Ett ufo gör entré - Jonas Gardell, 2001
CD-bok

Titeln lät som en av Gardells roliga kortprosesamlingar och sju CD-skivor lagom långt för hela bilfärden Småland-Sörmland tur och retur. Efter öppningsmeningen stönade jag: - Neeeej, inte Sävbyholm igen! På Sveriges vackraste vägar, på väg till och från urmysigt julfirande på Äppelbo, satt vi och återupplevde den jobbiga tonårstiden genom Juha, Jenny och de andra från En komikers uppväxt.



När man genomlidit ännu en deprimerande barndomsskildring med mobbing, utanförskap, självmordstankar, pubertetsproblem, klassens coolhetshierarki, förortsfylla, urspårade ff-fester med inslag av misshandel och våldtäkt, mot en kuliss av förstååående geografilärare, Gul&Blå-jeans och sodastreams, är Juha 15 år och börjar exhibitionistiskt outa sin homosexualitet, strax innan boken tar slut. Det där är intressant och åt det ämnet borde Gardell ägna nästa bok, eller har han redan skrivit om det? Visst, visst, Ett ufo... är en viktig ungdomsbok, men jag är 30+ och på feelgoodhumör, så jag blev besviken. Att boklyssningen trots allt blev en läsupplevelse värd besväret berodde på Jonas Karlssons eminenta uppläsning, blandat med Gardells egen röst i de återblickande avsnitten. Sorgligt, men försonande.

I gymnasiet läste jag alla Gardells böcker, från Prärievargarna och Vill gå hem till Fru Björks öden och äventyr. Tyckte jag kände igen hårfärgnings/David Bowie-scenen i den här boken. Har det möjligen varit med som utdrag i texthäftet till nationella provet i Svenska B? Eller har jag läst hela boken förut? hmm

Årets bästa hörböcker har varit:
Håkan Nessers Människa utan hund, för språket och spänningen
Adrian Mole, för att han är som en gammal rolig vän
fortsättningen på Grabben i graven bredvid, för inläsningen

1984 - George Orwell, 1949

Den här boken har stått i mammas bokhylla så länge jag kan minnas, och jag har alltid varit lite rädd för den, både för de otäcka ögonen på omslaget, för armageddon-titeln och innehållet. Påtänkt som jullovsbok 2003, inför 20-årsjubileet av själva titelåret, men det skulle dröja till jullovet 2006 innan den blev läst. Det är ett lidande i sig att läsa engelska böcker i svensl översättning och dystopin passade mina dystra resväsklösa dagar i soffan förra veckan. Med Orwells terminologi stod väskan i själva verket kvar på Flygbas Ett i Oceanien.

En mardrömsvärld med ständiga världskrig, stormakter, enpartistat, kollektivet, politisk kamp, Big Brother, kontrollerande TV-skärmar i alla rum, sexförbud, chokladransonering, skräcken för att bli en vaporiserad operson, historieomskrivning och språkkontroll med Newspeak - jag tror att många känner till innehållet i Orwells framtidsskildring, skriven under tidig efterkrigstid. Oceanien idag: CCTV-kameror överallt, ett konstruerat exhibitionistiskt TV-Big Brother m.m. För övrigt: individualism, snarare än kollektivism. Ett enda tydligt minne har jag själv från 1984 - den där flygande mannen på OS-invigningen i Los Angeles. Väldigt USA, väldigt futuristiskt.

Snart är det 2007. Vågar någon författare vända på årtalen enligt Orwells mönster och sia om år 2070? En fransman skrev ganska nyligen framtidsskildringen Globalia, och sedan tonåren står Karin Boyes Kallocain också oläst i bokhyllan - hur är de? En annan framtidsbok från det förflutna är Aldous Huxleys Brave New World. Både den och 1984 ska ingå i ett efterlängtat intertextualitet*-projekt för Engelska B och C, som jag och min native kollega håller på att hopa ikok** inför vt.

*misstänker att det hela kommer att mynna ut i ett härligt "all möjlig koppling mellan populärkultur och klassisk skönlitteratur-projekt". Tipsa mig!

**oförglömligt citat från julfirandet 2006. Källa: kusin Hanna, 10 år

"Den som har en trädgård och en boksamling saknar inget", var det inte Cicero? Ja, nu är My Secret Garden - aka delad vårdnad av halvdöd basilika på The Grange - outad och med den min halvhjärtade inställning till julen. Närmare julgran kommer jag inte. Min resväska har nått Köpenhamn, så chansen finns att julklapparna kommer fram i tid. Fog is lingering in London, så kanske borde jag inte vara så materialistisk, utan glädjas åt att jag själv är här. Årets jul kan bli den mysigaste sedan fjälljulen 2003. Nu drar vi till Sörmlands skogar med samma gäng.

En riktigt god jul paw svenska till alla läsdagboksläsare*; f.d. elever och lärare, kollegor, Flatmate och andra vänner i alla Sveriges städer och världens länder!

Hur blir årets bokjul? Efter pekoralet Bokbussens boktips-special på SVT undrar man ju om en enda tittare blev motiverad att köpa någon bok alls. Ytterligheterna Horace Engdahl och Gert Fylking rekommenderade ytterligheter som Platons Dialoger, Stalin-monografi och Magdalena Graafs självbiografi. Svenska Bokprograms-syndromet.


* en tjej jag lärde känna i Bordeaux tyckte att jag borde skriva Läsdagboken på franska istället, "för att nå fler läsare"...

Resdagboken är ett finurligt redskap, för de som befinner sig på spännande resor, att hålla familj, vänner och bekanta uppdaterade. Under hösten har jag följt en elev på skolan jag själv jobbar på i London - inga jätteöverraskningar - men också en ex-élève som pluggar franska i Lyon. De har läst om La vie devant soi och bor just nu på "vårt" gamla Aloha hostel i Paris. Funderar på Lyon som Fransk Sommarstad 2007 efter Montpellier och Bordeaux -somrarna. Eller har någon något annat förslag? Föredrar egentligen konceptet storstad vid havet. Kanske Nantes?

Ibland sörjer jag över att Läsdagboken var en blogg innan begreppet fanns och fantiserar kring vad jag skulle gett den för namn om jag startat nu. Avundsjuk på Bohemian Rhapsody, The Girl Least Likely To och många andra roliga namn. Senast ville jag att den skulle hetat My Secret Garden... efter att Douglas Kennedy hade med citatet "Tout le monde a un jardin secret" i boken. Så fort man har en stund över vill man ju in och zen-kratta.

Vilka fantastiska nyheter! Petra skriver att Brideshead Revisited ska bli film. Den kan jag tänka mig att se, utan det där Pride & Prejudice-utan-Colin Firth-motståndet*. Håller just nu på att se om alla avsnitt från 1981 på DVD, men det känns föråldrat. Däremot inslagen av dandyism och dekadens är såååå bra, och första avsnittet kan jag se om hur många ggr som helst: Charles och Sebastian åker iväg i bilen under Suckarnas Bro i Oxford, har picknick med jordgubbar och champagne under ett träd, och pratar om att man borde gräva ner en skatt på alla ställen där man har känt sig lycklig, så att man kan komma tillbaka när man är "old and miserable" och gräva upp den igen.



Petra undrar också stillsamt: Varför gör ingen film av Douglas Kennedys böcker? Exakt den tanken slog även mig igår.

*Anthony Andrews kan man snart se i Ivanhoe från 1982 igen. När jag skulle hålla ett spontant tal för mina kollegor på julfesten var ´Pax Vobiscum´ den inledningsfras som först flög genom hjärnan. Min bordsgranne reciterade T.S. Eliots Att ge namn åt en katt till min ära medan idrottsläraren/biffiga rugbyspelaren på min andra sida spelade kelig stand-in-katt. Båda heter Charlie. Alla snubbar vill ju vara katt.

Andra par spelar golf, seglar, åker långfärdsskridskor, pysslar i trädgården, lagar mat eller tittar på Antikrundan tillsammans. Vi sitter med huvudena tätt ihop framför PC:n och leker fram nya layouter och design till t.ex. Läsdagboken. Här är vårt senaste Photoshop-alster inför Ldb 2007. NB! Tillfällig adress.

Äntligen läskoma! Douglas Kennedy did the trick.

Fem timmar senare...



State of the Union - Douglas Kennedy, 2005

Så skönt att sträckläsa i timmar med katt på magen. Douglas Kennedy blev en favorit efter den superspännande The Big Picture, men tyvärr har jag inte läst mer av honom förrän nu. Det är lite John Irving, eller Anne Tyler, över hans prosa. 600-sidiga, snabblästa State of the Union är en episk skildring av USA från 60-70-talet fram till nu på 2000-talet, men samtidigt ur makroperspektiv, kvinnligt sådant dessutom, cf. Ruth i A Widow For One Year.

Hannah Buchan kommer från en tidstypisk familj, men tar själv avstånd från droger, sexuell frigörelse och politiska protester. Innerst inne vill hon tillbringa ett år i Frankrike, för att sedan bli lärare, men istället gifter hon sig och får barn tidigt med en landsortsläkare och blir själv bibliotekarie i en håla i Maine. Ett enda Madame Bovary-äventyr unnar hon sig, men den där tillfälliga förälskelsen visar sig vara ett mycket besvärligt skelett i garderoben*, faktiskt ett förödande "federal offense" som offentliggörs i hela USA 30 år senare, ett USA fullt av påträngande journalister, moralister, pro-lifers och hycklande born-agains under ledning av George Bush himself.

Märkligt nog tyckte jag boken tappade i tempo när spänningen är tänkt att tätna som mest. Kanske kunde boken mått bra av lite mer darlingdödande. Ett störande inslag är att Kennedys karaktärer ofta använder samma språk, men det kan möjligen vara ett stilgrepp för att man ska koppla ihop dem som familjemedlemmar. Trots allt: högsta betyg! Jag vill läsa mer av Doug! Hur är The Pursuit of Happiness och A Special Relationship? Är alla hans romaner fristående?

*Se rolig illustration av garderobsskelett i Therapeutic Pictionary. Min egen garderob är sorgligt tom, förutom alla skelett förstås, men jag fick just veta att min resväska är en av 2000 som står kvar på Heathrow p.g.a. problem i bagagehanteringen.

** läskoma: uttryck myntat av Johanna, för de första dagarna på lovet då man ägnar sig åt efterlängtad binge reading.

Eats, Roots & Leaves, An Open-Minded Guide to English - Nicholas Waters, 2006

En avart av intertextualitet? Harry Mounts latinbok Amo, Amas... (se nedan) spås bli föremål för en uppsjö av copycat-titlar, liksom Lynne Truss förra året med Eats, Shoots & Leaves. I UK finns redan spoof-varianten Eats, Shites & Leaves om "crap English", men Waters book har lokal förankring, vilket gör den särskilt intressant. Releasepartyt hölls för några veckor sedan på Växjö universitet. Jag pitchade evenemanget i LMS mailinglista, och var lite ledsen för att jag själv skulle missa det - sånt där brukar jag alltid gå på. Samma kväll dök Emma upp på The Grange i London med ett signerat ex från Mr Waters.

Boken har ett finurligt omslag inspirerat av Londons tunnelbanekarta, fast med platser som Gobbledegook Central, Författaren häcklar grammatikfascister och "apostropharians", redogör för stavningsreformer, romerska inflytandet på engelskan, sms-språk, Estuary English, upspeak, slanguage, ordlekar. Han kryddar med personliga anekdoter om t.ex. engelsklärare i Sverige och citerar t.o.m. de där eviga emailskämten som cirkulerar och alla känner till. En stygg liknelse vore den tvåtimmarsshow som Felix Herngren turnerade med för ca 5 år sedan. För att fylla ut tiden gjorde han allt från att imitera Papi Raul och Dan Beckman till att ståuppa, sjunga och jonglera. Men, kanske är det inte på sin plats att kritisera och raljera över att boken inte presenterar något nytt, utan istället klappa sig själv på axeln och säga: - Bra, Camilla, du har koll och behöver ingen kompetensutveckling i ämnet den närmaste tiden.



Ägnar mig istället åt språklig och kulturell fördjupning medelst TV-serier på DVD. Idag Pride & Prejudice och HippHipps julprogram. Oändligt tack till Johanna och the girl least likely to för sändningsinfo ang. This Life + 10 den 2 jan. Skickade genast röksignal hem till The Grange för inspelning på Sky-boxen.

Skynda, skynda:
11.30 på SVT 1/UR, Ett BBC Open University-program om brittiska dialekter, bl.a. RP, eller se det här: An English Accent. Perfekt timing för mig, som just pratat med utbytesstudenterna om favoritfenomenet The Intrusive R, och planerat Glottal Stop m.m. efter jul. British Airways-piloten kallade Heathrow-incidenten med de försvunna resväskorna för "a bi´ of a drama". Ett understatement. Själv sitter jag här i avdammade kläder från ca 2003 och blir mer och mer vexée (SDIL, nu var det franska).

The Bitch Goddess Notebook - Martha O´Connor, 2005

Dagens Oprah handlade om kvinnliga sexmissbrukare. Tjejerna i programmet var nästan som karaktärerna i den här boken. Köpte den i hopp om uppiggande brittisk chicklit, men fick amerikansk, drogromantisk feelbadlit med pinsamma YaYa-vibbar. Efternamnet O´Connor var vilseledande marknadsföring.

Originaltitel i USA är The Bitch Posse, men boken säljs i UK med titeln The Bitch Goddess Notebook. Why? Är ordet posse för amerikanskt? Ett roligt ord - jag brukar göra en grej av det i fonetikundervisning, tillsammans med catastrophe, epitome, Antigone och andra ord med liknande uttal.

Ett Juicy Fruit-tuggande, The Smiths-lyssnande (var de verkligen så stora i USA?) och Degrassi High-tittande gäng tonårstjejer anno 1988:
1. Smarta, snygga Rennie spelar Grease-Rizzo i en skolpjäs och möter samma öde då hon inleder en affär med den gifta dramaläraren.
2. Cheerleadern Amy har alkoholiserade föräldrar bakom den fasaden av Den Perfekta Familjen.
3. Cherry bor med sin kokainsniffande post-hippie-mamma, men beundrar i helmlighet Prinsessan Diana.

Flashforward, och som 30-nåntingar kämpar tjejerna fortfarande med allt från dåligt självförtroende till misslyckade relationer och sex- och drogmissbruk. Boken engagerar mig dessvärre inte och jag har nästan redan glömt innehållet. Den som vill läsa mer kan läsa mer på websidan Martha O´Connor.