Ti amo, Moretti!
tisdag, april 26, 2011, 23:42


På bio i Italien: Habemus papam, 2011

Om man bortser från rödvinsromantiken och tittar noga på Rialtobron nedan, ser man en reklambanderoll för kommande påvebesök i maj. Just nu bråkas det om vem som ska transportera honom nedför Canal Grande. Alla vill till himmelen och åka gondol förstås.

Latinsk filmtitel och Läsdagboken radiostyrs mot biografen. Vergogna den som ger sig - idag hittade jag med lätthet till en av Venedigs få biografer, Giorgione. Nanni Morettis värld är absurd och dramatisk, men alltid humanistisk - och humoristisk.

Här får den nya påven panikattacker inför sitt kommande uppdrag och måste söka hjälp hos en psykoanalytiker. Margherita Buy är med i en mängd italienska filmer och här har hon en icke oansenlig roll. Storartad filmidé ā la The King's Speech eller varför inte The Queen, men mer 'pesante', förutom när kardinalerna spelar beachvolley på Vatikanens innergård...

Se även Vespaporrfilmerna Caro Diario & Aprile. Min numero uno av Moretti är fortfarande Caos Calmo och även i La stanza del figlio spelar Moretti freudiansk psykolog. Italienarna är uppenbarligen stolta över honom, trots att hans verk kan vara kontroversiella. Hemma i London har jag den politiska Il Caimano osedd - che bello!


kommentarer 2 kommentarer 2 ( 18 visningar )   |  permalink   |   ( 3.1 / 147 )

Now, what news on the Rialto?
måndag, april 25, 2011, 22:54


Lundellromantik gör mig lite illa till mods. Längtan finns, men inget ljummet regn. Senaste Venedigbesöket var i tågluffaråldern* och inget har ändrats, förstås. Såg en siffra om att färre än 50% av besökarna övernattar här, d.v.s. stannar mer än en dag och det är tjusningen med den här sejouren*. Känslan att kliva på morgonvaporetton som vilken Venedigbo som helst är oslagbar. Frågan är bara, befinner vi oss verkligen i Venedig; eller i illusionen, kulissen Venedig?

P.g.a. Pasquettan har skolan inte börjat än, bara rundtur, intro och proseccomingel, so far. Min piprökande korridormate här på klostret, tillika middagssällskap, en snart f.d. skilsmässoadvokat från Londra, ska stanna i t.v.å. invidiaframkallande månader, "it's my sabbatical after 44 years of hard work". Han påminner mig om holländaren i Florens och båda är mycket goda förebilder. Annars är det mest medelålders damer, med lite motvilliga män i släptåg, som kommer till Italien för självförverkligande språkkurs.

Ett bestående minne från förr, som reaktiverades igår, är tågfärden från Mestre rakt ut i lagunen, då man inser att Venedig verkligen existerar och Santa Lucia är en tågstation där det verkligen finns anledning att sätta sig ner och gråta, cf. Elisabeth Smart. När man kommer ut på andra sidan stationen börjar genast paradiset med gondoler och kanaler - eller infernot, beroende på dagsform och turistanströmning.



Man går vilse. Hela tiden. Karta och lokalsinne ā part. Idag gav t.o.m. (?) Google Maps fel vägbeskrivning till en biograf i Cannaregio. Efter någon timmes Don't Look Now-hotfullt irrande i ominöst folktomma, smala gränder, blev jag tvungen att dränka sorgen över en icke vattentät plan - ergo: missad film - i en Bellini på Hemingways, Hitchcocks, Truman Capotes och Woody Allens Harry's Bar*. Poverina? Omnia vincit Läsdagboken - nytt försök imorgon!

*Småtrist turistfälla, men med bellissimo Bellini. Säkert trevligast på vintern. Nu vill man hellre sitta på terrasser och kajkanter i solen.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 3 / 161 )

Vad Dumas, Puccini och Nietzsche gjorde i Turin
måndag, april 25, 2011, 00:00


Rätt svar: Gick på Al Bicerin och tog en bicerin. På vt:s italienskkurs såg vi den här "filmaton" om alla caffč storici i Torino och så här skrev Dumas 1852:

"Parmi les belles et bonnes choses remarquées ā Turin, je n'oublierais jamais le bicerin.
sorte d'excellente boisson composée de café, de lait et du chocolat,
qu'on sert dans touts les cafés, ā un prix relativement trčs bas."




Det sägs att de två övriga och bl.a. Picasso och Hemingway också lovordat den berömda kaffedrinken. Naturligtvis gick jag i deras fotspår - och vidare till Caffč Torino och Bar Elena m.fl. - men höjdpunkten och huvudmålet för mig den här gången var filmmuséet i den mycket vackra, Fibonaccinummerbeklädda Mole Antonelliana som syns över hela Torino.

Ända sedan jag läste om den röda sammetssängen där man kan ligga och titta på svartvita kärleksfilmer som projiceras i taket, har jag velat åka dit. Särskilt efter filmen om Martino, Dopo Mezzanotte började jag verkligen på allvar planera ett besök. När Läsdagboken får en ingivelse ska den genast genomföras, come sapete.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 3.1 / 148 )

Waterstoneshumor & Venedigbootcamp
lördag, april 23, 2011, 01:38


Death in Venice - Thomas Mann, 1912

"I hope it doesn't put you off", sade bokhandelsmedarbetaren som hjälpte mig att lokalisera Mann medan jag berättade att jag snart ska åka dit, just avslutat Jeff in Venice-boken och tänkte 'ad fontes'. Har haft Venedigvecka med allt från Hugo Pratt till Erica Jong.

Döden i Venedig är ju en välbekant titel, men jag anade inte att det skulle vara en sorglig pedofilhistoria ā la Gides L'immoraliste, även om båda två samtidigt har den språkliga skönhet man finner i Nabokovs Lolita, trots horribel handling. Vintage Classics* pocketutgåva har en väl vald, symbolisk detalj från statyn 'Cupid trapping a butterfly' på omslaget.

Manns tyska Nobelpristagarprosa översatt till engelska blir på gränsen till för ordrik, men de mytologiska referenserna och miljöbeskrivningarna förklarar novellans succé. Nu blir det vaporettofärd till Lido. Hotel des Bains, here I come!

Look now, eller Don't Look Now, men här är en trailer till Visconti-filmen.

Mer om Venedig i Läsdagboken:
Pane e tulipani
Dieci Inverni

Det är den där planen med kloster och wifi, som strax ska sättas i verket, men först väntar Milano, Torino och Verona!

* Post Scriptum & Memento Mori: en av veckans Mozhybris-nyheter är att han sagt i radio att hans självbiografi gärna kan ges ut på Penguin, men på villkor att den kommer ut i klassikerutgåva direkt. Läs mer. Penguin says yes.
kommentar 1 kommentar 1 ( 2 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 173 )

Fistful of franska filmer
fredag, april 22, 2011, 00:56


På bio: Les petits mouchoirs, 2010

- Passe-moi le GRAND mouchoir, s'il te plaît! En film med både Anthony and the Johnsons och Damien Rice i soundtracket, įa fait mal, įa fait mal.

Inspelad i aaaaaaah-Arcachon-trakten, ser det ut som och förnämliga franska skådespelare som Marillon Cotillard, Daniel Auteuil och Jean Dujardin gestaltar ett gäng 30-40-nåntingars vedermödor. Om man har överseende med en viss unken homofob underton så är det en helt ok dramakomedi. De galliskt konjugala, högljudda bråken är legio och rosévinproduktplaceringen lyckad. Fortfarande fullsatt på vår kära Curzon en vecka efter premiären. Trailer här.



På bio: Tous les soleils, 2011

I Paris hade jag förmånen att bo mittemot en handfull biografer. Den bästa jag såg under långhelgen var den här, puisque what's not to love för en italofil frankofil cinefil? Stefano Accorsi spelar scooteråkande barockmusiklektor i Strasbourg, där han bor med pubbedotter och anarkistisk slackerbror som söker politisk asyl för att slippa bo i Berlusconis Italien. Feelgood med ÄKTA värme och - även här - ett ljuvligt soundtrack. Se trailer.

Ett stående skämt efter elevernas individuella filmprojekt i skolan har blivit att säga om franska filmer: "Ce film est trčs special - et un peu bizarre..." Det passar in på de flesta. Samtidigt är det ju av den anledningen de är så oförglömliga! Pour ma part, bl.a. Betty Blue - 37, 2 le matin, Une femme franįaise, La dentelličre, Les nuits fauves, Beau Travail... Vilka är era franska filmfavoriter?

Par contre, croyez-en ma vieille expérience och undvik de här:
Ma part du gâteau
Le refuge
Crime d'amour
Deux jours ā tuer
Le bruit des glaįons
Louise-Michel
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 2.9 / 137 )

Kasta t-ankar, bli lite vågad
onsdag, april 20, 2011, 20:53


Från Vredens Kap till Jordens Ände - Björn Larsson, 2000

Om det är så att du längtar till Yttre Hebriderna...

En bok som fick mig att omedelbart damma av David Gray, leta upp Robban Brobergs rubrikgenererande Båtlåt och - märkligast av allt, Enya. Orinoco Flow har alltid varit bannlyst i mitt hem, men går på repeat ikväll.

En annan bieffekt med bokbloggandet är att man upplever sig stå närmare författarna. Pre-Läsdagboken brydde jag mig inte så mycket varken om bokbranschen per se eller vilket namn som stod på bokens rygg. När jag nyligen berättade för en annan kollega - tillika trumpartner - att det numera händer att jag spontanskriver till författaren efter läsupplevelser som berör mig, sade hon att den här boken är ett sådant exempel. Vi bestämde oss för att läsa den båda två och jag seglade igenom den på två kvällar.

Efter Drömmar vid havet och Det onda ögat associerar jag Larsson med saltstänkt, frankofil, livsfilosofisk och civilisationskritisk litteratur. Under universitetstiden i Växjö på 90-talet lyssnade jag vid ett tillfälle på hans provföreläsning inför en tillsättning av professur i franska. Sedermera blev det Lund, men ett Sliding Doors-senario kunde uppstått, att jag skrivit Larssonhandledd D-uppsats om översättningen av bildspråket hos Harry Martinson istället för Hjalmar Söderberg.

Navigare necesse... Den här boken parläses med fördel tillsammans med Kap Farväl! och Resor utan mål. Vad som inte framgick då, var det stora seglingsintresset. "Kasta loss", "gå mot strömmen", "ha vind i seglen", "vara ur kurs", "ha styrfart i livet"... med tanke på alla dessa uttryck är det inte konstigt att Larsson valde att skriva en essäsamling om segling och existentiella frågor. Man lär sig en del om keltisk kultur, men mest handlar det om frihetslängtan och förverkligande av drömmar.

En inspirerande bok att återkomma till då och då. Mitt exemplar är nu fullt av understrykningar, inringningar, hjärtan, stjärnor, pilar, marginaldubbelstreck och utropstecken, så jag förstår precis kollegans reaktion. För närvarande kan jag allra mest identifiera mig med kapitlet om att bo på båt. Man konfronteras med utomståendes oförstående frågor om det inte är kallt eller huruvida det finns dusch, tvättmaskin och TV. (Nej. Ja. Ja. Ja.)

"Få, ytterst få, har ställt frågor om båtboendets poesi."


Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 3 / 145 )

"The first great post-Iraq novel"?
tisdag, april 19, 2011, 21:28


The Ask - Sam Lipsyte, 2010

Bitter, medelålders & medioker akademiker - you talkin' to me? Moi? De bästa boktipsen är de riktigt personliga och bespoke:iga, som när en kollega säger "jo, jag har läst en bit i den här boken och tänkte att du skulle gilla den", varpå den genast amazonades hem till Ankgången. Jadå, svart humor i New York-miljö är ju right up my pretzel stall.

Romanen är mycket riktigt underhållande, men lite för cynisk och mörk för mig. Av någon anledning tänker jag att det är ett ganska typiskt manligt mörker ā la Martin Amis, Philip Roth eller J.D. Salinger. En gatsby:esque "blue afternoon" finns det bland miljöbeskrivningarna och en mustaschprydd man fingrar på densamme med "a kind of cunnidigital ardor"...

Tonen påminner om en av höstens bokcirkelböcker, The Slap; pessimistisk this-country-is-going-to-the dogs-livssyn, medelklasskritisk, drogliberal tristess och inga karaktärer att tycka om. Språket är dock briljant och det sätt på vilket huvudpersonen Milo förhåller sig till sonen Bernie samt de judiska inslagen är intressanta. Den som stör mig mest är den dekadenta s.k. vännen Purdy, tror jag, men det är tack vare honom romanen gör anspråk på att vara "the first great post-Iraq novel".



Här har medelålders Milo lämnat det mediokra universitetet för att överraska frun på lunchen i parken. men vad ser han? Hon sitter förvisso på en parkbänk enligt planen, men alldeles för nära kollegan Paul, som just i det ögonblicket lägger handen på hennes lår. ("Gay touch or straight touch?") Milos copingstrategi:

"I headed for the doughnut shop. I wanted doughnut-scented air. My pain had earned me both a Bavarian cream and a coconut chocolate flake. I was the only customer and sat and ate my doughnuts, pictured myself that lonely diner at the counter in the famous painting. I'd always studied it from the artist's perspective, the stark play of shadow and light. But to be the fucker on the stool was another kind of stark entirely."



På det flikar jag in ett post scriptum angående Nova York. Noterade under Parisvistelsen nyligen att Sara Stridsbergs Drömfakulteten har fått det här fina omslaget i Frankrike.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 32 visningar )   |  permalink   |   ( 2.9 / 126 )

Saviano om Camus 'Lo Straniero'
söndag, april 17, 2011, 14:16


Schhh, per favore, la fidanzata är i läskomatost tillstånd under den ooofiska devisen En Om Dagen.

Tills vidare, se - och framför allt hör - Saviano tala om en av mina favoritromaner, Främlingen. Ibland blir man lite trött på de här männen som tar sig själva på för stort allvar och med överdriven taltid- och otaliga konstpauser - måste förklara världen för oss, men Saviano är abbastanza bene.
Lägg till kommentar Lägg till kommentar ( 1 visning )   |  permalink   |   ( 3 / 148 )

Oliver Sacks fallstudie från -77 blir film
fredag, april 15, 2011, 23:06


När jag nu öppnat mig för neuropsykiatrisk influx, då dyker det ena efter det andra upp, bland annat en kommande film, som gör mig mycket uppspelt, särskilt med tanke på att Sacks är en av husgudarna i mitt profana laraltares psykologiska avdelning. På senare år har han studerat musikens inverkan på människan, bl.a. i Musicophilia.

Nu under 2011 kommer filmen The Music Never Stopped och den bygger på patienten Greg F.. Titeln skvallrar om Grateful Dead-soundtrack! Hela fallbeskrivningen finns att läsa i An Anthropologist on Mars. Fint omslag!

Men ååhh, näää?? Jaa!!! Pause you who read this, vad skådar mitt norra intertextualitetöga? Jo, Bibliotekarien läser-bloggen berättar att Mister Pip ska bli film 2012! Så sent som i morse pratade jag om romanen med EnB-disciplarna.

/Kvinnan som förväxlade sin läsdagbok med en filmdagbok
kommentar 1 kommentar 1 ( 3 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 140 )

Självmordsaffären blir film
onsdag, april 13, 2011, 17:21


Voilā, en raison d'ętre åtminstone till 2012 för oss frankofila bibliofiler!
Minns boken som en enda morbid skrattfest. När det gäller 2D-cum-3D-filmatiseringen hoppas jag på något i stil med L'illusionniste.
kommentarer 3 kommentarer 3 ( 14 visningar )   |  permalink   |   ( 3 / 143 )


<< <Tillbaks | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | Nästa> >>