La vita č bella... e brutta... 20 år på 6 timmar
lördag, november 14, 2009, 21:55


På DVD: La meglio gioventú, 2003

"Everything was beautiful but some things hurt" för att parafrasera Vonneguts legendariska SF-epitaf och detta är konklusionen efter att ha följt två fiktiva italienska bröders öden från frihetslängtande Vespafärder under universitetstiden på 60-talet till nutid. Hörde något om en 9-minutersapplåd i Cannes och instämmer i den. Sono molto commossa!

Man kan se filmen som en kurs i italiensk 1900-talshistoria: översvämningen i Florens - 66, studentuppror - 68, Brigate Rosse, bilindustrin m.m. Tack vare den ena broderns yrkesval får man insikt i den italienska psykiatrin och geografiskt sett spänner storyn över nästan hela Italien: Rom, Milano, Torino, Toscana, Sicilien. Soundtracket är förstås anpassat till de olika tidsepokerna. Tyckte mycket om jukeboxscenen där Matteo spelar A chi för den psykiskt sjuka Giorgia - efter ett antal nattliga färder på crčmevit Vespa! Några decennier senare var det dags att ta fram näsduken för femtielfte gången då man hör Freddie Mercury sjunga Who Wants to Live Forever i bakgrunden.

Sextimmars-gjord-för-TV-film blev internationell biosuccé! Är över huvud taget svag för den här genren, bara det blir någorlunda trovärdigt och inte för mycket kuliss och poetic justice, för så är ju inte livet.
Jfr. Forrest Gump, Min bror är enda barnet och nu senast Rien dans les poches. Nu är jag även nära att klicka hem en gammal guilty pleasure från 90-talet: Danielle Steels Family Album. Hennes filmer "gick på Danmark", som vi sade hemma i Halmstad, då in my cultural salad days. Här snackar vi skämsfilm, bambini, men be my guest!


Idag fick jag dessutom möjlighet att exklusivt se fem originalteckningar av da Vinci och Michelangelo på Institutet. Det var bara jag och vakten; skulle jag gjort ett smash-and-grab i montern? Comunque, var alldeles för överväldigad för att ens prata. Kanske är det Stendhalismon som sitter i sedan Florens? I feel quite the renaissance woman...
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 26 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 145 )

Ständigt denne Volo: sträckläser, streckläser
onsdag, november 11, 2009, 23:50


Il giorno in pių - Fabio Volo, 2007

Andra romanen för mig av den italienska författaren, skådespelaren och radioprataren Fabio Volo. Heter egentligen Benetti, men har använt Volo som cognome d'arte sedan MTV-tiden och 90-talets eurodiscoperiod. Huvudpersonen påminner starkt om Francesco i E una vita che ti aspetto och jag misstänker att alla Volos böcker påminner om varanda, men att det är just detta coming-of-middle-age-"Adriano Molo"-Volo-gnället och kidulthoodledan som lockar manlig målgrupp i åldern 25-40, kan man tänka. Volos kvinnliga fans är förstås legio, av uppenbara skäl - vem uppskattar inte en rolig, smart och snygg doer? - men det som inspirerade mig att läsa honom var att jag observerat en kille i min ålder läsandes Un posto nel mondo på tåget.

Språk och stil är right up my strada - är så glad att jag orkat gå utanför min bokbekvämlighetszon och börjat läsa på ett nytt språk. Har överseende med huvudpersonens överdrivna omnipotens, med betoning på potens, och en del slitna banaliteter, som "när man bara är två i gymmets omklädningsrum, varför har man ofelbart skåpen precis bredvid varandra så att man måste trängas".

På italienska säger man 'si legge in un fiato' - läses i ett andetag. Streckläsning är en vanlig felstavning av ordet sträckläsning, men egentligen är det ett begrepp som kan beskriva processen för oss som alltid läser med penna i handen: ringar in, stryker under, gör utropstecken, jämförelser och markerar favoritpassager med två sträck (!?) i marginalen. Det här är den typen av bok där det syns spår av interaktion på varje sida.

Så till handlingen: Giacomo, 35, är uttråkad och frustrerad för att alla hans dagar ser likadana ut: "sveglia, caffč, tram, ufficio, palestra, pizza-cine-sesso..." (väckarklocka, kaffe, spårvagn, kontoret, gymmet, pizza-bio-sex), men nota bene ord nummer tre, för det är en dag på spårvagnen han får syn på en 'misteriosa sconosciuta' , blir förtrollad och börjar fantisera ihop ett nytt liv med den okända tjejen. I flera månader ser han henne varje dag i samma vagn utan att våga prata med henne, men en dag kommer hon fram, presenterar sig som Michela och frågar om de ska fika. Dessvärre visar det sig att syftet inte är det han tror utan hon verkar bara vilja ta farväl innan flytten till New York.

Kris! Möjlighet! Efter ett tag bestämmer sig Giacomo för att åka till NY och överraska henne. Det finns en ramberättelse med Parismiljö, med ett upplägg inte olikt Egoresan, men nu blir det NY-romantik galore med mycket namedroppande av mysiga kvarter och caféer. Intressant att observera takeawaylattekulturen och jobba-med-laptop-på-café-livsstilen med en förvånad italienares ögon. Kanske var det på omslagets Café Doma hela romanidén föddes. Fotografen är Fabio själv och när man tittar ut inifrån ser det ut som det är skrivet AMO på rutan, passande nog. I boken ligger caféet precis utanför Michelas kontor, där Giacomo väntar på henne första gången de ska ses nella Grande Mela. Den okonventionella kärlekshistorien kan närmast beskrivas som 500 Days of Summer meets Before Sunset. Hoppas Volo blir översatt till svenska och att den här boken blir film så småningom.


Läsdagboken likes this book.

Andra bokbloggar om Italien: Hermia rapporterar från Cinque Terre
kommentar 1 kommentar 1 ( 32 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 175 )

Morrisseys favoritroman: some love stories are bigger than others
tisdag, november 10, 2009, 22:31


Över ett och ett halvt sekel efter tillkomsten är Wuthering Heights i högsta grad het. Det twilightas och tweenietweetas och nu har omslaget fått en taktil makeover av textilkonstnären Celia Birtwell.

ITV:s nya TV-version i två delar finns redan på DVD, kanske med "Alla pratar Yorkshiredialekt"-etikett? Ägnade en lång, lat lördagseftermiddag åt att återuppleva den longitudinella studien av Heathcliffs och Cathys komplicerade kärlekshistoria. There's more to life than Heathcliff, you know, but not much more. Fyra timmar och två näsdukspaket senare hade man som tittare nått svindlande sorghöjder, heaven knows...o.s.v. Condés roman ligger halvläst, föredrar Yorkshiremiljön.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 26 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 157 )

Måste Adrian Mole bliva stur? - SPOILERVARNING!
söndag, november 8, 2009, 20:20


I högstadieåldern var Storbritannien min heta summer lover, möjligen avgjorde tweenietidens idol Adrian Mole valet av resmål. Senare svalnade kärleken, för att ersättas av /post/gymnasial Parispassion. Många år senare flammade den brittiska lågan upp igen. Nu är jag som bekant profoundly in love with London och nu handlar det om mogen kärlek. Paris förhåller jag mig till som ett gammalt ex, hälsar på ibland, och lite oväntat har Rom - ett gammalt italienskt two-day stand seglat upp som kärlekskrank konkurrent.

Senaste tidens utveckling - utöver pågående Afghanistankrig och credit crunch - oroar mig dock då (Eng)landet skakas i sina kulturella grundvalar:

1. Royal Mail strejkar
2. Moz blir sjuk
3. Adrian Mole blir stur, ja, det är väl väntat och räknas inte som spoiler, men även Adrian Mole blir sjuk - NEEEEEJ!

Näst senaste (?) boken anser jag fortfarande vara en av de roligaste AM-böckerna någonsin, åtminstone fick den mig att tokskratta på tunnelbanan. Jag säger bara Marigold - MDR, MDR, MDR!

Ā propos, är det också så att Bodil Malmsten flyttar tillbaka till Sverige? Hon inspirerade Mademoiselle Malmer att finna sitt Finistčre och sin Atlant, fast en 'Thems'.
kommentar 1 kommentar 1 ( 32 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 152 )

Twinkle, twinkle... starstruck av Keats & Keyes tvillingtitlar
lördag, november 7, 2009, 22:01


På bio: Bright Star, 2009

Tidigare i veckan stod post-kryptonit-attack-Morrissey på scen i Royal Albert Hall och sjöng mina favoritrader So I'll meet you at the cemetery gates... och idag var Keats på min sida igen.

Se tidigare inlägg:
Läsdagboken on Location: Keats grav i Rom (inkl. lite mer Vespakärlek)
Keats & Shelley House i Rom (inkl. lektionstips)



Härlig frihetskänsla att kliva ut från Italienska Institutet kl. 13.00 efter förrättat värv, befinna sig vid Hyde Park Corner och ha hela lördagen och hela London framför sig! Nota bene den röda Vespan - den står alltid parkerad framför byggnaden, magari av marknadsmässiga skäl.



Förra gången fastnade vi på finfina Zafferano i flera timmar. Idag ville jag emellertid bort från Botox-Belgravia, Knightsbridges Pradatanter och Harrodshysterin. Hittade mot alla odds en schysst greasy spoon för en working class hero-artad Full English.

Fick ett Hyde Park-relaterat hugskott och gick över Fields of Gold med frasande höstlov längs hela The Serpentine, förbi Peter Pan-statyn, någon minut senare, av en fullkomlig slump, förbi Barries hem i Bayswater och in i Notting Hill, där den fantastiska biografen Electric är ett riktigt guldkorn mitt i Portobello-hustlet och bustlet. En av Londons äldsta biografer med brokig bakgrund. Numera renoverad med bevarad atmosfär, bar inne i salongen, sköna läderfåtöljer med fotpall och ett bord på sidan för il vino etc. Romantiska divaner för två finns att boka längst bak. En sådan här bio är a joy forever!



Filmmanuset är baserat på Andrew Motions Keatsbiografi och Jane Campion gestaltar vackert och lågmält, pian piano!, kärlekshistorien mellan Keats och Fanny Brawne. Filmens Keats ser ut som en indiekille från vår tid, men det är ju charmigt.Som tittare sitter man och sörjer Keats korta liv samt pappersbrevens död i vår digitala s.k. guldålder.


Midas-Touch-meets-Jackie-Collins-omslag! Här kan man nästan tala om trillingtitlar: efter spontant WH Smith-browsande blev det inköp av Marian Keyes senaste med titeln The Brightest Star in the Sky och med magasinet Easy Living följde den lika guldfärgade lilla anteckningsboken Bright Ideas.

Ergo, en dag med guldkant och nu: sogni d'oro!

Se även Fallacis guldbok
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 25 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 147 )

When You Are Engulfed in Laughter: några ord till mitt k. twitterkonto om jag hade något...
fredag, november 6, 2009, 20:34


... aktivt sådant. Tyvärr, Twitter är ett socialt medium som inte passar mig. Förlåt, förtjänar inte er followers. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. Vad jag skulle twittrat om är att Davis Sedaris är ute på en lång turné och jag ser att han kommer till London i mars! Blir redan nu mycket uppspelt, även om jag tycker det är kommersiell hybris att kulturkonsumenter förväntas committa så här långt i förväg*.

Instämmer för övrigt i sajtinnehavarens kommentar: For such a massively popular author, it's a little surprising that David Sedaris basically has no web presence whatsoever. Just nu, denna galet mörka, blåsiga och regniga höstkväll glider Sedaris omkring på Hawaii och signar & läser ur sina böcker av turnélistan att döma. Lucky dog!

Tidigare inlägg om Sedaris:
Me Talk Pretty One Day
Dress Your Family in Corduroy and Denim

*I april 2010 spelar Joan Armatrading i London. Sjukt sugen på det, men avvaktar av samma skäl. Igår spelade en ngt svag och blek Morrissey på samma ställe, Royal Albert Hall. Hörde att han hälsade publiken med ett - Bonsoir! och öppnade med This Charming Man, följd av bl.a. Cemet(e)ry Gates och How soon is now. Nu ångrar jag nästan mitt beslut, men, too late, suedehead!


Läsdagboken fyller snart 8 år och filmdagbok har jag fört i kanske 3, men ingen specifik gigdagbok: senaste konserten var på Shepherd's Bush Empire i tisdags - lite obehagligt kvarter men lovely venue där vi tidigare sett och hört bl.a. Blonde Redhead och Heather Nova . På scen stod übercoola Camera Obscura, ett av flera band jag upptäckt av en slump för att de har ett snyggt latinskt bandnamn, jfr. Ipso Facto.

Såg i the Empires kalender att La Roux är på gång med ett förband vid namn Oų est le swimming pool?. Under veckan har jag använt YT-klippet som intro till genomgångar av franska frågeord: oų? comment? qui? quand? pourquoi? etc.

Har helt klart haft en fransksvacka i år, dels p.g.a. Italienåret, dels p.g.a. oinspirerande material. Franska är egentligen mitt huvudämne, men jag förknippar det inte alltid med 90-talets amour, utan även en viss efterhängsen akademisk Angst och D-uppsatsitis. Helt underbara elever har under ht ingjutit hopp, inspiration och energi igen.

Engelskan valde jag egentligen bara en gång i tiden för att man var tvungen att ha två ämnen, men det har visat sig vara ett mycket tacksamt skolämne att undervisa i för att alla redan har relativt hög färdighetsnivå, är medvetna om att det är viktigt och är motiverade att förkovra sig - and don't get me started on latin and psychology...!

Den här veckan har varit ett litet administrativt helvete men det vägs upp av givande sessioner (i själva verket sublimering?)med La vie devant soi, Maigret et le Clochard, Wuthering Heights, intertextualitet , SvD:s utmärkta artikelserie Piller eller prat och grekisk-romersk mytologi. Här utbildar vi renässansmänniskor!
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 15 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 149 )

"Me get feeling you only have books."
torsdag, november 5, 2009, 17:45


Who put the C in little Camilla? Cookie monster, så klart, och nu fyller han 40!
Men om jag minns rätt var Kermit min första kärlek under pre-Fonzie-och-Fame-TV-åldern.
Hurdy-gurdy hippy happy anniversary, alla gamla vänner på Sesame Street! Kanske var det tack vare episoder som den här vi alla blev Laaajbrary lovers? ... och nu ville jag skriva något fyndigt om cookie monster och credit crunchen... men det ville sig inte.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 15 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 168 )

Londonbaserad bokversion av Falling Down - light
onsdag, november 4, 2009, 23:07


Mr Phillips - John Lanchester, 2000

Crave:ade kravlös Londonbok och fann den här på Fictional Cities, men den nämns även i Get London Reading-guiden. Storyn lämnar en del övrigt att önska men den duger som Londonpornografisk förströelse och storstadsskildring.

Mr Phillips är revisor, 50+ och gift med vuxna barn och hus i utkanten av London. Öppningsmeningen lyder "At night, Mr Phillips lies besides his wife and dreams about other women. " Mr Phillips har känt sig frustrerad och olycklig en längre tid och dessutom döljer han en stor hemlighet för familjen. Vi följer honom en till synes vanlig dag på morgontåget mot Waterloo, men den här dagen blir inte som andra för nu har Mr Phillips fått nog av vardagsrutinerna. Manligt medelåldersgnäll = manlig medelåldersmålgrupp?
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 22 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 153 )

Fiktion & Värklighet, Post-Florens
måndag, november 2, 2009, 19:14


Stationery-Stendhalismo, det var ett ord jag slängde ur mig, men dagen därpå drabbades jag. Så kreativt och kaxigt att döpa en kontorsserie till KAOS. Vi svenskar tänker lite mer fyrkantigt, Ordning & Reda, icke desto mindre kreativt. I min lilla Italienbok från brittiska stationeryfavoriten Paperchase hade jag skrivit 'snygg arkivpärm till italienkurserna' på inköpslistan och eccola, en pärmtriptyk med Florensmotiv. Detta överträffar alla förväntningar! Hurra för British Airways, vars personal bara log och sade - What's THAT? åt det otympliga handbagaget. Här i reklamen kan vi öva det knepiga verbet volerci:



Det var en inspirerande vecka med många intressanta kursare som guldkorn bland de slöa tvångsstuderande tonåringarna , tänk bl.a. Björn Ranelids okända tvillingbror, men mer lågmält karismatisk, iförd blå sammetskavaj - en person som med holländska r berättar att nu när döttrarna blivit vuxna har han lämnat det krävande jobbet i reklambranschen bakom sig för att resa omkring i Italien och studera språket och kulturen. Mamma mia, ottimo progetto! Saknar redan köksbordssamtalen med vår kreativa 'värdfamilj': pappa undervisar i arkitektur på universitetet, mamma jobbar i konstbokhandel och alla tre barnen är kulturarbetare på ett eller annat sätt. Den originella våningen med loft i olika nivåer ovanför piazzan, Ferrariröda köksluckor, italienskt (nähä!?) kakel i badrummet och den coola hunden bidrog också till bekvämlighet och hemtrevnad.

En av fördelarna med att bo i London är förstås att det ALDRIG är tråkigt på riktigt att komma hem, bara lite övergående sorg över att en ledighet går mot sitt slut. Dock känner jag igen mig i Anders Ehnmarks beskrivning av sin pappa, som fick en bister uppsyn när det vankandes vardag, för visst gör det ont när höstlovsbubblan brister:

"Min far var romanläsare. I hela sitt liv läste han en bok per kväll, helst en roman, utom när han drack whisky med Eskilstunas civil servants. Politik läste han till måltiderna. Tidningar och tidskrifter singlade ner från bordet, medan han åt.

Kvällarna ägnade han åt fiktionen. Han läste rökande och utan att låta sig störas av något omkring sig. Då och då kom det röksignaler till tecken på att han skrattat i sitt inre. Hans leende var soligt men inåtvänt.

När omvärlden gjorde sig påmind stelnade han och fick ett strängt ansiktsuttryck. När han steg tillbaka in i sin egen värld återtog han sitt soliga leende. Han var hjärtegod, men man visste inte mot vem."


Saxat ur Expressen 24 okt.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 13 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 188 )

Hornby goes Lolita
söndag, november 1, 2009, 19:22


På bio: An Education, 2009

Il avait plu tout le dimanche... Från Florens piazzor och Fiesoles soliga olivlundar till detta... När livet känns som en regnig Maigretroman, the End-of-Half-Termitis kickar in och the novemberväder gets tough, då går man med fördel på eftermiddagsbio. Het höst för Hornby, aktuell både med nya romanen Juliet, Naked och som manusskribent till den här filmen, baserad på Lynn Barbers självbiografi. I tonåren var hon Oxfordmaterial i skolan, men träffade en äldre gentleman, blev galet kär och swept away och var beredd att kasta bort allt för vad hon trodde var ett mer glamouröst liv.

Obehaglig historia, men samtidigt tillrättalagt oskyldig. 60-tal, eller ej - en riktig sugardaddy skulle vara betydligt mer krävande, kan man tänka. Dialogen är full av varm Hornbyesque humor och vassa oneliners, kanske på bekostnad av trovärdigheten, bitvis blir det lite styltig uppläsning. Så här kvick önskar man att man var i verkligheten, men dylik wit kan nog bara existera för den skrivit manus på förhand.

Fish Tank meets Lolita, fast i Essex-estatens både geografiska och socioekonomiska förortsmotsats. Tråkiga Twickenham, tänker den som ser filmen, men det är ju HÄR och säkert en orsak till den fullsatta salongen. Hade flera Angels & Demons-moments när kameran svepte över Richmond Lock, precis utanför biografen, och filmverklighetens 60-tal mötte the noughties.

Förutom London- och Parismiljöerna är soundtracket den största behållningen och man kan tänka hur minutiöst den mycket musikintresserade Hornby valt ut och planerat. Många känner nog igen sig i hur det var att vara 16, ligga på golvet och lyssna på musik i sitt rum, i det här fallet Juliette Gréco, och längta bort till Paris eller annorstädes. Duffys 60-taliga Smoke without Fire är perfekt, men kommer lite för sent för att tillföra filmen vad Bobby Womack gör för Fish Tank.

Vilket fantastiskt filmår 2009 har varit - och det är inte slut än! En titt i Filmdagboken gör mig förstummad av filmglädje. "All books/films/songs ever written"-cyniker, lägg ner spekulationerna och gå på bio!
kommentar 1 kommentar 1 ( 18 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 180 )


<< <Tillbaks | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | Nästa> >>