Animerade filmer gör mig rastlös, med några få undantag. Cars, årets lilla smakprov i Kalle Anka på julafton, är jätterolig och välgjord. Öppningsscenen är ett stort bilrace på en arena i Los Angeles. När man tittar noga består publiken också av - bilar! Istället för godisförsäljare kör små bilar upp och ner längs bänkraderna, men de ropar inte: "Peanuts and popcorn", utan "Köp roliga knoppar till antennen!".

Landsvägsromantiker unite! Get your kicks... o.s.v. Filmens hjälte är racerbilen Blixten, med Owen Wilsons röst. På grund av... omständigheter hamnar han i den hopplösa lilla hålan Radiator Springs. En gång låg den längs Route 66, men numera kör alla bilister förbi på en annan vägsträcka. En av invånarna driver det roliga motellet Cozy Cone, där man bor i en gigantisk vägkon, en annan är en gammal hippie som säljer organic fuel och råder Blixten att börja med yoga för att sänka sin RPM. Den viktigaste bekantskapen blir Doc Hudson/Paul Newman, själv gammal racerförare. Konflikten består i att byborna först avskyr Blixten, sedan hjälps åt att coacha honom så han har chans att vinna det stora racet Piston Cup. Förutom de visuella effekterna, mycket humor, ordlekar och detaljer som "Braking News" på CNN, bootcamp i svår terräng för smutsängsliga stadsjeepar och roliga gästspel av bl.a. Jay Leno/Jay Limo och Michael Schumacher.

Veckans sämsta film var Göta Kanal 2 - Kanalkampen - rasistisk och farsartad. Förvisso var det trevligt att få en glimt av svensk sommar med sol, vind och vatten, och så såg vi den med trevligt sällskap av släkten på biografen Cosmos i Katrineholms Folkets Hus på Juldagen.

Bohemian Rhapsody skrev häromdagen att det egentligen bara finns två intriger i litteraturen: 1. att någon företar en resa och 2. att en främling kommer till stan. Samma gäller för film, och här har vi flera exempel på båda.

Tearjerker på tearjerker. Knappt hade tårarna torkat efter bloggbesök hos deckarmamman Camilla Läckberg förrän inredaren Nate Berkus, av The Big O kallad "cutie-pie", var med som gäst i Oprah och berättade om hur han förlorade sin pojkvän Fernando i tsunamin. För en gångs skull hade TV3 tajmat sändning efter säsong, även om programmet var ett år gammalt. Minns dagarna efter tsunamin för två år sedan. Hur läskoman byttes mot nyhetskoma. Hur man tittade på tidningarnas websidor där de saknade listades. Hur man höll andan vid varje musklick. Hur ovisst det var om det skulle saknas någon i klasserna vid skolstarten efter både tsunamin och Stormen Gudrun.

Motmedel mot melankoli: Palladium-fika och Yogalates på Hälsostudion m. god vän.

Pinsamt, Aftonbladet. Sarah Waters, heter hon. Har haft Tipping the Velvet i Bokkylskåpet sedan Bokmässan 2004, men trots ett enastående seminarium, med Sarah Waters och Michel Faber, blev boken i princip Hornby-dödförklarad p.g.a. svårartad Dickens-aversion, men nu funderar jag på att låta den bli den Magiska Förstaboken läs-året 2007.

Waters egen websida

En nyhet i Läsdagboken 2007 blir en Filmdagbok. Redan nu brukar jag skriva om film, men för minnet behöver jag en översikt liknande funktionen Författarindex, fast för film. Just nu kan jag t.ex. knappt komma på en enda film jag sett under 2006, men här är min Topp 5, tror jag.

1. Breaking and Entering
2. The Queen
3. Volver
4. Heading South
5. The History Boys

Läste någonstans att Jude Law fyller år imorgon, 34. Det är så lätt att glömma de som fyller år i mellandagarna. Själv har jag använt Birthday Alarm i ett år och då fått iväg present, kort eller mail i god tid, även om de geografiska avstånden ibland är stora. Det går ut på att vännerna själva anmäler sig. Här är länken för er som ännu inte skrivit in er födelsedag:

- - -
Hi

I´m setting up a birthday calendar and need your help. Just click the link below and enter your birthday details. (It´s quick, easy and you can keep your age secret!) http://www.birthdayalarm.com/dob/39873841a863457291b363

Thanks
Camilla

- - -

Årets biogodis är inte Jude Law, utan supergoda Minstrels. Smakar som jätte-Never Stop:

Vit som marmor: ett romerskt mysterium - Carina Burman, 2006

Nyutkommen pocket och julklappsbok för mig, och säkert många andra. Men, hur trovärdig blir en 1800-tals-romanfigur döpt till Euthanasia Bondeson? Yrke: författare och amatördetektiv. Jag delar hennes - och Burmans? - passion för antikens Rom, men har så svårt, så svårt för den där skröniga, mustiga, förnumstiga berättarstilen, i alla blurbs eufemistiskt kallad "rapp".

Författaren är säkert ett intellektuellt geni; stilmedveten och genusmedveten, men varför låter hon de kvinnliga huvudpersonerna t.ex. stå och och swoona över marmorstatyernas manliga bakdelar? Ska det vara någon slags Slitz-backlash? Pinsamt och "tantsjukt". Cecilia Hagen-syndromet gör sig påmint i Stolta Svenskanknytningar. Ständiga referenser till föregående Euthanasia-bok blir till irriterande säljpitchar, "när jag var i London", "jämfört med London", "precis som i London"... gaaah! Vad romanen däremot lyckas med är att påminna mig om att jag vill åka till Rom - subito!

Avundsjuk på en viss medbloggare med Romresa på agendan 2007. Väljer att stanna i Rom i tankarna genom att åter vända mig till Steven Saylors romerska privatdetektiv Gordianus The Finder, den här gången i The Venus Throw. Där står man inte, som hos Burman, på avstånd och betraktar staden, utan man lever i den, ungefär som Jag, Claudius vs. nya TV-serien Rome.

För den som trots allt längtar efter antika marmor-rumpor rekommenderar jag antika avdelningen på British Museum i London eller Glyptoteket i Köpenhamn.

Ett ufo gör entré - Jonas Gardell, 2001
CD-bok

Titeln lät som en av Gardells roliga kortprosesamlingar och sju CD-skivor lagom långt för hela bilfärden Småland-Sörmland tur och retur. Efter öppningsmeningen stönade jag: - Neeeej, inte Sävbyholm igen! På Sveriges vackraste vägar, på väg till och från urmysigt julfirande på Äppelbo, satt vi och återupplevde den jobbiga tonårstiden genom Juha, Jenny och de andra från En komikers uppväxt.



När man genomlidit ännu en deprimerande barndomsskildring med mobbing, utanförskap, självmordstankar, pubertetsproblem, klassens coolhetshierarki, förortsfylla, urspårade ff-fester med inslag av misshandel och våldtäkt, mot en kuliss av förstååående geografilärare, Gul&Blå-jeans och sodastreams, är Juha 15 år och börjar exhibitionistiskt outa sin homosexualitet, strax innan boken tar slut. Det där är intressant och åt det ämnet borde Gardell ägna nästa bok, eller har han redan skrivit om det? Visst, visst, Ett ufo... är en viktig ungdomsbok, men jag är 30+ och på feelgoodhumör, så jag blev besviken. Att boklyssningen trots allt blev en läsupplevelse värd besväret berodde på Jonas Karlssons eminenta uppläsning, blandat med Gardells egen röst i de återblickande avsnitten. Sorgligt, men försonande.

I gymnasiet läste jag alla Gardells böcker, från Prärievargarna och Vill gå hem till Fru Björks öden och äventyr. Tyckte jag kände igen hårfärgnings/David Bowie-scenen i den här boken. Har det möjligen varit med som utdrag i texthäftet till nationella provet i Svenska B? Eller har jag läst hela boken förut? hmm

Årets bästa hörböcker har varit:
Håkan Nessers Människa utan hund, för språket och spänningen
Adrian Mole, för att han är som en gammal rolig vän
fortsättningen på Grabben i graven bredvid, för inläsningen

1984 - George Orwell, 1949

Den här boken har stått i mammas bokhylla så länge jag kan minnas, och jag har alltid varit lite rädd för den, både för de otäcka ögonen på omslaget, för armageddon-titeln och innehållet. Påtänkt som jullovsbok 2003, inför 20-årsjubileet av själva titelåret, men det skulle dröja till jullovet 2006 innan den blev läst. Det är ett lidande i sig att läsa engelska böcker i svensl översättning och dystopin passade mina dystra resväsklösa dagar i soffan förra veckan. Med Orwells terminologi stod väskan i själva verket kvar på Flygbas Ett i Oceanien.

En mardrömsvärld med ständiga världskrig, stormakter, enpartistat, kollektivet, politisk kamp, Big Brother, kontrollerande TV-skärmar i alla rum, sexförbud, chokladransonering, skräcken för att bli en vaporiserad operson, historieomskrivning och språkkontroll med Newspeak - jag tror att många känner till innehållet i Orwells framtidsskildring, skriven under tidig efterkrigstid. Oceanien idag: CCTV-kameror överallt, ett konstruerat exhibitionistiskt TV-Big Brother m.m. För övrigt: individualism, snarare än kollektivism. Ett enda tydligt minne har jag själv från 1984 - den där flygande mannen på OS-invigningen i Los Angeles. Väldigt USA, väldigt futuristiskt.

Snart är det 2007. Vågar någon författare vända på årtalen enligt Orwells mönster och sia om år 2070? En fransman skrev ganska nyligen framtidsskildringen Globalia, och sedan tonåren står Karin Boyes Kallocain också oläst i bokhyllan - hur är de? En annan framtidsbok från det förflutna är Aldous Huxleys Brave New World. Både den och 1984 ska ingå i ett efterlängtat intertextualitet*-projekt för Engelska B och C, som jag och min native kollega håller på att hopa ikok** inför vt.

*misstänker att det hela kommer att mynna ut i ett härligt "all möjlig koppling mellan populärkultur och klassisk skönlitteratur-projekt". Tipsa mig!

**oförglömligt citat från julfirandet 2006. Källa: kusin Hanna, 10 år

"Den som har en trädgård och en boksamling saknar inget", var det inte Cicero? Ja, nu är My Secret Garden - aka delad vårdnad av halvdöd basilika på The Grange - outad och med den min halvhjärtade inställning till julen. Närmare julgran kommer jag inte. Min resväska har nått Köpenhamn, så chansen finns att julklapparna kommer fram i tid. Fog is lingering in London, så kanske borde jag inte vara så materialistisk, utan glädjas åt att jag själv är här. Årets jul kan bli den mysigaste sedan fjälljulen 2003. Nu drar vi till Sörmlands skogar med samma gäng.

En riktigt god jul paw svenska till alla läsdagboksläsare*; f.d. elever och lärare, kollegor, Flatmate och andra vänner i alla Sveriges städer och världens länder!

Hur blir årets bokjul? Efter pekoralet Bokbussens boktips-special på SVT undrar man ju om en enda tittare blev motiverad att köpa någon bok alls. Ytterligheterna Horace Engdahl och Gert Fylking rekommenderade ytterligheter som Platons Dialoger, Stalin-monografi och Magdalena Graafs självbiografi. Svenska Bokprograms-syndromet.


* en tjej jag lärde känna i Bordeaux tyckte att jag borde skriva Läsdagboken på franska istället, "för att nå fler läsare"...

Resdagboken är ett finurligt redskap, för de som befinner sig på spännande resor, att hålla familj, vänner och bekanta uppdaterade. Under hösten har jag följt en elev på skolan jag själv jobbar på i London - inga jätteöverraskningar - men också en ex-élève som pluggar franska i Lyon. De har läst om La vie devant soi och bor just nu på "vårt" gamla Aloha hostel i Paris. Funderar på Lyon som Fransk Sommarstad 2007 efter Montpellier och Bordeaux -somrarna. Eller har någon något annat förslag? Föredrar egentligen konceptet storstad vid havet. Kanske Nantes?

Ibland sörjer jag över att Läsdagboken var en blogg innan begreppet fanns och fantiserar kring vad jag skulle gett den för namn om jag startat nu. Avundsjuk på Bohemian Rhapsody, The Girl Least Likely To och många andra roliga namn. Senast ville jag att den skulle hetat My Secret Garden... efter att Douglas Kennedy hade med citatet "Tout le monde a un jardin secret" i boken. Så fort man har en stund över vill man ju in och zen-kratta.

Vilka fantastiska nyheter! Petra skriver att Brideshead Revisited ska bli film. Den kan jag tänka mig att se, utan det där Pride & Prejudice-utan-Colin Firth-motståndet*. Håller just nu på att se om alla avsnitt från 1981 på DVD, men det känns föråldrat. Däremot inslagen av dandyism och dekadens är såååå bra, och första avsnittet kan jag se om hur många ggr som helst: Charles och Sebastian åker iväg i bilen under Suckarnas Bro i Oxford, har picknick med jordgubbar och champagne under ett träd, och pratar om att man borde gräva ner en skatt på alla ställen där man har känt sig lycklig, så att man kan komma tillbaka när man är "old and miserable" och gräva upp den igen.



Petra undrar också stillsamt: Varför gör ingen film av Douglas Kennedys böcker? Exakt den tanken slog även mig igår.

*Anthony Andrews kan man snart se i Ivanhoe från 1982 igen. När jag skulle hålla ett spontant tal för mina kollegor på julfesten var ´Pax Vobiscum´ den inledningsfras som först flög genom hjärnan. Min bordsgranne reciterade T.S. Eliots Att ge namn åt en katt till min ära medan idrottsläraren/biffiga rugbyspelaren på min andra sida spelade kelig stand-in-katt. Båda heter Charlie. Alla snubbar vill ju vara katt.