John Malkovich kliver in i Coetzees värld - che disgrazia?
fredag, december 11, 2009, 18:37


På bio: Disgrace, 2009

I dessa Herta Müller-tider passar det att rapportera annat Nobelrelaterat, för nu har Coetzees roman Disgrace blivit film. John Malkovich spelar den luriga Professor Lurie, som fördelar gracerna mellan Wordsworth-föreläsningar på universitetet och glamouriserade besök hos Kapstadens prossies.

"It surprises him that ninety minutes a week of a woman's company are enough to make him happy,
who used to think he needed a wife, a home, a marriage."


Då Lurie själv och hans lilla familj blir föremål för post-apartheid-Sydafrikas grymheter tar boken/filmen en oväntad och icke önskvärd vändning genom dotterns reaktion. Är det handlingsförlamning eller nödvändig strategi? Malkovich är fåordig i filmen - var Afrikaansaccenten för svår? - och många stilistiskt sköna passager från boken går förlorade, men det är ett mer framträdande fokus på fader-dotter-reationen i filmen. Egentligen är det svårt att jämföra eftersom det var så länge sedan jag läste boken (Läsdagboken 2003). Möjligen tänkte jag inte på att ta med den på Dödslistan av samma skäl. Out of bokhyllesight, out of mind.

Greppet att tonsätta She Walks in Beauty har vi för övrigt redan sett i Fåfängans Fyrverkeri - och då med bättre resultat.


Biografen för dagen ligger på behändigt promenadavstånd från Italienska Institutet, där vi just hade haft julavslutning* och panettonemingel med il Direttore. Då jag klev in där på ICA tyckte jag mig fortfarande känna The Buddha of Suburbia-buzzen och museishoppen är en fest för popkulturälskare.


*Nivå C 1.1. avklarad och det här måste vara det första nyårslöfte jag någonsin hållit. Inför 2010 gäller gitarr...



Evening Class - Maeve Binchy, 2006

On that note fick jag för mig att läsa en Maeve Binchy för första gången sedan Tara Road. Miljön är förstås Dublin**, karaktärerna många till antalet men kravlöst okomplexa. Den här gången handlar det om en latinlärare som är lite förbigången i ledningens karriärplanering, men en kvällskurs i italienska kan han starta och det tillsammans med Signora - en irländsk dam med brustet hjärta sedan tiden på Sicilien. Inslaget av italienska begränsar sig till några kursiva mozzarella och mi chiamo. Förblev oengagerad, kanske för att jämförelse med den underbara danska filmen Italienska för nybörjare är oundviklig.


Nästa italienska film blir den vi studerade på sista lektionen, Manuale d'amore - en italiensk Love Actually?

Buon Natale e Buon Panettone a tutti!

** För några veckor sedan började jag läsa Marian Keyes senaste, men ogillar spökidén... Har någon läst hela?
kommentarer 14 kommentarer 14 ( 8998 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 300 )

"Too smart, too fat, too loud."
torsdag, december 3, 2009, 23:13


Lord-of-.the-Rings-Peter Jacksons filmversion av The Lovely Bones hade rödamattanpremiär på Leicester Square häromdagen, men arrogant nog kommer filmen fortfarande inte att komma upp på vanliga biografer förrän i januari.

I Sunday Times fanns en läsvärd intervju med Sebold. En sak jag inte tidigare tänkt på och som kan förklara bokens enorma succé, särskilt i USA, är 11 septemberkontexten då många sökte tröst. Utöver egna mycket svåra erfarenheter av våldtäkt, även beskrivet i boken Lucky: A Memoir yttrar författaren följande: "I have always felt extremely weird, she said once. But I am very happy with my weirdnesses and I want other people to be very happy with theirs." Sebold berättar om åren då hon provade på allt från undervisning till heroin... Angående skrivvanor går hon upp klockan tre på morgonen för att hon gillar att skriva i mörker - om mörker.


Psykologiklassikern Trauma and Recovery nämns och jag visste inte att en av fallbeskrivningarna bygger på Sebolds hemska upplevelser.

Tidigare inlägg om Sebold: The Almost Moon
kommentarer 11 kommentarer 11 ( 65 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 242 )

Love Begins in Winter... Love Begins in Winter... Love Begins...
söndag, november 29, 2009, 23:51


Love Begins in Winter - Simon van Booy, 2009

Kommer på mig själv med att bara sitta och stirra lyckligt på omslaget och upprepa titeln för mig själv ty jag är mycket betagen i denna bok. Se den lilla startrapporten nedan.

"All parks are beautiful when quiet and you see things like a book forgotten on a bench read by the wind."

Hela texten har samma effekt på mig som en serie svartvita fotografier som ett efter ett läggs framför mig på bordet. Fotona är tagna med kärlek och eftertänksamhet och stämningen framkallas framför allt av bildspråket, även om författaren ibland går ner sig i sentimentalitetens och obegriplighetens träsk. Kan inte erinra mig att jag reagerat så här sedan Adam Hasletts You're Not a Stranger Here.

Två personer färdas i tystnad från San Francisco söderut längs Pacific Coast Highway:
"We passed a dozen Craftsman houses from the 1930s. People were inside. We could see them. A couple sat in separate armchair watching television. They laughed at the same time but did not look at one another. In another house, a small boy sat before a kitchen table. He was peeling an orange. In another, a woman undressed and then turned off the light. I pictured Edward Hopper across the street in a fedora gazing up from the shadows."

Noveller är egentligen inte ett format för mig. Att komma in i en boks handling kräver tid och energi och jag har svårt att acceptera att efter 10-30 sidor är det dags att glömma allt och förflytta sig kanske till en helt annan tid och plats med helt nya karaktärer. Här med Van Booy är övergångarna smidiga, men tydliga. Den här öppningen är både lättförståelig och oemotståndlig:
"One bright Wednesday morning in Rome, a young American diplomat collapsed onto a bench at the edge of St. Peter's Square.
There, he began to sob.
An old room in his heart had opened because of something he had seen.
Soon he was weeping so loud that a young Polish priest parking a yellow Vespa felt inclined to do something."


Det började ju med I'm-a-cellist-get-me-out-of-here och slutar med skridskoåkning i Kungsan. La vita è strana.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 25 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 242 )

Vilken bok skulle Morrissey ta med sig till en öde ö?
söndag, november 29, 2009, 13:53


"My castaway this week is... Morrissey" trodde man aldrig man skulle få höra i det legendariska radioprogrammet Desert Island Discs. Moz spelade New York Dolls, Lou Reed och Mott the Hoople och berättade om sin uppväxt i Manchester och jag har nog aldrig hört en sorgligare version av det ofta ombesjungna utanförskapet.

Angående Smithshypen, som mer än 20 år efter uppbrottet fortfarande florerar, säger han sig vara "baffled" och "irked". Vidare medgav han att LA-flytten var en medelålderkris och här har vi Moz om settling down, livet i stort - och i högsta grad döden - i dagens sändning, med reservation för att det inte är 100% korrekt citerat ur minnet:

"Nothing comforts me."
"Life is a serious offense."
"Self-destruction is honorable."
"I didn't want to grow up to be a happy couple."
"I think the world is a mesmerising mess."
"Success seems to authenticate any madness."
"I want people to hear the music. I don't want to be an island, only emotionally."


Boken då? The Complete Works of Oscar Wilde, elementary my dear Moz-fan.
The luxury item? Antingen en säng eller "a bag of sleeping pills. I might want a quick exit."
Mozipedian har blivit liggande ett tag, men nu får jag ny lust att läsa ut den.

Podcast här.

Tidigare Ldb-inlägg om DID
Ian Durys interaktiva parkbänk
Moz i Malmö
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 27 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 247 )

Defiktionaliserad dandy
fredag, november 27, 2009, 18:01


Den gentleman på Foyles som bläddrade i Tuscany Nudes såg lite generad ut när jag gick förbi i gången för att en sekund senare råka ställa ner gitarrfodralet och vila lite precis vid The Big Penis Book. Ergo, 1-1.

I samma ögonblick drog jag efter andan och utstötte ett glädjetjut av en annan anledning. Mannen på omslaget ovan är ju... Monsieur N'Da Amédée, som urkliven ur La vie devant soi!!

Gentlemen of Bakongo är en fotobok om dandykulturen i Kongo och nu undrar jag om det är möjligt att Romain Gary redan då inspirerades av sapeurerna till sin snälla sutenör.

Längre beskrivning av La vie devant soi - en av mina största favoriter genom tiderna.

Mer om defictionalization
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 33 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 191 )

Charing Cross Road; chance meeting with literary soulmate
torsdag, november 26, 2009, 23:13


Love Begins in Winter...

När jag haft vägarna förbi övre Charing Cross Road och Tottenham Court Road har det antingen varit för att se musikalen We Will Rock You (2 ggr) eller för att gå på något event som t.ex. PostSecret nedan, alt. bara browsa böcker på Foyles , Borders et al. Idag befann jag mig där i ett helt annat ärende - köpa gitarr på legendariska Denmark Street, men självklart hittade jag några böcker också.

För en tid sedan reclaimade jag det felaktiga uttrycket streckläsning och nu kom jag att tänka på begreppet bokcirkel, inte en grupp människor som läser och talar om en bok, utan det där hamsterhjulet, den där duty-dansen med böcker i mitt fall inom intresseområdena angofili, frankofili, italofili, psykologi och antiken... Läser i cirkulära rörelser, läsecirklar, i en sund, men något stressig mix, även om jag föröker stå fast vid att läsningen måste få förbli en frizon i mitt liv. Fyra andra jobb har jag redan, thank you very much.

Läsmåsten framkallar stor rebellisk lust - psykologisk term: reactance arousal - att läsa något helt annat... Så fick jag syn på Simon Van Booys Love Begins in Winter på Foyles och kände den där storartade, sällsynta och strängt taget lite sköra känslan av att ha träffat en ny soulmate!

"I wait in the shadows.
My cello is already on stage. It was carved in 1723 on a Sicilian hillside where the sea is very quiet.
The strings vibrate when the bow is near, as though anticipating their lover."


Språket! Stilen! Stämningen! = Superlativissimo! Boken tycks bestå av fem noveller, nästan i novellaformat. Den utspelar sig i Québec med den berömda cellisten som protagonist. Det är inte ofta jag citerar baksidestexter, men den här beskrivningen kan i alla fall inte jag omformulera:

"On the verge of giving up - anchored to dreams that never came true and to people who have long since disappeared from their lives Van Booy's characters walk the streets of these stark and beautiful stories until chance meetings with strangers force them to face responsibility for lives they thought had continued on without them. "




Nota bene cellon på bokomslaget. Plötsligt är stränginstrument oförklarligt the soundtrack of my life. Framför mig ligger en CD jag fick igår med musik av en Londonbekant med Borlängebakgrund. Själv växte jag delvis upp ett plektrumkast därifrån, i Ludvika, där en ytterst ocool variant av Denmark Street var mandolinlektioner på Valhallaskolan.

Spanska amigan köpte en galet snygg Emily the Strange-elgitarr. Med en pianosvart, akustisk skönhet vid namn Vintage som sällskap flanerade jag sedan vidare genom Soho lite i 'hans majestäts tjänst'; tog omslagsfoto till nästa Lingua på Carnaby Street och kollade övrig julbelysning för att komma i decemberform efter denna jobbiga november. Kingly Court var mysigt ikväll!
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 38 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 193 )

Who put the post in PostSecret?
onsdag, november 25, 2009, 19:32


PostSecret-projektet lever vidare - crescat et floreat, även om jag själv kollar Sunday Secret-sidan ytterst sporadiskt numera. Allmänhetens hemligheter och extraordinära bekännelser ur ordinära liv publiceras fortfarande i blokformat då och då och här är den senaste från hösten 2009. Hela grejen är en mycket tacksam lektionsidé i halvfabrikat. We love PS!


På Facebook skrev jag om veckans blooper på psykologin, men nu går vi in på socialpsykologi och läser den både underhållande och informativa artikeln Underground Psychology från onlinetidskriften Slate Magazine. Dock kommer man på nya tankar när man ser "My crowded commute..."-kommentaren om allmänna transportmedel på PostSecret. Det där är bland det obehagligaste jag vet, att känna en okänd persona non gratas kroppsvärme på the tube. Kitty Genovese nämns förstås också i Slate-artikeln och för mig är hennes fall (senast aktuellt i Watchmen, orginalverket) fortfarande ett av de mest fascinerande någonsin.

Se även:
PostSecret-utställning på Foyles
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 24 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 153 )

Hemsökt av Lolita
måndag, november 23, 2009, 22:37


Light Years - James Salter, 1975 och A Sport and a Pastime, 1967

Ett nytt författarskap för mig, därför ville jag läsa två romaner av samma. Salter sades ha en egen röst och ett vackert språk, men bok nummer ett, en skildring av ett långt äktenskap, hade inte mycket att säga mig.

Bok nummer två däremot passar in på det depraverade franska pervospåret från igår. Den är ca 140 sidor kortare, men man når djupare. Nabokov är plötsligt aktuell igen med en ny postumt utgiven roman och på ett nästan paranormalt sätt har just den här boken av Salter ett Lolitaliknande voyeuristiskt perspektiv med inslag av roadmovie.
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 41 visningar )   |  permalink   |   ( 2.8 / 197 )

"Le cul, le pognon, le pouvoir - c'est comme ça depuis le temps de Balzac"
söndag, november 22, 2009, 13:46


På DVD: Rastignac ou les ambitieux, 2001

När jag bodde i Paris passerade jag ofta förbi Balzacs trevliga hus hemma i Passy, men som författare har han aldrig fångat mig. I den här TV-serien, löst baserad på Balzacs verk, men med en pessimistisk fin-de-20e-siècle-ton tycks man vilja påvisa perversiteten i denna mänskliga tragedi som kallas livet och poängen är väl att det ska vara provocerande.

L'ambition, l'amitié, l'amour. Den här sextimmarsserien sändes i svensk TV redan när den var nyproducerad - mirabile dictu - men jag hann bara se första avsnittet då. Nu har DVD:n legat några år med plasthöljet intakt, men i helgen uppstod tillfälle att se hela. Först snabbläste jag hela antologiklassikern Le père Goriot för att repetera Rastignacs karaktär. Som gäst på pensionatet i 1800-talets Paris är han mest en ung, ambitiös student. I den här moderna versionen ett kyligt svin med ständigt knullrufs - obegripligt charmig och attraktiv för många.

Föredrar La meglio gioventú för den mer genuina tonen, högre trovärdighet och nyhetskrönikefaktorn, men här kan man möjligen lära sig något nytt om fransk politik. Man kan undra om den patetiska politikern Sérizy baserades på Sarkozy, som vid denna tid bör ha varit borgmästare i Neuilly.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 38 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 179 )

Because you're worth it, boknördar!
lördag, november 21, 2009, 19:09


Visst finns det en korrelation mellan att gilla böcker och att vara svag för stickade klänningar...? Andra variabler kan vara att gilla hösten, gilla choklad, gilla kaffe, thé och rödvin och gilla katter. Åtminstone är så fallet hos mina vänner, bekanta och the extended internet family. Yumi för Asos har gått in på Geek Chic-spåret och söker kanske locka den intelligenta och köpstarka målgruppen fictionista-fashionistan. Lade vantarna på en annan röd klänning i Florens. Den har en fin ros gjord av blixtlås i samma Ferrari/Vespa-röda nyans för Fornarina.


Känner man en Chokladista kan man ju slå till på det här vackra chokladbiblioteket från Fortnum & Mason. Såg det första ggn i en svensk bokblogg, men har glömt var. Tackar!


Vad ska vi köpa i julklapp till Narcissistan då? En Personalised Classic, kanske, där hon/han kan agera huvudperson i t.ex. Pride & Prejudice?

Ovanstående noterades under en liten oplanerad post-italiensklektionspromenad från Hyde Park Corner till Piccadilly och genom Soho, där julbelysningen lyste Peace & Love-planenligt (se nedan).


Min egen önskelista är mycket kort, tre bokstäver, PEN. Olympus crèmevita retrokamera har wow:at mig och många andra och är en geekgadget med mycket hög modfaktor.


Geek Revisited - ett tidningsurklipp från Hallandsposten daterat december - 90: "Favorityrket är fotografens, men för närvarande går CM på humanistisk linje..." Åh, får fashionflashback när jag ser den där svarta Gul & Blå-tröjan med Andy Warhol-citatet ALL IS PRETTY tryckt i vitt. Kanske det mest använda plagget i min garderob någonsin, efter Modesty Blaise-tröjan från samma affär.

I artikeln spontanhyllar vi 17-åriga discipulae latinets och övriga humanistiska ämnens förträfflighet, men klagar på att det inte finns möjlighet att läsa italienska... och snart sluts cirkeln när den nya regeringen återinför Humanistiska Programmet och jag själv är latinlärarinnan med planer på att införa kurser i italienska på min skola. La vita è strana. Den där tonårsdrömmen att arbeta som fotograf försvann någonstans på vägen, men får väl förbli en slags SOGNO NEL CASSETTO och detta är dagens ord på italienska. I svenskan finns uttryck rörande byrålådeinnehåll: från män till opublicerade alster, men italienarna har hemliga drömmar i byrålådan. Bellissima!


En annan gammal sogno ska komma ut ur cassetton under 2010: suonare la chitarra!
kommentarer 4 kommentarer 4 ( 70 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 178 )


<Tillbaks | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | Nästa> >>