Firmin, Adventures of a Metropolitan Lowlife - Sam Savage, 2006

Blev nyfiken på Firmin i somras i samband med den allmänna bostonhypen inför E:s fantastiska semester. Nu fick jag tillfälle att läsa den självimporterade boken.

En familj växer upp i källaren till ett bokantikvariat i Boston. De är 13 syskon och mamman har svårt att få maten att räcka till så barnen måste börja tugga i sig böckerna inom räckhåll, men det har de inget emot - de är råttor! Firmin är ett av råttbarnen och kommer plötsligt på att han föredrar att betrakta böckerna som food for thoughts istället för riktig mat, så han börjar sluka böckerna i bildlig bemärkelse istället:

"I wouldn't eat for two days. I would read Byron. I would read Wuthering Heights. I changed my name to Heathcliff. I lay on my back. I looked at my toes. After that I would throw myself into my work with increased energy. I was Jay Gatsby."

Boken verkar vara en allegori över människans litterära coming-of-age och en betraktelse över bibliomani, tror jag. Önskar att jag hade gillat den mer än jag gjorde. Författaren är filosof (och cykelreparatör, fiskare och snickare...) och svårtolkad, men kanske är syftet underhållning. Bäst att inte överanalysera, som i fallet Banksy , då ett av hans fans mailade och sade:
- Ahhh, I get it! RAT is an anagram of ART.
Banksy: - ? ? ?

Illustratören har gjort ett bra jobb, men teckningarna bidrar ibland till olustiga Amberville-vibbar, men tar med mig några saker, t.ex. ett nytt ord i engelska, mash note (bildgoogling gjorde mig inte klokare, men Urban Dictionary did the trick!) och Rimbaud-dikten Il pleut doucement sur la ville (fast den tillskrivs felaktigt Verlaine i boken):

Il pleure dans mon coeur
Comme il pleut sur la ville;
Quelle est cette langueur
Qui pénètre mon coeur?[...]

Kliv in i det här fantastiska antikvariatet och berätta genast allt du vet om The Thirteenth Tale! Är den bra?


Savage skriver om öppningsmeningar och menar att Nabokov visade vägen med Lolita. Själv besöker jag sällan antikvariat, men om jag gör det letar jag alltid efter en viss utgåva av Lolita med popkonstliknande omslag. Ett boknyårslöfte för 2008 är att lyssna på Jeremy Irons inläsning och samtidigt läsa om pappersutgåvan. Se kultursidorna i dagens Aftonbladet, där Sara Stridsberg läser nyöversättningen av Lo-Lee-Ta.

Moral Disorder - Margaret Atwood, 2006

Snygg titel, tyckte även Atwood, och lånade den av en manlig författarkollegas misslyckade romanprojekt. Hennes upplägg i form av en novellsamling med samma huvudperson i samtliga noveller gav coming-of-age-förhoppningar och Melissa Banks-pepp, men den här varianten var inte på långa vägar lika underhållande. Litterär lärare och schizofren släkting, ja tack, men 50-talsnostalgi och kanadensisk landsbygdsromantik, nej tack. I tanken blandar jag alltid ihop Drabble med Atwood, men av den senare har jag tidigare läst och uppskattat Penelopiaden och The Edible Woman.


Se och hör Atwood tala om boken och skrivande i allmänhet.

Vilka är dina favoritnoveller genom tiderna? Är inte helt förtjust i novellen som form, föredrar romaner, men spontant, utan inbördes ordning, är mina:

Ariel - Göran Tunström
Reunion - Adam Haslett
Le passe-muraille - Marcel Aymé
Cet homme et cette femme - Anna Gavalda
Pierrot ou les secrets de la nuit - Michel Tournier
Hills Like White Elephants - Ernest Hemingway
Pälsen - Hjalmar Söderberg
Att döda ett barn - Stig Dagerman

UPPDATERING
Tack för påminnelsen, Sophie: Ett halvt ark papper är lysande!

Apropå skrivande har jag alltid tyckt om Strindbergs dikt Vid Avenue de Neuilly där han juxtaposerar slakteri med bokhandel och får det att fungera.

Svensk public service-TV är toppen! Ser t.ex. fram emot Jonas Karlsson som Strindberg (mamma har alltid hypat de stora juldramerna), Jane Eyre-remaken och Marie Antoinette-dokumentären. Heja SVT:s programinköpare! Dagens lunchslötittande råkade tursamt nog sammanfalla med reprisen av Videokväll hos Luuk med oväntad gäst: Bodil Malmsten. Med reservation för att alla citat inte är verbatim:

K: - Bodil, hur strukturerar du ditt skrivande?
B: - Jag börjar med ett helvete... sedan får jag ihop det på något mirakulöst sätt.

K: - Du brukar säga att du inte är social?
B: - Nej... uteserveringar, filtar och värmelampor... jag vet inte hur man gör.

B: - Jag tänker ofta på min mormor och farmor... hur de var begränsade av den tid de levde i och av de män de levde med.
K: - De kunde liksom inte köpa ett hus i Frankrike* och bara dra...

En av hennes medhavda låtar var en Billie Holiday-låt insjungen som duett av det osannolika teamet Françoise Hardy och Iggy Pop. I brist på den låten, några härliga YouTube-pärlor av Sparrisen från 1969 resp. 1964:
Comment te dire adieu
Tous les garçons et les filles

Anlände i extas till fredagsfikat på Palladium med världens bästa växjövänner. Tack för många glada skratt och Firmin-boken! Fick en flashforward till vår pensionärstillvaro, då fikastunden som nu kan brytas av E:s telefon - Åh, nej, det är färdtjänst! (ryggskott) eller bekännelsen: - Jag har impulsköpt ett hus. Hilarious!

*UPPDATERING

Bodil Malmsten berättade just för Nyhetsmorgons Lasse att hon tvingats sälja sitt hus och flytta in i lägenhet. Sorgen var påtaglig, men som hon sade 'Jag är priviligerad. Det är inte alla som får sju år i sitt paradis.'

Kicki & Lasse - Peter Kihlgård, 2007

Utveckling från novell till fullängdare blir mycket intressanta romanprojekt. Vi har sett det i bl.a. Flowers for Algernon. Kicki och Lasse kommer från novellen Diorama ur novellsamlingen Serenader. Det är en tuff liten bok i röd lyxförpackning och baksidestexten lät lockande:

"Lasse tillverkar och säljer jeans med stor framgång men bland Kickis intellektuella kompisar känner han sig som en trädgårdstomte. Hans alltid så dugliga, smarta och slagfärdiga Kicki byter jobb vart och vartannat år. I motsats till den alltid trogne Lasse har hon meningslösa och destruktiva kärlekshistorier vid sidan om och frågar sig ständigt varför. De är barnlösa. En ansökan om adoption har fått ett tydligt nej på grund av mörka fläckar i Lasses förflutna."

Av Kihlgård har jag tidigare läst Du har inte rätt att inte älska mig (lika vackert omslag som titel) och Fader Teiresias vår. Storyn om Kicki & Lasse är betydligt mer lättillgänglig, men för mig blir det problem när realism målas upp genom fragmentarism. Språkligt är det en läsupplevelse, så det är svårt att sätta fingret på vad jag är missnöjd med - temat/stoffet/perspektivet/intrigen? Får samma oförklarligt abstrakta olustkänsla av Barbara Voors.

"Gallia est omnis divisa in partes tres..." rappar den tyska gruppen Ista i Tu, Romane! och citerar därmed den berömda inledningen till Caesars De bello Gallico.

Har tillbringat dagen i en annan värld - den där spännande världen man sjunker in i när man arbetar med latinska originaltexter*. Det känns alltid så mäktigt, som ett fantastiskt privilegium, nästan högtidligt. Om invånarna på Insula Britannia skrev Caesar "... capilloque sunt promisso atque omni parte corporis rasa praeter caput et labrum superius." (de har långt hår och varje del av kroppen är rakad utom huvudet och överläppen). Tänka sig att det stämmer in på många britter genom historien:



Har även läst Plinius spökhistoria från Athen, Ciceros retoriskt fulländade tal mot Catilina och Senecas liberala rekommendationer om relationen till slavar: "Servi sunt" immo homines. "Servi sunt" immo contubernales. "Servi sunt" immo humiles amici. ('De är slavar' invänder någon. Nej, de är människor. 'De är slavar'. Nej, de bor under samma tak. 'De är slavar'. Nej, de är vänner i lägre samhällsställning.) Källa: Staffan Edmars Vivat Litteratura Latina

Vill få tag i Ciceros samlade brev. Vet någon?

Stort tack till Latinbloggen för Cave Carnem om ICA:s köttfärsskandal - stort skratt!

* För att citera Catullus: Quare id faciam, fortasse requiris - varför jag gör det undrar du kanske. Scio, försöker följa en distanskurs i latin. Non odi - amo! - sed har ont om tid. Sentio et excrucior. Påstod mig aldrig ha gråtit av stress, men förra lördagen var det mycket nära, då jag gått hem tidigare från afterworken på fredagen, ställt väckarklockan på lördagen och jobbat under extrem tidspress med tentan, för att - en minut efter inskickningen plötsligt inse att jag missat deadline eftersom jag inte tänkte på tidsskillnaden! O tempus... mea culpa.

Dagens låtar. Varför? Nescio...
Antony & The Johnsons - Hope There's Someone
Chris Isaak - Wicked Game
Tom Petty - Free Fallin'

Någon mer än jag som brukar få påslakan i julklapp?
I år med boktryck, please. Källa: Rag & Bone Bindery

Pyjamas: bokhoras continental hotpants?

Kom och hälsa på mig om tusen år - Bodil Malmsten, 2007

Se Bodils blok I.

Så många fina formuleringar, men själva boken är för fin för sedvanligt bläckpennekladd i marginalen, så nu kan jag knappt något exempel, men det är lätt att minnas kloka levnadsråd som 'Var noga med din gränsbevakning'. När man läser Bodils finisterefunderingar vill man bara:
- flytta till kusten och/eller...
- skaffa en kolonilott och/eller...
- ett par excentriska gummistövlar och/eller...
- samla tidningsurklipp i fickorna på pärmarnas insidor och/eller...
- lyssna på och dokumentera fakta ur land- och sjöväderrapporten... och/eller...
- skriva en egen blok



Just a perfect day... för att citera Lou Reed. Åh, vad snabbt det kan gå från 100 till 0. Njuter i slowmotion av planlösa dagar med svensk powershower, SVT morgon med Marianne, Gevalia, Falu Rågrut + bok + katt. Oprah 2 ggr/dag. Igår: lite pliktbesök på morgonen, sedan a good browse på Akademibokhandeln, fika på kon-di-to-ri med en hederlig svensk ostfralla och chokladboll med pärlsocker på, eftermiddagslur och på kvällen mysig middag med LMS-gänget. En extra hälsning till vår servitris aka mon ex-élève F. Det var avtackning för mig lokalt och till min stora glädje fick jag bokpresentkort. Säg ngt bra svenskt jag kan läsa - det räcker till ganska många böcker.

PS. Internt meddelande till flatmate: kolla i övre högra hörnet på oprahbilden

We Need to Talk About Kevin - Lionel Shriver, 2003

Trots alla lovord var det med stor tvekan jag tog mig an denna bok, som ren rutinreferensläsning till psykologin. Befarade att boken tillhörde den förhatliga BOAT-genren, sida vid sida med Glöm att ni har en dotter, Mamma sade att jag var sjuk, Den vita massajens dotter och Pojken som kallades Det.

... så var verkligen inte fallet. Det är ett 468-sidigt mästerverk! Språket håller hög nivå och man blir minst sagt berörd av Kevins story och vad Shriver skriver om moderskap och äktenskap. Det är fiktion, men skulle kunna vara verklighet. Retrospektivt och epistulärt, i brev adresserade till Kevins pappa, berättar Kevins mamma Eva om tiden före, under och efter det Columbine-liknande brott hennes son gjort sig skyldig till. Kevin var ett besvärligt barn och Eva hade alltid haft svårt att tycka om honom, t.o.m. innan födseln. Tabu, tabu, men viktigt:

"Motherhood was harder than I'd expected [...] I'd been used to airports, sea views, museums. Suddenly, I was stuck in the same few rooms, with Lego."

Bortsett från det visar Kevin tidigt tecken på emotionell personlighetsstörning. Inte ens som bebis är han nyfiken eller intresserad av någonting, i skolåldern har han inga eller få kompisar. Som tonåring håller han varken på med sport eller musik eller annat som brukar intressera ungdomar. Hans rum är alltid obehagligt välstädat - "with boot-camp precision" - utan några som helst knick-knacks, men det värsta är att han medvetet terroriserar och t.o.m. fysiskt skadar människor i sin omgivning och till slut iscensätter han det makabra evenemanget 'Thursday' på sin högstadieskola och skjuter ihjäl elever och personal.

Varför? Nature eller nurture? Boken ger förstås inga exakta svar eller förklaringar, men den är ett mycket bra diskussionsunderlag. Förlaget har t.o.m. publicerat ett antal angelägna frågor längst bak. En perfekt bok att diskutera i skolan eller bokklubben, eftersom man behöver någon att debriefa med efter twisten. Var beredd på att bli väldigt gripen. Utterly compelling.

Har väntat länge på att Shrivers Sliding Doors-liknande The Post-Birthday World ska komma ut i pocket.

Liksom andra bokbloggare börjar jag fundera på summeringen av LÄSåret 2007; största läsupplevelsen och hur Läsdagbokens design ska se ut nästa år. Gärna så här med inbyggd VR-kram till alla som öppnar sidan!

Hittade bilden på någon fransk reklamsida. Hittade eventuellt även Den Stora Franska Läsupplevelsen jag gått och väntat på: Muriel Barberys L'élégance du hérisson*. (hérisson = igelkott...)

Bodil Malmsten påpekar i sin senaste bok att på förra julens tio-i-topplista låg det inte mindre än tre böcker med ordet hjärta i titeln. Hur ser det ut i år?

DVD: Black Books - The Complete Collection

Sida vid sida med the Bucket woman är Black Books det enda som kan få mig på gott humör när jag är sjuk. Senast när uppiggning behövdes för några veckor sedan upptäckte jag till min fasa att säsong 1 var spårlöst försvunnen! Åtgärd: tidig julklapp till mig själv.

Många godbitar finns på YouTube, t.ex:
The Cleaner
- Bernard, look! Look! Look!... I'm a prostitute robot from the future!


USB-uppföljning / julklapp nr 2 blev en sammetsklädd lounge lamp att julmysa med vid laptopen.


Mysiga Kingston: shoppingstad i samma klass som York och dessutom en massa mysiga franska caféer. Snabb tågförbindelse härifrån via Richmond.

Lucia, julmat, terminsavslutningar och fest i olika former... Londontempot har skruvats upp ytterligare under veckan, kanske för att jag ska lämna stan imorgon: Tisdagar har varit min hatdag (schemamässigt) under hela terminen, men den här veckans bästa dag var just tisdagen - kanske inte lika spektakulär som The First Day Off, men långt ifrån just another Manic Tuesday...



Pallade inte parlamentet igen, men mötte upp elever och kollegor senare för att gå på mordrättegång på Old Bailey. Mkt spännande! Bestämde träff med H i Brixton senare på kvällen, men innan det gick jag äntligen till Somerset House och tittade på The Camden Town Nudes (the seedy, the shabby, the sordid - I love it, särskilt så som Sickert framställer det) ovanför skridskoåkarna och sedan över till Southbank och den Baudelaire-inspirerade utställningen Paintings of Modern Life.

Så, Manic Street Preachers. Konsertens klimax nåddes för min del redan under introt till första låten; Motorcycle Emptiness! Resten av kvällen kändes som artigt men uppsluppet pillow talk med Bradfield & the boys, som hade oväntat mycket energi och spelglädje, jämfört med Amy Wino... som för övrigt ställt in båda veckans gig på Brixton Academy... if we tolerate this....

Your Love Alone... utan Nina Persson är som Little Baby Nothing utan Traci Lords och jag saknade Suicide is Painless. Annars var vi båda helnöjda. Stor och engagerad publik som kunde varje textrad, särskilt i The Everlasting. Brixton Academy utnämnes härmed till coolaste venue hittills för det lutande golvet och utomhuskänslan. Någon har lagt upp You Stole the Sun From My Heart på YouTube från just vår kväll!