When You Are Engulfed in Laughter: några ord till mitt k. twitterkonto om jag hade något...
fredag, november 6, 2009, 20:34


... aktivt sådant. Tyvärr, Twitter är ett socialt medium som inte passar mig. Förlåt, förtjänar inte er followers. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. Vad jag skulle twittrat om är att Davis Sedaris är ute på en lång turné och jag ser att han kommer till London i mars! Blir redan nu mycket uppspelt, även om jag tycker det är kommersiell hybris att kulturkonsumenter förväntas committa så här långt i förväg*.

Instämmer för övrigt i sajtinnehavarens kommentar: For such a massively popular author, it's a little surprising that David Sedaris basically has no web presence whatsoever. Just nu, denna galet mörka, blåsiga och regniga höstkväll glider Sedaris omkring på Hawaii och signar & läser ur sina böcker av turnélistan att döma. Lucky dog!

Tidigare inlägg om Sedaris:
Me Talk Pretty One Day
Dress Your Family in Corduroy and Denim

*I april 2010 spelar Joan Armatrading i London. Sjukt sugen på det, men avvaktar av samma skäl. Igår spelade en ngt svag och blek Morrissey på samma ställe, Royal Albert Hall. Hörde att han hälsade publiken med ett - Bonsoir! och öppnade med This Charming Man, följd av bl.a. Cemet(e)ry Gates och How soon is now. Nu ångrar jag nästan mitt beslut, men, too late, suedehead!


Läsdagboken fyller snart 8 år och filmdagbok har jag fört i kanske 3, men ingen specifik gigdagbok: senaste konserten var på Shepherd's Bush Empire i tisdags - lite obehagligt kvarter men lovely venue där vi tidigare sett och hört bl.a. Blonde Redhead och Heather Nova . På scen stod übercoola Camera Obscura, ett av flera band jag upptäckt av en slump för att de har ett snyggt latinskt bandnamn, jfr. Ipso Facto.

Såg i the Empires kalender att La Roux är på gång med ett förband vid namn Oų est le swimming pool?. Under veckan har jag använt YT-klippet som intro till genomgångar av franska frågeord: oų? comment? qui? quand? pourquoi? etc.

Har helt klart haft en fransksvacka i år, dels p.g.a. Italienåret, dels p.g.a. oinspirerande material. Franska är egentligen mitt huvudämne, men jag förknippar det inte alltid med 90-talets amour, utan även en viss efterhängsen akademisk Angst och D-uppsatsitis. Helt underbara elever har under ht ingjutit hopp, inspiration och energi igen.

Engelskan valde jag egentligen bara en gång i tiden för att man var tvungen att ha två ämnen, men det har visat sig vara ett mycket tacksamt skolämne att undervisa i för att alla redan har relativt hög färdighetsnivå, är medvetna om att det är viktigt och är motiverade att förkovra sig - and don't get me started on latin and psychology...!

Den här veckan har varit ett litet administrativt helvete men det vägs upp av givande sessioner (i själva verket sublimering?)med La vie devant soi, Maigret et le Clochard, Wuthering Heights, intertextualitet , SvD:s utmärkta artikelserie Piller eller prat och grekisk-romersk mytologi. Här utbildar vi renässansmänniskor!
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 22 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 164 )

"Me get feeling you only have books."
torsdag, november 5, 2009, 17:45


Who put the C in little Camilla? Cookie monster, så klart, och nu fyller han 40!
Men om jag minns rätt var Kermit min första kärlek under pre-Fonzie-och-Fame-TV-åldern.
Hurdy-gurdy hippy happy anniversary, alla gamla vänner på Sesame Street! Kanske var det tack vare episoder som den här vi alla blev Laaajbrary lovers? ... och nu ville jag skriva något fyndigt om cookie monster och credit crunchen... men det ville sig inte.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 20 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 185 )

Londonbaserad bokversion av Falling Down - light
onsdag, november 4, 2009, 23:07


Mr Phillips - John Lanchester, 2000

Crave:ade kravlös Londonbok och fann den här på Fictional Cities, men den nämns även i Get London Reading-guiden. Storyn lämnar en del övrigt att önska men den duger som Londonpornografisk förströelse och storstadsskildring.

Mr Phillips är revisor, 50+ och gift med vuxna barn och hus i utkanten av London. Öppningsmeningen lyder "At night, Mr Phillips lies besides his wife and dreams about other women. " Mr Phillips har känt sig frustrerad och olycklig en längre tid och dessutom döljer han en stor hemlighet för familjen. Vi följer honom en till synes vanlig dag på morgontåget mot Waterloo, men den här dagen blir inte som andra för nu har Mr Phillips fått nog av vardagsrutinerna. Manligt medelåldersgnäll = manlig medelåldersmålgrupp?
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 26 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 167 )

Fiktion & Värklighet, Post-Florens
måndag, november 2, 2009, 19:14


Stationery-Stendhalismo, det var ett ord jag slängde ur mig, men dagen därpå drabbades jag. Så kreativt och kaxigt att döpa en kontorsserie till KAOS. Vi svenskar tänker lite mer fyrkantigt, Ordning & Reda, icke desto mindre kreativt. I min lilla Italienbok från brittiska stationeryfavoriten Paperchase hade jag skrivit 'snygg arkivpärm till italienkurserna' på inköpslistan och eccola, en pärmtriptyk med Florensmotiv. Detta överträffar alla förväntningar! Hurra för British Airways, vars personal bara log och sade - What's THAT? åt det otympliga handbagaget. Här i reklamen kan vi öva det knepiga verbet volerci:



Det var en inspirerande vecka med många intressanta kursare som guldkorn bland de slöa tvångsstuderande tonåringarna , tänk bl.a. Björn Ranelids okända tvillingbror, men mer lågmält karismatisk, iförd blå sammetskavaj - en person som med holländska r berättar att nu när döttrarna blivit vuxna har han lämnat det krävande jobbet i reklambranschen bakom sig för att resa omkring i Italien och studera språket och kulturen. Mamma mia, ottimo progetto! Saknar redan köksbordssamtalen med vår kreativa 'värdfamilj': pappa undervisar i arkitektur på universitetet, mamma jobbar i konstbokhandel och alla tre barnen är kulturarbetare på ett eller annat sätt. Den originella våningen med loft i olika nivåer ovanför piazzan, Ferrariröda köksluckor, italienskt (nähä!?) kakel i badrummet och den coola hunden bidrog också till bekvämlighet och hemtrevnad.

En av fördelarna med att bo i London är förstås att det ALDRIG är tråkigt på riktigt att komma hem, bara lite övergående sorg över att en ledighet går mot sitt slut. Dock känner jag igen mig i Anders Ehnmarks beskrivning av sin pappa, som fick en bister uppsyn när det vankandes vardag, för visst gör det ont när höstlovsbubblan brister:

"Min far var romanläsare. I hela sitt liv läste han en bok per kväll, helst en roman, utom när han drack whisky med Eskilstunas civil servants. Politik läste han till måltiderna. Tidningar och tidskrifter singlade ner från bordet, medan han åt.

Kvällarna ägnade han åt fiktionen. Han läste rökande och utan att låta sig störas av något omkring sig. Då och då kom det röksignaler till tecken på att han skrattat i sitt inre. Hans leende var soligt men inåtvänt.

När omvärlden gjorde sig påmind stelnade han och fick ett strängt ansiktsuttryck. När han steg tillbaka in i sin egen värld återtog han sitt soliga leende. Han var hjärtegod, men man visste inte mot vem."


Saxat ur Expressen 24 okt.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 19 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 205 )

Hornby goes Lolita
söndag, november 1, 2009, 19:22


På bio: An Education, 2009

Il avait plu tout le dimanche... Från Florens piazzor och Fiesoles soliga olivlundar till detta... När livet känns som en regnig Maigretroman, the End-of-Half-Termitis kickar in och the novemberväder gets tough, då går man med fördel på eftermiddagsbio. Het höst för Hornby, aktuell både med nya romanen Juliet, Naked och som manusskribent till den här filmen, baserad på Lynn Barbers självbiografi. I tonåren var hon Oxfordmaterial i skolan, men träffade en äldre gentleman, blev galet kär och swept away och var beredd att kasta bort allt för vad hon trodde var ett mer glamouröst liv.

Obehaglig historia, men samtidigt tillrättalagt oskyldig. 60-tal, eller ej - en riktig sugardaddy skulle vara betydligt mer krävande, kan man tänka. Dialogen är full av varm Hornbyesque humor och vassa oneliners, kanske på bekostnad av trovärdigheten, bitvis blir det lite styltig uppläsning. Så här kvick önskar man att man var i verkligheten, men dylik wit kan nog bara existera för den skrivit manus på förhand.

Fish Tank meets Lolita, fast i Essex-estatens både geografiska och socioekonomiska förortsmotsats. Tråkiga Twickenham, tänker den som ser filmen, men det är ju HÄR och säkert en orsak till den fullsatta salongen. Hade flera Angels & Demons-moments när kameran svepte över Richmond Lock, precis utanför biografen, och filmverklighetens 60-tal mötte the noughties.

Förutom London- och Parismiljöerna är soundtracket den största behållningen och man kan tänka hur minutiöst den mycket musikintresserade Hornby valt ut och planerat. Många känner nog igen sig i hur det var att vara 16, ligga på golvet och lyssna på musik i sitt rum, i det här fallet Juliette Gréco, och längta bort till Paris eller annorstädes. Duffys 60-taliga Smoke without Fire är perfekt, men kommer lite för sent för att tillföra filmen vad Bobby Womack gör för Fish Tank.

Vilket fantastiskt filmår 2009 har varit - och det är inte slut än! En titt i Filmdagboken gör mig förstummad av filmglädje. "All books/films/songs ever written"-cyniker, lägg ner spekulationerna och gå på bio!
kommentar 1 kommentar 1 ( 18 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 201 )

Un fiore per Fallaci - individualista, giornalista, femminista...
fredag, oktober 30, 2009, 21:19
"Voglio morire a Firenze. [...] Morirō in piedi, come Emily Brontë"



Lettera a un bambino mai nato - Oriana Fallaci, 1975

I den toscanska eftermiddagssolen besökte jag den ultimata fiktionistan Fallacis grav. Ironiskt nog riskerade jag liv och lem längs den livligt trafikerade vägen för att hitta den där lilla kyrkogården strax utanför Florens stadsgräns. Colpa mia, men när jag köpte rosen (på bilden) passade jag på att fråga den blott postgymnasiala floristen med ganska misstrogen ton om han möjligen visste var på kyrkogården Fallaci ligger. Svaret blev ett stort leende och ett - CERTO! Kan ses som en opinionsundersökning angående hennes popularitet.



Kyrkogården är originellt utformad och påminner närmast om en amfiteater. En plats värdig La Fallaci. Jag läste någonstans att någon gick till hennes grav och lade en dagstidning varje dag den närmaste tiden efter hennes död, eftersom hon var journalist, så hon skulle fortsätta vara uppdaterad. Carino!

Senare på kvällen läste jag sista kapitlen i brevet till det ofödda barnet - kvällslektyren de senaste veckorna. Jag har läst i den vanliga pappersutgåvan och samtidigt lyssnat till Fallacis inläsning på CD, där hon även valt ut ett slags soundtrack med klassiska stycken av bl.a. Grieg som effektfulla ljudillustrationer mellan de korta kapitlen.

Jag gillar hennes raspiga röst; simonedebeauvoirig, tidvis teatral och melankolisk. Det är så innerligt skriver att jag tar för givet att boken är självbiografisk. Ja, det är ett brev. Till ett barn. Som aldrig föddes. När det ofödda barnet tilltalar sin mamma från "outretombe" med pålagt eko blir det nästan för starkt och sorgligt.

Fallaci är rakt igenom rak och saklig, därför rekommenderar jag inte boken till någon med erfarenhet av missfall, abort, infertilitet eller ens en helt vanlig, sund och efterlängtad graviditet, eller kanske är det just då man ska läsa boken? Själv tyckte jag i alla fall att det var en fördel att vara långt ifrån ens tanken på föräldraskap. Läsaren måste beakta 70-talskontexten den skrevs i, men huvudtanken är att barnalstrande inte är en biologisk plikt utan ett val. Una scelta.

På konversationstimmen idag pratade vi om den här artikeln och en nästan bisarr parallell - eller kontrast - blev det när jag en timme efter kyrkogårdsbesöket stod och beundrade Botticellis Venus födelseUffizi. I valet och kvalet ang. besök på det berömda galleriet med sin legendariska kö har jag varit hela veckan, men när jag råkade gå förbi en halvtimme före stängning var det knappt någon där. Kunde se allt jag ville utan minsta trängsel och botanisera Botticellipussel i museishoppen i lugn och ro. (Men, va, hur?!! ) Jo, jag är mycket snabb på konstmuséer - det där intensiva intresset för t.ex. konst och vinodlingar sparar jag till övre medelåldern, om det blir aktuellt.

Najs utsikt från takterassen på Rinascente - ännu en liten Lonely Planet-pärla!



Got my Moyo working igen, men nu stänger kontoret för dagen!
Buona notte, sogni d'oro!
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 12 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 228 )

Bokkampanj i Berlusconiland
fredag, oktober 30, 2009, 13:44


Leggere č il cibo della mente. Nationell annonskampanj ackompanjerad av TV-reklam. Man brukar ju säga att läsning är näring för själen, men här går man ett steg längre. Listigt att spela på två starka italienska kulturella koncept: il cibo - mat - och passaparola - att saker/jobb/potentiella partners/nyheter/bra böcker vanligen sprids genom rekommendationer från familj och vänner. TV-tittande är normalt bokläsningens kanske största konkurrent, men med tanke på italiensk TV, kanske inte? Berlusconi som läsfrämjare? Ja, uppenbarligen.

Igår, efter passaparola av la professoressa, gick jag förbi det vackra Biblioteca delle Oblate - ett florentinskt bibliotek i framkant - inrymt i ett gammalt kloster, med bl.a. en inspirerande Dante-esque lässal. Nu på avanzato går vi in på nyanser: man skiljer t.ex. rent lingvistiskt på en vanlig libro (bok) och en libraccio (en dålig bok), samma för film - filmaccio. Det vanliga verbet för att läsa är leggere, men för att läsa lite förstrött säger man leggiucchiare.

Camilla likes this.
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 22 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 199 )

"Pappa, jag vill ha en italienare." - ode till ett fordon
torsdag, oktober 29, 2009, 13:19


Vespa - Valerio Boni, 2006

Went to the Museo Piaggio and got carried away... Lonely Planet-guiden hade en pytteliten ruta om denna pärla och platsen, Pontedera, visade sig vara en av tågstationerna mellan Florens och Pisa. Det här var ingen vanlig liten turistvänlig bilderbok från museishoppen utan vykortsstorleken till trots en bok med oväntat mycket stoff, storia och substans, skrivet av en expert. Boni köpte sin första Vespa på 70-talet och har varit redaktör för Auto Oggi i flera decennier. Vespan föddes 1946 efter en förfrågan från Enrico Piaggio till ingenjören Corradino D'Ascanio. Med Pontederafabrikens aeronautiska expertis utvecklades en första prototyp enligt kriterierna "snabb, bekväm och med täckt motor". Inom kort började vespan massproduceras och resten är /kultur/historia.





Förutom att beundra Vespor i alla möjliga modeller, färger, storlekar och utföranden inspirerades jag av gamla reklamaffischer för dagens skolarbete - att hålla ett miniseminarium om valfritt ämne. Det blev ITALIA - l'amore e la libertā, från kärlekshänglåsen bakåt till vespan, filmer som Roman Holiday, Respiro och La Dolce Vita och hur de påverkat vår överdrivet romantiska bild av Italien.



Budskapet är tydligt: Njut av livet, friheten och kärleken! Var inte en sardin i en bilburk. Vai! Vespa! och varför inte med Lunapops hyllningslåt till Vespan som soundtrack?
kommentar 1 kommentar 1 ( 131 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 195 )

Stendhalismo - en litterär sjukdom
måndag, oktober 26, 2009, 20:45


Året var 1817 och de franske författaren Stendhal befann sig i Florens på besök. Då han stod framför basilikan på Piazza Santa Croce kändes all den omgivade skönheten plötsligt överväldigande. Han fick psykosomatiska symptom som hjärtklapping och yrsel. Förvirring och hallucinationer uppstod och han fick uppsöka sjukhus. Fortfarande sägs det att florentinska läkare varje år måste behandla ett dussintal turister drabbade av Stendhals syndrom. Alternativa sjukdomsnamn är hyperkulturemi eller Florenssyndromet. Affascinante!

Il Duomo dominerar stadsbilden förstås : den var det första jag såg igår, men vår adress är faktiskt just Piazza Santa Croce, vilket är perfekt och skolan ligger ett stendhalskast härifrån. Gillar för övrigt att ordet för ett hyreshus i allmänhet är 'palazzo'! Jag går på italienska varje fm kl 9-13 och ikväll är mio amore på matlagninglektion. Allora, un pomeriggio pieno di shopping! Lider nog av en släng av Fornarismo inför höstkollektionen även om 23-gradig värme inte är så inspirerande för just detta. Senaste tendenzan för klädaffärer är att skicka med en oversized shoppingkasse i tjock plast med varje inköp och det underlättar ju inte heller precis, även om jag hellre släpar på Miss Sixty än Marks & Spencer (och hellre gråter i en Ferrari än... etc.)


Har förstås också besökt alla boklådor som kommit i min väg, hittills ganska stora, opersonliga och anglofierade, t.ex. MEL och Edison, men lite bokhandelismo måste man ju få ha. Bok nr 1, Non ti mouvere, pratade vi om på Londonlektionen i lördags och den åkte rakt upp på önskelistan. Har även blivit film med Penelope Cruz, Don't Move.



Italien börjar ÄNTLIGEN bli wifi-vänligt, även om man fortfarande måste legitimera sig och finna sig i att Berlusconi får tillgång till en kopia av passet varje gång. I skrivande stund från La Luna Rossa, en ganska typisk neoflorentinsk, d.v.s. kosmopolitisk, bar.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 38 visningar )   |  permalink   |   ( 3.2 / 166 )

To LP or not to LP...
Sunday, October 25, 2009, 00:37


Voglio viaggiare tycks fortfarande vara Per Martins motto. Det slog mig igår att jag inte varit i Florens sedan -93, då vi tågluffade i hans järnvägsspår från Hamburg till Korfu, ungefär, i svepande, europeiska cirklar.

Åtgärd: inköp av reseguide, vilket jag alltid är kluven till. "Måste ses", "värt ett besök", "nämn för kocken Luigis svärmor på restaurang X att du är svensk så tar hon fram Limoncellon" eller "här fanns sydvästra Europas näst största kvarnhjul mellan 1892-1905" är formuleringar som får mig att sätta mig på ett tåg i motsatt riktning. Blev vänligt inställd till Lonely Planet efter Napoli och Amalfikusten-utgåvan i somras, men Toscana & Umbria-varianten saknar den där personliga tonen och de popkulturella referenserna.

Se Florens och sedan... åka till Chianti? Satte mig på Bacco och läste och planerade igår och servitören tyckte att jag skulle åka till Cortona. Senare såg jag att det var inspelningsplatsen för Under the Tuscan Sun, så perché no?

Fortsatt slap-up bootcamp under lördagen med lång post-lezione-lunch på Zafferano och gravidanzaanpassad eftermiddagsdrink på Scooterworks så var Dagen D, som i Dolce Vita till ända och ändå har vi vintertiden på vår sida.

Voglio dormire, e poi viaggiare, imparare, scrivere, leggere, mangiare... amare...
kommentarer 4 kommentarer 4 ( 54 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 172 )


<< <Tillbaks | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | Nästa> >>