även: Hur skulle det kännas att sitta ensam på botten i en glaciärspricka? I filmen sade Simpson själv att han kände sig "alone" och "utterly shattered". Bra, han visade lite mer känsla än i en annan dokumentär om Falklandskriget, där en brittisk soldat beskrev det hela som "rather unpleasant". Simpson sade också att han egentligen var "a devoted Catholic" men att det inte var läge att lägga sig ner och be, utan han visste att han själv var tvungen att göra något åt situationen. Sånt gillar jag!

Faktum är att Touching the Void har dominerat alla mina lektioner idag, inte bara den avsedda. På båda fransklektionerna pratade vi om franska, oftast lite trendiga, ord som används som de är i engelskan, t.ex. entourage, faux pas, rendez-vous, liaison, débris och coup d´état, men också crevasse (=bergsspricka) från Touching the Void, och jag var bara tvungen att berätta storyn. På Engelska B hade vi besök av the Security Man för lite safety talk om passerkort och annat, och som utfyllnad skulle jag underhålla eleverna i 45 minuter - Touching the Void did the trick.



Strategisk som man måste vara för att motivera eleverna att läsa äldre litteratur passade jag på att introducera irländsk 1800-talspoesi i en smidig övergång från bergsklättraren Yates till poeten Yeats, (så minns eleverna lättare det rätta uttalet.) Vi läste Cloths of Heaven. Alla förstod den och alla gillade den. Tread softly because you tread on my dreams, läste eleverna. Jag fick en tår i ögat och tänkte på Fionuala, när hon reciterade den för mig i solnedgången på tågstationen i Sète, södra Frankrike. Ska sms:a henne nu och tala om att jag bor här, m.m.



Year 2-3 på grundskolan visade sig vara lite för små för att helt förstå ödets ironi i Appointment in Samarra, som passade så bra att prata om igår den 11 sept, med historier som "hon överlevde WTC, men dog i flygkraschen några dagar senare" och från 7/7 i London "hon gick oskadd upp ur tunnelbanan, men satte sig på buss nr 30 för att åka hem"... Däremot var aktivitet nr 2 en hit i dubbel bemärkelse. Hade tagit med en groovy, men barnslig, låt som går If you´re wearing green stand up o.s.v. och vi hade väldigt roligt. Sista fem minutrarna dansade de och sjöng som om det vore den vildaste reggaekonsert, men de har koll på motoriken och gjorde en strålande, felfri uppvisning.

Ikväll ska jag prova en ny grej på Esporta: Urban Rebounding, med studsmatta i studion! Sophie sade en bra grej om Esportas pool; att när man simmar i den kan man känna sig som Juliette Binoche i Den Blå Filmen!

Esporta Mania råder. Igår steg jag upp tidigt för morgoncappuccinon i Esportas bar, samt första pump-passet. Anlände sedan med andan i halsen, och taxi sista biten (take me to the Swedish Embassy, please) för att rösta. Det var lång kö runt kvarteret. Alla talade svenska, och ni kan ju tänka er vilket block som dominerade i leden med välkammade stureplans-killar, bankfolk och egenföretagare. Mitt hjärta och min röst går till the underdogs, som vanligt, och då menar jag inte Linda Rosing. Utanför ambassaden träffade jag inte mindre än två personer jag känner. Kollade även in Svenska kyrkan och svenskpuben Harcourt Arms i samma kvarter, men målet för dagen var falafel i Covent Garden och klädshopping m.m. Köpte hundtandsmönstrat på Next, tydligen har jag uppnått rätt ålder för båda nu. Avslutade dagen med några simtag i Esportas pool, "atmospherically lit", minsann, men det var mest jacuzzin och ångbastun som lockade.



Jag har fått en PT! Han heter Nick. Efternamn troligtvis Muskelberg, och Mr Muskelberg kör verkligen hårt med mig. Idag söndag träffades vi kl 8.00 för kartläggning och tusen frågor om min livsstil och hälsa. Senare när jag chattade med Andreas sade han att "Fuck Nick" är ett känt citat. Kanske får jag tillfälle att använda det? Citatet är från kvalitetsfilmen Boat Trip (starring Victoria Silvstedt) visade det sig. Jag har själv en plan med min träning här; tänkte gå på färre fasta pass och bli mer självständig på the fitness arena. Efter vår konsultation satte jag igång direkt med treadmill och crosstrainer framför TV-skärmarna. Mkt trevligt! Hoppas på det som morgonrutin, men imorgon ska jag träffa Nick kl 6.30 och då är det han som bestämmer. För övrigt fick jag en chock idag av att inse att jag väger 67 kilo! Alltså har jag lagt på mig över 20 kilo sedan jag slutade gymnasiet (och vägde mig hos skolsköterskan, därför vet jag). OMG! Gjorde det enda rätta och kontemplerade detta faktum över en croissant och en cappuccino på närmaste café.



Next är lika trist som Kapp-Ahl, men hurra för den där knappen i provhytten. Istället för "Åh, nej, jag skulle tagit med mig en större eller mindre storlek.../klä på sig/gå ut i butiken och hämta själv/gå tillbaka och klä av sig o.s.v. ringer man bara på hjälp, så hämtar personalen.

Har frågat överallt efter Alice Kaplans French Lessons. Inte ens någon av de riktigt stora på Charing Cross Road har den, men gissa var den fanns? AdLibris