Det flåser en ball luftdröm in från Kyssland...
söndag, augusti 2, 2009, 11:04
Sommarpocket, sommarpodcasts och nu sommarväder. Rubriken är lånad från Robban Brobergs roliga felpratarmonolog. En drift med det nationella väderangstandet, kanske, eller internationella. I England ägnar sig även Qatar Airways åt väderordlekar i små inslag före vädret and I just can't get enough: BBC English - fast det är SkyNews - ett slags intertextualitet, allmän anglofiliporr och eskapism:





Detta påminner mig om den fantastiska flygningen med Ethiopian Airlines från Rom förra sommaren, vilket känns som en dubbel coup de grâce-dolk i ryggen just nu när jag sitter och sörjer över att jag inte har någon augustikurs att se fram emot i år. De västvärldskors vi bär...

Se även Air France-reklamfilmen av Gondry.

... och för ytterligare franko/anglo/italofili:
Salerno 2009
Rom 2008
Scarborough 2007
Bordeaux 2006
Montpellier 2005
kommentar 1 kommentar 1 ( 3 visningar )   |  permalink   |   ( 3.2 / 133 )

Ode om sommarpocketklassikern 'Tag 4, betala för 3'
fredag, juli 31, 2009, 12:17


Lajvbrowsade böcker på Akademibokhandeln inför Ölandsvistelsen med en önskan om att läsningen skulle vara så lättsam att det skulle gå att ligga på strandmadrassen på såväl Böda* som i Byxelkrok och samtidigt småprata med familjen. En kompromiss med anledning av oförstående anklagelser om att läsning är en asocial sysselsättning.

Sommarboken - Tove Jansson, 1972

Då och då har det slagit mig att jag skulle vilja läsa den här boken, oftast i någon opassande månad som november eller februari. Det bör vara sommar när man läser en sommarbok och man bör befinna sig på en solig, somrig ö - Storbritannien räknas inte - och gärna i sällskap med familjen. I boken befinner sig sexåriga Sophia på en ö i Finska viken tillsammans med sin pappa och gamla farmor. I själva verket var det inte en sommarbok, utan en slutet-på-sommaren-bok i 22 fristående kapitel. Mörkare än jag trodde, men med underbara illustrationer.

"Är det sant att du är född på adertonhundratalet? skrek Sophia genom fönstret, ganska näsvist.
Adertonhundraåttiotvå, svarade farmorn med stor tydlighet. Om det säger dig nånting.
Nej! ropade Sophia och sprang sin väg.
Ön välsignades med milda nattregn. [...] Ingen kom och hälsade på och det var ingen post. [...]Allt var bra oh ändå beskuggat av en djup melankoli. Det var en augustimånad med häftiga och vackra väder men vad som än hände var det för farmodern ingenting annat än den tid som lades till tid, så som allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Pappan bara arbetade vid sitt bord."



Jag tror vi behöver prata faktiskt - Jon Jefferson Klingberg, 2008

Kunde aldrig ana att en skilsmässobok skulle bli en av sommarens storfavoriter. Karl-Mikael och Kristin har varit ett par i 12 år och 33 dagar och befinner sig i bokens början i sommarstugan med sina två barn. Plötsligt en eftermiddag uttalar Kristin orden från titeln och skilsmässan är ett faktum, även om den förstås inte kommer så 'plötsligt' egentligen. Dessutom har hon träffat en annan, en betydligt yngre tennisspelande brat, fruktar berättarjaget K-M och nu får vi följa hans första år som skild.

Något senare visar det sig att vår "stackars" K-M hela tiden haft en het mailflirt med kulturtjejen Alva och då är det ju mindre synd om honom. Vännerna vet inte om det här och försöker trösta; Jarmo föreslår t.ex. att han ska "ligga med en tjej med rätt stora bröst", vilket jag garvade åt minst en kvart.

Gillar dagboksformen där man får ta del av tankar och listor som "Par jag känner som håller ihop", "Mina största rädslor/förhoppningar inför att skiljas från Kristin" och irrationella irritationsmoment som bubblar upp t.ex. när K-M sopar golvet (läs: sopar upp spillrorna av kärnfamiljslivet): "Det påminner om vad jag är mest arg på i vår relation. Att jag lät mig övertalas att slänga våran fullt fungerande Volta."

Kapitlet 'De kors vi bär' är fullständigt lysande skrivet och vidare vedermödor som det olidliga varat som webbredaktör och vilsen människa överhuvudtaget är ganska gripande. Min enda invändning är mot inslagen av meningslös kändisspotting, det förstår jag inte alls. Vem bryr sig om att Magnus Carlsson eller ens Moneybrother går förbi när hela livet håller på att braka ihop?


Vi som hade alla rätt - Kristina Thulin & Jenny Östergren, 2008

Eftersom böcker ofta väljs ut med största omsorg enligt en mängd parametrar, bl.a. beroende på var jag befinner mig, vilket humör jag är på och vilket språk jag känner för att läsa på, måste de potentiellt läsbara passera flera filter innan de hamnar på min läslista. Av denna anledning är det sällan jag behöver såga en bok, men nu måste det ske p.g.a. fjantintrig och en karikatyr tecknad med alltför grova streck: TV4:s morgontv har blivit kvällstv, Fredrik Virtanen är Juha Hipponen, Steffo Törnqvist är Loffe Sundqvist m.fl. och S-partiets snyggminister - ja, vem kan det vara? Båverman och Rångberg - ma che cazzo di nome...?! Varför förvanska när det är så uppenbart ändå?


Sin ensamma kropp - Elsie Johansson, 2008

En 72-årig kvinna gör bokslut över livet. Samma briljant skildrade obehag som i Kvinnan som mötte en hund med rötter i proletärsverige. Ge den här boken till din mormor/farmor/mamma och carpe fucking diem, för det blir ändå aldrig som man tänkt sig; kanske värre, kanske bättre. Medvetet eller omedvetet svävar två trendbegrepp inom psykologin över boken: Acceptance & Mindfulness.

Se tidigare inlägg om sommarpocket 2009: Flygt, Fant & Ernestam


En riktigt fin överraskning i pockethyllan var nyutgåvan av en gammal favorit: Förorternas Buddha eller The Buddha of Suburbia. Bästa Londonboken, kanske bästa brittiska ever, även om jag ser nu att jag tillfälligt glömde den när jag skrev senaste Dödslistan.

Inte tog jag med en endaste svensk titel heller; nu måste jag tänka om och modifiera. Den ultimata svenska sommarpocketen ever är dock utan tvekan Drömfakulteten av Sara Stridsberg.



* Det blev inget slappt strandhäng på Böda - bara i Byxelkrok - utan ytterligare 4h i havskajak hyrd hos Renata. Hon äventyrar vidare utan Göran och paddlar bl.a. till Blå Jungfrun och övernattar under bar himmel. Låter lovely!
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 60 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 209 )

Confessions of a Podaholic
torsdag, juli 30, 2009, 16:34


Planlösa Promenader har jag aldrig gillat, men ge mig en sjö att gå runt, en god vän eller lite Skullcandy i form av en podcast och jag pinnar på med en kadens värdig en Duracellkanin. GPS-loggen vittnar om okarakteristiska rundor på 11,7 km och bestämmer man sig för att gå varje dag så hey, presto har man ett hälsosamt beroende, hur osportig man än är.

Börjar bokrelaterat: Biblioteket, med den för Kulturradion karakteristiska akademikerskånskan, är en ny boknördsbefrämjande radiofavorit, särskilt hemma-hos-reportaget från Paul Auster & Siri Hustvedt i Park Slope-huset. Det kändes personligt, nära och gav verkligen en inblick i deras vardagsliv och verk.

En annan höjdpunkt är programmet om sommarläsning med en gästande Göran Greider - en av mina husgudar. Inte heller den store GG tycks få de där böckerna på den omsorgsfullt ihopknåpade och rituellt utvalda Sommarlistan lästa utan han finner det numera bäst "att bara sitta som en Buddha och låta böckerna komma ändå". Deckare är dock inte välkomna i den greiderska läshögen; på sommaren är själen fri så "varför läsa om psykotiska människor som begår bestialiska mord?". Abibliofobi? Jadå, han hade någon skön kommentar om att befinna sig på sommarstället och plötsligt inte ha en bra bok är som en trevlig fikagäst som aldrig dyker upp.



Spanarna är en gammal favorit. Alltid lika aktuellt, ständigt lika spirituellt och ger en slags skruvad snabbkoll på Sverige. Hos Tendens finns fortfarande programmen om Punken 30 år och man kan repetera bandnamn som Helikoptern Kräks, Laserjesus och Terminalpatienten.

Nytt för mig i år är Radiopsykologen, en kognitiv terapeut i etern en gång i veckan inom ramen för Tendens, tror jag. En aning frustrerande att lyssna på med långa tystnader och mmm:anden. Vill utropa eureka när en som är oroad över sitt aggressiva beteende i trafiken till slut får ett konkret råd ; att försöka räkna till 10... en tjej känner sig ensam och ska skriva ner hur hon käääänner sig när ensamheten blir som värst...

Man kan också se det som autentiska, aktuella fallbeskrivningar och allmän empatiövning: den nyskilda trebarnspappan som "tokgråter i köket" varje morgon innan barnen vaknar, den norrländska kvinnan vars man lämnat henne efter 40 års äktenskap, men innan han flyttade hade han den goda smaken att säga att han varit olycklig de senaste 20 åren. En eloge till "Erika" från den 2 april. Hon orsakar en oväntad epifani då hon sätter ord på något jag alltid känt och tänkt, men inte kunnat formulera ens för mig själv. Det är precis som med McFreudpsykpocketarna - alltid lär man sig något om sig själv eller om andra.

Ett och annat Cirkus Kiev har det också blivit, men I'm not så värst amused. Minns med sorg det mycket lovande lördagsmorgonprogrammet Jonas val och dess tragiska öde för några år sedan. Vad hände egentligen?



Av Oscar Henriksons kommentar att döma dröjer det möjligen inte länge innan vi kan få nya psykologiska epifanier angående pastasåskastande och annat i Radio Rorschach. Utmärkt!

Redan nu måste man planera realtidslyssnande då Bodil Malmsten sommarpratar den 8 aug. Det gör mig ont att läsa att hon vantrivs i den nya staden. Hennes Finistèreflytt var en av de största inspirationskällorna till en egen tillvaro som post-post-gymnasial-pre-pension-neo-utlandssvensk i vuxen ålder.
kommentarer 4 kommentarer 4 ( 20 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 185 )

Someone in Sudan is cruisin' for a bruisin' and it's not Lubna.
torsdag, juli 30, 2009, 13:49


Voleva i pantaloni


PS. Italiensk eftermiddagsfilm på TV7 : dramakomedin L'Ultimo Bacio.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 3 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 186 )

Mission Psykologivecka acccomplished, men blev jag en bättre människa?
lördag, juli 25, 2009, 16:51


Fru Freud och jag - Anna Lytsy, 2009

Ljusgränsen - Katrine Marie Guldager, 2007

Två små knubbiga inbundna som båda ger inblick i psykoanalys ur analysandens perspektiv. Lytsys bok är skönlitterär, utgiven på ett s.k. normkritiskt förlag. Bokens huvudperson ligger på Fru Freuds soffa 4 ggr/v i 7 år. "En psykoanalytiker är alltid lugn, neutral, en blank projektionsduk" utan åsikter. Trots detta leder Fru Freuds frekventa fallostolkingar till ett årslångt "kukbråk" och detta återberättande av drömmar får mig att... just somna. Böcker om alternativa livsstilar är alltid välkomna, men den här är lite för lång och jag har svårt att engagera mig i huvudpersonen och hennes våndor i valet mellan den hopplöst spleen:iga konstnärssjälen Leo eller den kvinnliga kollegan Nika.

Guldager skriver självbiografiskt, dessvärre dagboksaktigt, i kronologisk ordning och jag blir åter uttråkad även om jag uppskattar Dante-inslagen och den danska miljön. Hon gick också i psykoanalys 4 ggr/v i hela 9 år och skyller behovet av ångestreducering delvis på "det struktur- och formlösa 70-talet". Den här boken är till sin natur mer direkt informativ och tar upp psykoanalytiska begrepp som överföring, konflikt- och persontriangel. Personligen tvivlar jag på den här terapiformens effektivitet och skulle själv bli frustrerad och provocerad av en tyst terapeut bakom ryggen. Tydligen tar de inte ens anteckningar under en session - synnerligen arbiträrt.



Pillret - Ingrid Carlberg, 2008

Anfäkta och anamma, ansenligt allitterationsmaraton av Augustnominerad auktor avhandlar allehanda antidepressanter: Depressioner & Doktorer, Forskare & Freud, Människor & Marknader, Piller & Prat.

Intressant och informativ vetenskapsjournalistik. Nästa gång man ser rubriken "Dold folksjukdom - är du drabbad? Vi har hela listan" i media, ja då är det förmodligen något stort läkemedelsförlags PR-konsult, som är i farten. Både panikångest och depression sägs ha marknadsförts på det detta cyniska sätt. Detta får mig att tveka att ta minsta Treo and don't get me started on the swine flu...

Mr Tourette och jag - Pelle Sandstrak, 2007

Narcissism - Bo Sigrell, 1994,2005

Boken om narcissism är svår, och endast checklistan kan komma till användning, men Tourette*boken kommer garanterat gå hem hos tonåringarna. Under året har vi haft flera sidoprojekt med vad jag brukar kalla McFreud-böcker eller psykpocketar. En som berör alla är Berny Pålsson och hennes böcker tenderar att "försvinna", men när en elev "glömmer" att lämna tillbaka en bredvidläsningsbok tycker jag tamejfan att det är en komplimang till skolan. Boken har hittat hem.

*Har letat länge efter en Tourettes-dokumentär där det inte blir lyteskomik. Alan Yentob och Oliver Sacks gjorde en fantastisk i samband med Musicophilia-släppet: Tales of Music and the Brain. Den ser inte ut att vara tillgänglig längre men här är en annan, I Swear, I Can't Help It från BBC:


kommentarer 2 kommentarer 2 ( 13 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 183 )

Varför finns det så få roliga komedier?
fredag, juli 24, 2009, 11:19


På DVD: Nick & Norah's Infinite Playlist

Norah: - Your hair is really soft:
Nick: - Yeah, I asked for the Ellen Degeneres hair cut.


Love is a mix tape och det är en fröjd att följa Nick & Norah i New York-natten i denna indie-romcom för 90-talister och alla oss som gillade Juno. Bra soundtrack med bl.a. Vampire Weekend. Som typ medelålders lingvist noterar jag bl.a. betydelseförskjutning av uttrycket 'sloppy seconds' och en del annan tillrättalagd slang i dialogen. 1000 pluspoäng för innovativ, feministisk sexscen på slutet!

En mer hardcorerealistisk galen natt i New York tror jag att man finner i boken Lowboy av John Wray. Den bara kom till mig nu under psykologiveckan; ser fram emot att läsa den och säkert blir den film så småningom.

En kommande komedi är My Life in Ruins av Big Fat Greek-wedding-gänget. Tom Hanks och Simpsonsmanusskribenten Mike Reiss är inblandade. Oprah har den här säsongen talat om ikigai och moai och här har vi en amerikansk collegeprofessor utan kefi. Kan leda till ny Greklandsrevival och möjligen även ökat antal studerande på kurser i Antikens Kultur- och Samhällsliv.

Vilka andra filmer har man/jag/du/ni skrattat åt på sistone? Har de roliga filmerna blivit färre, eller är det jag som valt bort genren? En titt i Filmdagboken vittnar om mängder av dramafilmer, men påminner om att jag förra året skrattade åt Be Kind Rewind och Bienvenue chez les ch'tis, diverse Simon Pegg-filmer samt ett par italienska, that's it.
kommentarer 5 kommentarer 5 ( 38 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 156 )

Lars Kepler träder fram
torsdag, juli 23, 2009, 18:41

kommentar 1 kommentar 1 ( 25 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 175 )

Der Schwedische Farbror Freud och jag
onsdag, juli 22, 2009, 20:10


Mitt psykiatriska liv - Johan Cullberg, 2007 och Skaparkriser, 1997

Cullberg är en av mina humanistiska homeboys. Ända sedan Bokmässan 07 har jag väntat på pocketversionen, men nu fick det bli den inbundna varianten. Memoarerna är indelade i tre delar: uppväxtår, studieår och psykiatri. Fruar, exfruar och barn får stå tillbaka och det är jag tacksam för i det här fallet. Det religiösa ruminerandet kunde också strukits, if you ask me.

En Erland, men inte Viktor Rydbergs dito, dyker däremot upp i det dramatiska öppningskapitlet såväl som då och då senare i boken. Denne Erland är Johans äldre bror, som fick diagnosen schizofreni redan på 50-talet och familjen har sedan dess med vanmakt bevittnat diverse s.k. behandlingsmetoder. I psykiatrireformens efterdyningar förstår man de anhörigas förtvivlan över att ha en familjemedlem som inte bara får farliga psykoser utan hängde med Christer Pettersson i Sollentuna centrum, inte kan hantera pengar, glömmer att låsa dörren till lägenheten m.m. men tavlor målar Erland, vackra tavlor, varje dag.

Prästson, ehuru "ivrig onanist", och en liten crush på barnflickan, ja, ingen ovanlig coming-of-age-period. Anmärkningsvärt är kanske att p.g.a. några incidenter i ungdomen grundlades en latent homofobi, som senare skulle leda till hård kritik från Priderörelsen, men efter detta medvetandegörande och en konfrontativ men konstruktiv tvåpartsdiskussion på förlaget tänkte Cullberg om.

Mest intressant och relevant för mig just nu är bokens del tre. Här får läsaren en överblick över svensk psykiatri från 50-talet fram till nu och varje steg i Cullbergs karriär säger något om respektive samtid. Inspirerad av Aldous Huxleys Doors of Perception testade han under liknande former meskalin under läkarutbildningen och under patologilektionerna röktes det för fullt, det t.o.m. fimpades på de döda kropparna, som tillhörde "dårar från Umedalens sjukhus och som saknade anhöriga".

Ett bevis på ett humanistiskt synsätt anser jag bl.a. vara Cullbergs syn på den vita rocken. Av princip bär han den inte för att undvika att patienterna får en "passiviserande föreställning" och för detta blev han anmäld av en kollega på Karolinska.

Några andra glimtar ur Cullbergs långa psykiatriska liv:
handledning av doktorander
beviljande eller icke beviljande av sen abort, något han idag beklagar
jourhavande vid akutpsykintaget på S:t Görans Sjukhus
banbrytande öppenvårdsprojekt i Luleå med Clarence Crafoord (japp, Willes pappa)
skribent av en mängd debattartiklar
redaktör för psykiatri i Läkartidningen
framgångsrik författare av bl.a. psykologiklassikern Kris och utveckling samt Skaparkriser med psykoanalytisk tolkning av Stig Dagermans och August Strindbergs resp. inre problem.

Liksom Wille C minns han också missarna och det är viktigt för att memoarerna inte ska se ut som ett skrytsamt CV. Resten är psykiatrihistoria och egentligen även litteraturhistoria. Allt är tänkvärt och läsvärt.

"All blog entries ever written?" När jag googlar en för mig kär popkulturell eller litterär företeelse, t.ex. Bokmässan, hamnar jag ofta här på Läsdagboken. I sökandet efter Cullberg hittade jag Bokmässan 06, vilket var det senaste mötet med nyligen avlidne Frank McCourt. Då var han aktuell med Teacher Man, men det är framför allt Angela's Ashes man minns och filmversionen är oförglömlig.
kommentar 1 kommentar 1 ( 18 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 170 )

Singoallas grotta IRL
tisdag, juli 21, 2009, 15:26


Sorgbarn, är fru Helena mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket?
-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde det mot den kalla klippan.


Den-där-man-inte-kan-få, åh, det är det värsta, värsta. Stackars Singoalla, stackars Erland och stackars lilla Sorgbarn. Romantik, men inte rosa och fluff, utan Olycka och Död. Uhh-hoh, Love Hurts. För 152 år sedan skrev Viktor Rydberg den sorgliga kärlekssagan, som utgör eftermiddagens svartvita epos på SVT, vars tablå i Smålandsposten ledde till en spontan dagsutflykt.

Alla känner till singoallakex och singoallatop, men inte många vet att Singoallas grotta kan skådas i verkligheten, det är t.o.m. skyltat. Se vägbeskrivning. Det är inte fråga om defiktionalisering utan en plats som inspirerade Viktor Rydberg då han arbetade som informator på Bergs Herrgård i närheten även om namnet Singoallas grotta förstås tillkom efter att boken skrivits.



"Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns väg i skogen! Så fort, att hans bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna längs insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av branta klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot eller vältrade på varandra.

Sorgbarn inträngde i irrgångarna bland dessa klippor, klättrade än upp, än ned, och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig.

Grottan var bebodd."




Titta, där står en fager yngling. Det är ju...Erland!

Gick så klart in i grottan och lekte Singoalla en stund, lika entusiastiskt och lika ograciöst som vid gestaltandet av Den franske löjtnantens kvinna. Om bara inte grottan var så otillgänglig - man måste jackass:a sig och t.o.m klättra! - skulle platsen passa in i Reaktor Sydosts nya filmprojekt, Cinévert som gör mig väldigt uppspelt. Jag vill inte ta ordet eldsjäl i min mun - det innebär ofta en underbetald kulturarbetare - men någon eller några skickliga entreprenörer med kultur som kapital har kommit på att man kan förlägga konceptet utomhusbio till kulturhistoriskt intressanta platser och dessutom anpassa valet av film efter det - eller vice versa. Ibland blir det inomhusbio p.g.a. platsens beskaffenhet, men t.ex. igår projicerades Delikatessen på en slakterivägg i Alvesta. Är det inte genialt? På programmet står senare Frost/Nixon i tingshuset i Ishult (var ligger det?), De andras liv i en underjordisk försvarsanläggning i Ljungby, Skenbart i en järnvägstunnel i Karlskrona m.fl. Grande finale blir Blues Brothersbilkyrkogården i Ryd. Chapeau!


I en annan artikel i ovan nämnda local rag skådar Bokhora i kristallkulan och det ser onekligen lovande ut hittills. Både läslyckan och boknördometern peakar.
kommentar 1 kommentar 1 ( 9 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 196 )

The Sky is Not the Limit : per aspera ad Jymden
måndag, juli 20, 2009, 09:21


Psykologivecka pågår och låt oss denna dag fundera lite på betydelsen av placering i syskonskaran. Armstrong var äldst av tre syskon. Av de 23 första amerikanska astronauterna var 21 förstfödda söner eller enda barnet. En annan källa säger samtliga. Senare studier har visat att tendensen för äldsta syskonet (av manligt kön) att (bli pushad att) sikta mot stjärnorna mest kan observeras hos personer födda på 30- och 40-talet.

Egentligen misstänker jag att ovanstående statistik säger lika lite som att 10 av 43 astronauter var födda i Fiskarnas tecken, enligt en annan studie. Själv är jag horoskophatande Vädur tillika Storasyster, formerly known as Enda Barnet, och har påtagligt prestationsinriktade storasysterdrag pour le bon men också rebelliska lillasysterdrag, dessutom har konstellationerna ändrats över tid p.g.a. styvfamiljssammansättningar. Säkert är att det finns flera böcker i ämnet, bl.a. Storasyster, lillebror... och Äldst, yngst eller mittemellan.


Genom programmet Teachers in Space fick Christa McAuliffe, född 1948, chansen att åka med Challenger -86. Ett rymdprojekt med mycket tragisk utgång.


I sammanhanget är det lämpligt att repetera de bedårande latinska namnen på månens mörka fläckar och varför inte läsa (om) Alice Sebolds The Almost Moon, lyssnandes till Sting, "Teacher on Stage", eller något av följande:

Sinatra
Dean Martin
Indochine
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 12 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 176 )


<< <Tillbaks | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | Nästa> >>