In the meantime let me tell you that loathe you - ny bok om Berlusconi
onsdag, november 17, 2010, 17:26


Berlusconi - italienaren - Kristina Kappelin, 2010
Brombergs förlag.

Under en inramad filmaffisch från Fellinis Roma och med en kopp utsökt italienskt kaffe framför mig befinner jag mig på favoritcaféet i mitt lilla hörn av Londra, Inghilterra. Recensionsdagen till ära har man bytt ut den slitna Leonard Cohen-CD:n mot Buona sera, Signorina med Dean Martin.

Ett par dagar nu har den sexistiska smilfinken befunnit sig i min närhet och hä-hä:at till mig från omslaget, men vad driver den mer än pensionsmässiga megalomana mediamogulen? Så här långt under skinnet på Berlusconi har jag inte kommit sedan hans fettsugningsfett blev museiföremål i Basel.

Vilken viktig funktion de fortfarande fyller, våra utlandskorrespondenter - även om få är så o-Morgan-Pålsson-skickliga som Kappelin; att genom utredande journalistik betrakta, sammanfatta, kritisera och förklara utrikiska samhällsföreteelser för oss som inte har möjlighet att vara på plats. Trevligt att det levereras på tremulerande lundaskånska. Mitt eget intresse för Italien låg i träda sedan gymnasietiden för snart 20 år sedan, i princip ända fram till Italienåret 2009, nästan exakt lika länge som Kappelin bott i Italien och p.g.a. denna informationsklyfta var jag mycket mottaglig för hennes analys.

"Sedd från en svensk horisont är Silvio Berlusconi inte bara en underlig figur. Han är helt obegriplig." skriver KK i förordet. Syftet med boken är att förklara varför så många italienare röstar på honom gång på gång. Berlusconis bakgrund och förhållningssätt beskrivs genom kapitelindelade avsnitt om media, maffian, rättsväsendet, katolska kyrkan, men också kvinnoaffärerna, hur han förkroppsligar den italienska nationalkaraktären och står för traditionella italienska värderingar.

Framgången beror på en mängd faktorer: folkets beundran för furbo-entreprenören som gav sig in i byggbranschen, gjorde en klassresa och idag är Italiens 3:e rikaste man, att han faktiskt infriat en mängd vallöften, men Berlusconi är också Sua Emmitenza, som tagit makten över medierna, genom hänsynslös manipulation och korruption, men det senare tystas som bekant ner, eller skojas bort.

Gandinis dokumentär Videocracy ger en bild av det TV-fixerade Italien och Kappelin poängterar att televisionen var och är en av få enande krafter i det italienska samhället. Många pratar fortfarande dialekt, men i rutan hörs riksitalienska. Faktiskt lärde sig många läsa och skriva genom ett slags 'Fem Myror' för vuxna. Programmet hette "Non č mai troppo tardi" (Det är aldrig för sent) och sändes på 50-60-talet i ett "Italia pre-moderna" med hög analfabetism.under ledning av den mycket uppskattade Maestro Manzi:



Kappelin fick hela 13 minuter i morgon-TV för ett samtal kring den här boken. Nästa år, 2011, kan man verkligen kalla Italienåret, säkert en av anledningarna till att boken kommer ut just nu, men till och med kompetentissima Kappelin tycks resignera inför berlusconismens komplexitet och ytterligare förvecklingar har tillkommit bara under det korta glappet mellan bokens färdigställande, tryck och utgivning.

Under Italienvistelsen förrförra veckan följde jag La Repubblicas Berlusconikritiska ledarskribenter och Beppe Grillo bloggar vidare. I både Italien och Frankrike finns flera oroande tendenser, bl.a. hotad pressfrihet och offentlig rasism mot romerna. Talis rex...

Mer om Italiens mörka sidor:
Lappalainens Italien
Savianos Gomorra
The Dark Heart of Italy av Tobias Jones


Italienskt i London just nu:
Bariccos Novecento, storfavoriten från Otrantokursen, har blivit teater i West End.
kommentar 1 kommentar 1 ( 3 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 143 )

"I often stay at a high-rise hotel in the Shinjuku district of Tokyo to write."
måndag, november 15, 2010, 18:45


Skriva i Shinjuku. Skriva i Shinjuku. Eskapismen virvlar upp, men det brinner i Shanghai och allt "high-rise" är för evigt 9/11-betingat. I Twittertider reagerar man på en "monthly feature" som något exklusivt, allt annat än en mopedfärd genom Louvren. Författare och konstnärer beskriver sina rum med utsikt någonstans i världen och Matteo Pericoli illustrerar. Just nu Ryu Murakami och jag tänker för andra gången på en vecka att jag vill byta liv.

Första gången var på en mysig bakgata i Rom förra veckan, då ett ungt par, eller två vänner, tog på sig varsin hjälm och gled ut i natten på en crčmevit Vespa. Å andra sidan var det kanske någon som just såg mig susa förbi med M & S- och Waterstonespåsar på den hopfällbara cykeln uppför landgången och utbrast: - Åhh, så vill jag också leva!? Eller kanske inte.

Länk till Pericolis tidigare projekt, där bl.a. Annie Leibovitz m.fl. berättar om sina New York-utsikter och hur det inspirerar dem kreativt.

Så, en favoritscen ur Lost in Translation:


Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 3 / 133 )

"Ou peut-ętre hier, je ne sais pas." - om mammamotivet, trots Fars Dag
söndag, november 14, 2010, 22:26


På bio: La tęte en friche, 2010

Forrest Gump/Being There-Chance/Flowers for Algernon-Charlie/Brorsan som gillade lila... vi har många fiktiva hjältar med någon form av mental retardation. En sak jag inte tänkt på förrän idag är att i många av berättelserna finns det också en mamma med en framträdande roll även om anknytingsformen varierar, från välvillig via överbeskyddande till dominant till, ja, död. Cherchez la mčre.

I den relativt okomplicerade franska feelgoodfilmen anger titeln att huvudpersonens hjärna har legat i träda i många år. Titeln anspelar också på hans ömt vårdade trädgård ā la Chance. Det finns en mamma, men i motsatt ände av Sally Fields-spektrat.

Substitutet blir en snäll äldre dam på en Forrest Gump-liknande bänk i en park och hon börjar läsa högt för honom ur några storverk ur världslitteraturen. Först ut är Camus La Peste och nummer två är Romain Garys modershyllningissimo La promesse de l'aube. Den har varit min gryningsbok hela hösten, men det är ju inte så ofta man faktiskt är vaken i gryningen, så jag har bara läst 2/3.

Precis som i Flowers for Algernon vet inte omgivningen hur de ska hantera en allt mer beläst f.d. "korkad" person, eftersom det vänder dumspegeln emot dem själva. Depardieu gör en bra roll. Är inte säker på att jag sett honom i någon film sedan Quand j'étais chanteur.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 11 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 103 )

"C'est le vent, Karl Ove": postgymnasialt peisande med förhinder
fredag, november 12, 2010, 20:08


Min kamp 4 - Karl Ove Knausgård, 2010

Betty Blue*-planschen (åååååhhh! upp med en hand om du hade en sådan på väggen i ditt rum!) budas upp till Nordnorge tillsammans med en del andra tillhörigheter, t.ex. den allt mer ansenliga skivsamlingen, tack vare extrajobbet som musikskribent i lokaltidningarna. En av de nyutkomna album som den unge Karl Ove recenserar är Princes Sign O' the Times (aaaahhhh! jag kan KÄNNA albumet i mina händer när jag skriver titeln). Under den långa uppresan lyssnar Karl Ove på The Smiths-kassetter och har omsorgsfullt packat ner extrabatterier till sin walkman - ett skrattretande sign o' the lowtech times.

Som en slags bizarro-Adrian Mole, eller Agnar Mykle-karaktär, har KOK följande to-do list för det kommande året:
1. sexdebut
2. sexdebut
3. sexdebut
4. romandebut - eller åtminstone tid och inspiration att skriva en novellsamling
5. vikariat som obehörig lärare på grundskolan

Punkt 4 skulle dröja till 1998, men här hade det varit intressant att parallelläsa Ute av verden med Min Kamp 4. Punkt 5 verkar ha varit vanligt på den tiden, men KOK har svårt att förhålla sig vuxet till tonårstjejerna och det är osmaklig läsning. Intressant är gemenskapen i byn, t.ex. alla som kommer och ringer på dörren helt oförhappandes och de märkliga festerna med Dr Hook och obscena mängder alkohol.

Mörkt är det, dag ut och dag in, för att så småningom övergå till lika efterlängtat som obarmhärtigt dygnetruntljus. Inläsaren Anders Ribu fångar som vanligt essensen i den unge Karl Oves självtvivel liksom småtjejernas chav:iga leda i lysande imitationer på nordnorsk dialekt.

En annan sak jag gillar är de storebroderliga råden från Yngve: "använd alltid kondom" eller "har inte det där nitbältet sett sina bästa dar?". Angående punkt 1-3 hänvisar jag till Frankie Boyle: "20% of all men say they have a problem with premature ejaculation. The rest of us just don't think it's a problem."

Se även:
Min Kamp 1 (Betty Blue-passagen)
Min Kamp 2 & 3


* Läsdagboken semestrar på Betty Blues strand i ett Zorg-hus på pålar.

Den daterade, men oförglömliga, C'est le vent, Betty ur soundtracket av Gabriel Yared.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 12 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 149 )

Signor Ruffalo får på hypotenusan av hbt-familj
tisdag, november 9, 2010, 16:32


På bio: The Kids Are All Right, 2010

"I'd drape myself in the Union Jack...", var det så Richmonds Modfather Pete Townshend resonerade all'epoca? En gammal The Who-låt har lånat titeln till en nya indiedramakomedi:

Jules/Julianne Moore kliver onödigt stereotypt bredbent omkring i sina cargoshorts. Hon har regnbågslevt med Nic/Annette Bening och deras två tonårsbarn i många år. Lillebror vill ta reda på vem spermadonatorn var och övertalar storayster, som är myndig, att ringa reproduktionscentrum.

Enter: Mark Ruffalo och alla familjemedlemmar blir påverkade på olika sätt. Bening är lysande och filmen var perfekt eftermiddagsbio: både feelgood och strappalacrime. Inoltre, soundtrack med Bowie och Vampire Weekend. Vad lär vi oss? Each /wo/man kills the thing /s/he loves. Uppskattar filmer på temat människans irrationalitet.



Ruffalo har rötter i Kalabrien, liksom Gianni Versace och Pythagoras. Ingen liknande kuriosa fanns purtroppo i den intetsägande reseguiden från Amazon. Anmärkningsvärt nog innehöll inte kursen några inslag om den lokala kulturen - lägg därtill 50% timreducering och 100¤ obligatorisk och obegriplig "administrationsavgift" - men när jag föreslog förbättringar i utvärderingen kallade man - förnärmad österrikiska - till tribunal och det hotades i princip med ståplats i Messinasundet. Hur som helst var Tropea fint, med utsikt över Stromboli, vädret perfekt och l'appartamenton ljuvlig vid hav och och citronträd.

Se även: Läsdagboken i Riomaggiore.


Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 3 / 128 )

Låt Läckberg bada i Fontana di Trevi
söndag, november 7, 2010, 19:04


Läser just nu en Dibdindeckare i kalabresisk miljö, men påmindes genast om varför jag ogillar genren. Gaudeamus igitur åt den svenska giallo-succén i Italien: Stieg Larsson och Henning Mankell, självklart, dessvärre lite mer obegripligt, Camilla Läckberg och Liza Marklund, men - riktigt roligt! - Åsa Larsson.

Hemma på hyllan i the houseboat bunk väntar en halvläst Fallet Vincent Franke, så jag hajade till lite extra vid åsynen av 1/4-annonsen i gårdagens La Repubblica. Första tanken, efter gaudeamusditon, var att det är beklagligt att svenska exportvaror fortfarande måste marknadsföras med lättklädda blondiner, men kanske är det en högst sann bild av 2010-talets Moder Svea. Tilltufsad, skör och förvirrad.


kommentar 1 kommentar 1 ( 3 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 166 )

A little less bunga-bunga, a little more italienska boktoppen
onsdag, november 3, 2010, 17:18


Topplistor som baseras på försäljning känner jag mig ofta främmande inför, i såväl Sverige som i Storbritannien. Av nyfikenhet och allmänt intresse tar jag nu ändå en titt på bästsäljarna i Italien:

Narrativa - inbunden skönlitt:
1. U. Eco - Il cimitero di Praga
2. A. Camilleri - Il sorriso di Angelica
3. K. Abdolah - Il messaggero
4. C. Trinchieri - Cercando
5. S. Veronesi - XY - Fandango

Tascabili - pocket:
1. M. Giorgi - Alter e (un fagiano)
2. D. Enia - Mio padre non ha mai avuto un cane
3. D. Trueba - Quattro amici
4. G. Carofiglio - Testimone inconsapevole
5. P. Fauliot - Racconti dei saggi del Giappone - L'Ippocampo

La scrittura non paga - intressant artikel i La Repubblica: där det sägs att det är få förunnat att leva på sitt skrivande i Italien medan "In Francia e nei paesi scandinavi, a soccorrere gli uomini di lettere ci sono sovvenzioni statali e borse di studio. Qui abbandonare il proprio mestiere rimane invece un lusso per pochi.", men få i Sverige skulle hålla med om detta.


Annars hyllas "la scuola svedese" i giallo-genren även här, senast ut i Stieg Larssons kölvatten, efter Camilla Läckberg m.fl., är Åke Edwardsson, "nato a Vrigstad", som La Repubblicas kulturskribent inflikade, men dai, dai, hur många italienare förstår egentligen denna geografiska precision?

Berlusconi försvarade sin bunga-bunga-livsstil ung. med orden "det är väl bättre att springa efter unga tjejer än att vara homosexuell" och det tar Italien flera steg tillbaka på toleranstoppen, IGEN. Särskilt beklagligt med tanke på den senaste tidens effektiva antihomofobikampanjer bl.a. genom TV-reklam. Kom att tänka på Mock the Week - det gör jag ofta! - och deras teori om ett förmodat efterskalv i L'Aquila, orsakat av Il Premier och kanske lite bunga-bunga:



La Camilla, för Läsdagboken, i Italien, i världen, idag.
kommentarer 2 kommentarer 2 ( 13 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 153 )

Ubriaca e in piena crisi creativa - första it-tegelstenen, en milstolpe
lördag, oktober 30, 2010, 18:47


Nöjdissimo blev jag förra året efter att för första gången ha kommit igenom - eller helt enkelt vågat försöka läsa - en hel roman på italienska, Fanculo Amore. Nu har jag knappt hunnit tänka på italienskan sedan trettiosjuglia-i-Puglia-påsken, men hittade denna 600-siding på Fiumicino-flygplatsen idag.

Andrea De Carlo - Italiens Douglas Kennedy eller en motsvarighet till Frankrikes Marc Levy? Av samma författare har jag sedan tidigare Arcodamore i TBR-högen, men den här verkar trots det omfattande formatet mer medryckande och lättläst. För en gångs skull kopierar jag en baksidestext här, eftersom det i det här fallet är en ren njutning att läsa. "Ubriaco e in piena crisi creativa", jojo, det är mycket bekant, och "attrazione incontrollabile"... så förtjusande italienskt!

Leielui č una storia d'amore. Si svolge tutta nel corso di un'estate caldissima, tra Milano, la costa della Liguria, il sud della Francia e Vancouver, in Canada. Lei č Clare Moletto, un'americana che vive in Italia da diversi anni e lavora al call center di una grande compagnia di assicurazioni. Lui č Daniel Deserti, autore del bestseller internazionale 'Lo sguardo della lepre' e di altri romanzi di minore successo. In un giorno di pioggia torrenziale, lui, ubriaco e in piena crisi creativa, con la sua macchina va addosso alla macchina in cui lei viaggia con il suo fidanzato. Da questo evento potenzialmente catastrofico, nasce un rapporto che passa dall'ostilitā alla diffidenza alla curiositā, all'attrazione incontrollabile. [...]

Se även:
Natalia Ginzburgs Lui e io eller
David Nicholls One Day, som snart blir film. Anne Hathaway har flyttat in i min kollegas hus vid Waterloo för att det ska se ut som 1994 vid inspelningarna, sägs det.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 2 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 163 )

Brittiskt banter & bonhomie i O'Briains bok
torsdag, oktober 28, 2010, 22:47


Tickling the English - Dara O'Briain, 2009

"What kind of person buys the autobiography of a panelshow contestant. Wake up you CUNT." Ja, med den förolämpningen inledde Frankie Boyle sin självbiografi. So, what kind of person buys a book by a panelshow host...? Överkonsumerar fortfarande Mock the Week och har lika kul varje gång. På sistone har det dock slagit mig att det borde finnas BETYDLIGT fler kvinnliga komiker i panelen. Genusminuspoäng för det, blokeywokeys.

Tonen i Daras bok är betydligt mer gemytlig och mindre pessimistisk och cynisk än i Frankies. Av den anledningen blev det inte heller så många hysteriskt höga och okontrollerade skratt här utan mer lågmält mys och igenkänning. Boken skrevs under årslång turné kors och tvärs över brittiska öarna och kan läsas som en antropologisk snapshot-studie av människor i medelstora brittiska städer.

Ett av Daras komikerknep är interaktivitet. Han brukar fråga publiken om deras yrken, om de någon gång sett någon begå ett brott, om de någonsin tappat bort någon eller vad de inte vill ska ha hänt i ett hem innan de flyttar in och sedan kommentera "off the cuff" och det kan bli hur galet som helst: - So, Navy signalling guy, do you sing YMCA when doing semaphore?

Dara skriver "The great comics create their own world, built on their own personal, crazy logic[...] you get to take an all-too-brief holiday in their upside-down world. And it feels like a privilege.
Se t.ex. Frankie Boyle om Thatcher Fler highlights av mina favoritkomiker just nu, live at The Apollo i Hammersmith:



Lärde mig en del nytt om UK, t.ex. att medellivslängden är 79 år, exakt hur multikulturellt Bradford och Birmingham är, att invånarna i Bournemouth statistiskt sett är lyckligast i landet och att vinkonsumtionen nu gått förbi ölkonsumtionen. Här är en träffande passage om storstadsliv:

"Great cities have a gravitational pull. For me, there are basically four of them, New York, Paris, Tokyo and London, and they exist to distort the space around them. They draw the population in, usually young and ambitious and willing to endure shitty houseshares[...] The suburbs exist to make young people tetchy and eager to move to London."
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 2 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 176 )

Mr. Chartwell, en pro forma-maskerad Churchill
måndag, oktober 25, 2010, 22:25


Mycket lovande brittisk debut och jag kastar mig på Amazonknappen. "What did Churchill refer to when he talked about his black dog", det var en av mina svarta frågor till ett pub quiz i våras. Rätt svar: depression.

Fördjupningsfasen i psykologikurserna närmar sig och under året har "McFreud"-urvalet utökats med bl.a:
Couch Fiction
den grafiska romanen med en fly-on-the-wall-titt på PDT i London idag.
Electroboy
som var med i Stephen Frys utmärkta dokumentär om bipolär sjukdom*.
Salvation & Suicide
på begäran efter en minilektion om "don't drink the Kool-Aid" och Jonestownmassakern.
Alive
bokversionen, för den som önskar studera gruvarbetarna i föregående inlägg. Tänk på Randy Pauschs ord i den sista föreläsningen: "For the Freshmen, we used to have something called books".
En annan Black Dog
fast inte just Churchills.
Lying on the Couch
pun-tastic titel och riktig en godbit till mig själv, because I'm fucking worth it! Heaven knows I'm pre-half-term-shattered now.

Fler psychotips?

* Härom dagen letade jag efter det gamla trötta franska Teachers TV-programmet Extra, trots allt ett av få program som verkligen kan ses och förstås av totala nybörjare, men hittade samtidigt dokumentären Being Bipolar - Sam's Story. Tycker inte om den spekulativa, exhibitionistiska ansatsen, men den berör det där som en av respondenterna hos Stephen Fry vittnar om: översatt ungefär "när ett maniskt skov är på väg är det som att det uppstår en reva i livets ridå och det är bara att kliva in". Intressant.



Höstens begivenhet här blir väl ändå Martin Bengtssons föreläsning (stort tack för tipset, Ann E!) Just nu finns dramatiseringen av hans bok* I skuggan av San SiroSVT Play. Skådespelaren Hans Christian Thulin är lysande i gestaltningen av Martins olika åldrar, faser, vedermödor och känslolägen. Han imiterar även olika ledarstilar, och Zlatan - LOL, LOL. * Många elever, oavsett kön och även de som aldrig läser böcker annars, säger att de läst ut den på 1-2 dagar och att den är "grym". Största möjliga cred till Martin från 90-talisterna, alltså! Det finns förresten en kort intervju med honom i senaste Lingua.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 2 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 192 )


<< <Tillbaks | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | Nästa> >>