Brand New Friend - Mike Gayle, 2005

Förra året läste jag His'n'Hers och det gav mersmak. Londonbaserad lad lit med många musikreferenser och ett aktuellt, autentiskt vardagsspråk, med vad man skulle kunna kalla brittisk nutidsidiomatik. Boken Brand New Friend ställer den gamla frågan: Kan man verkligen "bara vara vän" med någon av det motsatta könet? Rob tröttnar på sitt distansförhållande med Ashley och flyttar från grabbgänget i London för att bo med henne i Manchester.

"There were only a handful of things that could genuinely terrify a man - and, ridiculously as it may seem, one was the idea of moving to a new city and making new friends."

Ett halvår senare har Rob fortfarande inte träffat några nya vänner, trots att han t.o.m. annonserat och gått på mate dates. Han konstaterar att människor inte verkar vara intresserade av att lära känna nya vänner efter 30. Då träffar han Jo... men vad ska flickvännen tycka om hans nya tjejkompis?

Boken var bra, men jag tror att det är ett manligt problem, det där med att vara mindre benägna att byta miljö, flytta eller lära känna nya människor efter 30. För övrigt tycker jag mkt illa om begreppen "tjejkompis" och "killkompis". Vän som vän, kön är ointressant.

Länk till Mike Gayles websida. Missa inte hans tips till blivande författare.



Såg en fin film om manlig vänskap häromdagen, Farväl Falkenberg. Växte upp endast 3 mil därifrån (Halmstad), men vet mkt lite om den lilla staden. Åt andra hållet är väl Laholm en slags motsvarighet. Det var en tung film och den går säkert hem utomlands, med nakenscener, småstadsliv, självmord, hav och inzooming av träd och buskar till tonerna av pianoklink. Det mest spännande för mig var att titta in i de här killarnas värld och höra deras samtalsämnen. Jag förstod inte allt i filmen och tyckte man fick lite för lite information om deras bakgrund, men några jobbiga machokillar var de inte iallafall. En ofrivillig studie i grabbighet har utförts här på The Grange i helgen i samband med besök av flatmates bror. Väldigt roligt!

Igår kl 20.30, Ciné Lumière i South Ken. Förhandsvisning av den extremhypade filmen Paris, je t'aime, och vem älskar inte en film om Paris? Originalidén bestod i att franska regissörer skulle göra varsin kortfilm om Paris. Bl.a. Jeunet tillfrågades, men han sade att han gjort så mycket film om Paris att han inte skulle kunna göra ens 5 minuter till. Då tillfrågades 20 utländska regissörer och fick i uppdrag att göra varsin kortfilm med varsitt av de 20 arrondissementen som miljö och kärlek som tema. Till slut blev det 18 korta filmer om 18 parisiska platser och kvarter. Kvaliteten på filmerna var ganska ojämn, men man gråter ibland, skrattar ibland och framförallt får man njuta av Paris på film i 1,5 h.

J'aime:
- Bröderna Cohen om Steve Buscemi som bortkommen turist
- Wes Craven om Père Lachaise där Rufus Sewell får relationsråd av självaste Oscar Wilde bredvid graven
- Natalie Portman träffar blind pojkvän i Faubourg Saint-Denis
- Walter Salles* om förortstjejen som måste gå upp i ottan och lämna sin bebis på dagis, för att ta tåget in till 16:e och passa en rik familjs bebis hela dagarna
- Sylvain Chomet om två ensamma pantomimartister som finner varandra på ett oväntat sätt
- Oliver Schmitz om den nyutbildade ambulansföraren som tar "oprofessionellt" illa vid sig då en svart man bir knivmördad på ett förortstorg. Oförglömlig. Mkt stark.

Je n'aime pas:
- Elijah Wood blir förälskad i en vampyr
- Juliette Binoche sörjer ett av sina barn, springer gråtandes genom den regniga parisnatten och möter cowboyen Willem Dafoe
- Bob Hoskins på sexklubb vid Pigalle
- kampsportsutövande, aggressiv damfrisör attackerar kringresande försäljare i "Chinatown"
- Nick Nolte som slemmig morfar?


* Det sägs att Walter Salles är i färd med att filmatisera Kerouacs On the Road. Premiär 2009?

Duke of York's igår kl 14.30. Stort tack till kollegan som övertalade motvilliga mig att gå. Lyckligtvis var det inte en musikal, utan en seriös teaterpjäs, skriven av Tom Stoppard, med inslag av rockmusik. Briljanta skådespelare, utsökt dekor, engagerande och gripande innehåll: om 1968, Prag, studentliv i Cambridge, kommunism, vinylskivor och vanliga vänstermänniskor till musik från Stones, Velvet Underground, Pink Floyd, Grateful Dead fram till U2 och Guns'n' Roses. Med undantag för några avfartsvägar är allt right up my street, så: högsta betyg!

De senaste 80 minuterna har jag ägnat åt att lyssna på P1:s nya program Jonas val av och med Jonas Leksell. Han är en gammal favorit; gillar hans humor, hans syn på livet och inte minst hans sköna borlängedialekt. Jonas program handlar om relationer, faktiskt med en psykolog som sidekick. Idag var ämnet konflikthantering och stora val man ställs inför i livet. Undrar om programnamnet ska anspela på Sophie's val eller, lite mer långsökt, Jonah och valen man läste om i kyrkans barntimmar? Well done, Jonas, och tack för tipset, Therapeutic Pictionary.

På något sätt fyller 'Jonas val' tomrummet som uppstod efter sista delen av Fredrik Lindströms 'Sveriges modernaste land'. P1 är Sveriges bästa radiokanal, men det var längesedan jag lyssnade på radio på det här sättet. Det var mkt trevligt och jag kände mig plötsligt motiverad att städa hela garderoben under tiden. Man kan lyssna på hela programmet när som helst på SR:s websida, eller en repriserad, något förkortad, version ikväll kl 18.00. Egentligen sänds det på lördagmorgnar kl 07.30, ligga-kvar-i-sängen-radio eller tidigt-uppe-och-städa-radio eller köra-bil-en-längre-sträcka-radio.

PS. Om man inte tar tag i sina livsval och konflikter kanske man blir en sådan som sänder in anonyma vykort till Postsecret, uppdaterad idag med nya hemligheter, sorger och drömmar.

Vince & Joy - Lisa Jewell, 2005

Avancerad chick lit med ramberättelse. Några thirtysomethings vid ett middagsbord någonstans i London. Vince berättar för vännerna om sin första kärlek, och ja, förutsägbart nog var det - Joy. Boy met girl under husvagnssemestern i Hunstanton på 80-talet. Båda var mkt oerfarna men "upptäckte Taj Mahal tillsammans" där i sanddynerna enligt författarens märkliga eufemism.

Kan det nu vara så att romanidén går ut på att deras vägar kommer korsas igen? Jadå, återigen förutsägbart, men det är de där mellanåren som är den intressantaste läsningen. Joy med dålig självkänsla sökte en trygg fadersfigur med tweedkavaj, och fann en tjurig och labil tönt, som krympte och kvävde henne. Familjeorienterade anti-karriärmänniskan Vince försökte leva med en omogen partybrud. Ärliga, äkta skildringar av halvbra och rent dåliga förhållanden. Till slut fick Vince & Joy ett ganska högt betyg. Just nu medföljer den Eve Magazine som gåva.

Länk till Lisa Jewells websida

Ikväll såg jag ett mkt bra Oprah om Life Lessons med Ellen Burstyn och Sheryl Crow, som berättade om sina misslyckade relationer och andra livskriser. Budskapet var "man vet inte vem man är före 40". Så hoppfullt!

I want to break free, Under pressure, Radio GaGa, Bohemian Rhapsody... we rocked them. Återigen smärtar det mig att konstatera att musikal inte är min genre, men helt ok tidsfördriv på arbetstid. WWRY var nästan lika bra andra ggn, men saknade Emmas entusiastiska sällskap och lördagkvällsatmosfären från förra ggn. Tyvärr spelade inte Nigel Planer - oförglömlig som hippien Neil i The Young Ones - The Librarian idag. Efteråt kom svenske Peter, huvudrollsinnehavaren, ut för att prata med oss och blev sönderkramad av 70 svenskar. Kolla in PJ:s websida eller se honom i Så ska det låta.



... och eftersom jag inte gillar musikaler har jag ännu en inbokad i helgen, Rock'n'Roll på Duke of York.

En glad chock!

Mkt bra Oprah om Charlotte's Web med Julia Roberts, Dakota Fanning m.m. Oprah har själv lånat sin röst till den stammande gåsen, som säger probably-obably-obably och Steve Buscemi är råttan Templeton. Läser boken för fullt i skolan, nu med en blandad grupp bestående av ettor, tvåor och treor, d.v.s. ännu yngre barn än jag tvingades anpassa mig till i höstas. Detta ställer ännu högre krav på påhittighet, flexibilitet och tydlighet. Mål och motivation är att de ska förstå boken någorlunda innan vi går på bio tillsammans om några veckor. När de kör fast i texten återstår alltid den Magiska Högläsningen. Frökens egen favoritpassage är när grisen Wilbur funderar vad han ska göra en vanlig tråkig dag. "Stand perfectly still and think what it was like to be alive", det är ju filosofi för de små:

His plans for the day went something like this:
Breakfast at six thirty. Skim milk, crusts, middlings, bits of doughnuts, wheat cakes with drops of maple syrup sticking to them, potato skins, left-over custard pudding with raisins, and bits of Shredded Wheat. Breakfast would be finished at seven.

From seven to eight, Wilbur planned to have a talk with Templeton, the rat that lived under his trough. Talking with Templeton was not the most interesting occupation in the world but it was better than nothing.

From eight to nine, Wilbur planned to take a nap outdoors in the sun.

From nine to eleven, he planned to dig a hole, or trench, and possibly find something good to eat buried in the dirt.

From eleven to twelve, he planned to stand still and watch flies on the boards, watch bees in the clover, and watch swallows in the air.

Twelve o'clock - lunchtime. Middlings, warm water, apple parings, meat gravy, carrot scrapings, meat scraps, stale hominy, and the wrapper of a package of cheese. Lunch would be over at one.

From one to two, Wilbur planned to sleep.

From two to three, he planned to scratch itchy places by rubbing against the fence.

From three to four, he planned to stand perfectly still and think what is was like to be alive, and to wait for Fern.

At four would come supper. Skim milk, provender left-over sandwich from Lurvy's lunchbox, prune skins, a morsel of this, a bit of that, fried potatoes, marmalade drippings, a little more of this, a little more of that, a piece of baked apple, a scrap of upside-down cake.

Detta har vi förevigat i form av "Wilbur's Timetable", en enkel Word-tabell inklistrad i skrivboken, ifylld med tider, aktiviteter och allt, illustrerad samt färglagd, som sig bör på lågstadiet. Elevernas favoritpassage är när spindeln Charlotte berättar vad hon brukar äta. Inspirerade av hennes karnivora fäblesser skapade vi en fnissig meny på nästa sida i skrivboken:

CHARLOTTE'S MENU

Starter:
flies with Nutella
blood smoothie

Main course:
fried grasshoppers with ketchup
cockroach soup

Dessert:
chocolate butterflies with whipped cream and worm sauce

Ja, bon appétit då! Milde tid, vilken kontrast det är att nästa dag undervisa Engelska C i 3:an på gymnasiet och ha seriösa diskussioner om litterära begrepp m.m., men egentligen är det ett privilegium att få hela skolperspektivet i sin dagliga undervisning.

Je me régale med Skyboxen: relativt nya Oprah-shower har börjat visas på ITV igen, utmärkta The Book Show är tillbaka på ArtsWorld, på BBC kan man alltid hitta någon filmatiserad roman eller ett program om romarriket och ibland spelar jag in Happy Days med Fonzie, bara för att se och höra inledningen. Som vanligt råder brist på franska kanaler. Blev begeistrad när jag såg en kanal vid namn France24, men den var på Frenglish, t.o.m. dubbad ibland. Franska tv5 har en bra websida, men är en mkt tråkig kanal att slötitta på. Det finns dock många guldkorn, om man bara letar lite. I nästan ett helt år i början av 2000-talet tittade jag t.ex. på Paroles des clips, fem textade franska musikvideor, varje lördagmorgon.



Ikväll upptäckte jag enminutsprogrammet Merci professeur!. En professor i franska har spelat in inte mindre än 187 enminutsavsnitt om franska språket: ordspråk, stavning, fonetik eller en grammatisk svårighet, faktiskt t.o.m. anglicismer. Det verkar gå att se alla inslag på webben. Just det jag såg handlade om det ... eh... lilla grammatiska problemet "l'accord du participe passé conjugué avec avoir avec le complément d'objet direct quand il précède le nom"...



Ikväll lyssnade jag på Gente di mare, och fick lust att läsa italienska igen. Esporta erbjuder kurser i konferensrummet bredvid poolen. Il prossimo anno? Grazie professore!

Läste inte: Olycksfågeln, Camilla Läckberg, 2006

- Vill någon läsa den här, undrade en kollega på jobbet. - Jag! Jag! Jag! sade alla vi som känner oss svältfödda på litteratur på fosterlandets språk. Men, tyvärr, det gick inte. Efter att hållit ut i en halvtimme, p.g.a. den sedvanliga 37-sidors-regeln, förpassades boken till Frysfacket, hur trevligt svensk den än var. Platta, stereotypa karaktärer baserad på ytlig Aftonbladet-research och namngivna efter Big Brother-rubriker. Ointressant klyschig öppning, med en psykopat som tänker i kursiv stil enligt formulär 1A, skrivet på jobbig Liza Marklund-prosa. För den som insisterar på att läsa deckare i dokusåpamiljö rekommenderar jag istället Ben Eltons Dead Famous. Roliga Ben Elton, som även skrivit Inconceivable (bra), Popcorn (dålig), Past Mortem (ganska bra) och inte minst manus till Queen-musikalen We will rock you.

I helgen har jag inte bara frossat i franskhet, utan även svenskhet, med Fredrik Lindströms sista program om svensk mentalitet, och ett suveränt Så ska det låta med de där makalösa manliga tvillingarna. Medger att jag grät en skvätt när jag hörde Öppna landskap. Så svenskt. Men, nära Theeeemsen vill jag booooo.