La conclusione della Critica: cosi cosi, efter en fransk och två italienska
söndag, september 6, 2009, 21:48
På bio: Hiroshima mon amour, 1959
"My husband's away this weekend so I thought I'd have one of those self-indulgent days", sade den eleganta och trevliga damen som satte sig vid mitt bord och tog en öl på Rôtisserie Jules på mysiga Bute Street i det "franska" kvarteret i South Ken. Moi, jag hade samma plan och inledde dagens frankofilipepp på den soliga uteserveringen med Sunday Times, Chèvre Chaud och un verre de rouge. Efter en fullkomligt förfärlig fyradagarsvecka - med vissa undantag - har jag inte varit en people person i helgen, men det visade sig att vi båda skulle gå på samma film på Ciné Lumière, där säsongen för Sunday French Classics startade idag
Till att börja med har jag ett inbyggt motstånd mot svartvita filmer, även om jag många ggr blivit positivt överraskad, bl.a. av Casablanca, Ladri di Biciclette, Roman Holiday, A bout de souffle, To Kill a Mockingbird och Maigret et le clochard. Eftersom jag nästan läst boken* trodde jag att filmen skulle handla om en het kärleksaffär mellan en fransk skådespelerska och en japansk, gift arkitekt, men i inledningen var det fokus på Hiroshima-bombingarnas offer, därefter en mörk, melodramatisk dialog mellan en anonym Tystlåten Sexig(?) Man och en Hysterisk, Bräcklig Kvinna. Dai, dai, dai, don't open the ex-files, s'il vous plaît. Om min nya partner gråtandes berättat om en gammal kärlekshistoria som gått snett hade jag... gått en promenad... utan honom... för att aldrig mer återvända.
Ingen seriös filmkritiker skulle någonsin säga det här, men Läsdagboken är sällan seriös och jag tycker det stör att den kvinnliga huvudpersonen liknar Malin i Saltkråkan. Av Duras har jag tidigare läst/sett L'Amant och Moderato Cantabile, men nej, det är för mycket melankoli och ältande av gamla minnen för mig. Så oförskämt och osmakligt att sitta på ett hotell i Hiroshima, av alla ställen, och beklaga sitt personliga förflutna - eller var detta precis Duras poäng? Där i Hiroshima, om någonstans, borde man inse att ens egna problem är triviala i jämförelse. Det finaste med den här filmen är titeln, Hiroshima mon amour och den snygga filmaffischen. En annan fin titel är Un barrage contre le Pacifique. Later, Duras.
* En kommentar jag ser att jag själv skrivit där i Ldb 2007: intressant! tack! i anvisningarna i manuset stod det lite surrealistiskt om épaules nues, panna mot panna, långa tystnader brutna av förtvivlade - Regarde-moi! Regarde-moi! det förvånar mig förresten att den inte ingår i filmkonceptet 'Sunday French Classics'
På DVD: Le conseguenze dell'amore, 2004 och Respiro, 2002
Har också haft lite osis med veckans italienska filmer. Hur kan en film med ordet amore i titeln vara så totalt kärlekslös? Tarantino-humor är inte min tekopp och huvudpersonen spelas av pokeransiktet från Il Divo. Avsaknaden av ansiktsuttryck provocerar mig så att jag vill killa honom under hakan och säga - Da da da, was ist los mit dir mein Schatz? och se om det blir någon reaktion.
Respiro har mycket riktigt fantastiska vespafärder som tar andan ur en, men man kvävs av att se den sicilianska fiskarfamiljens instängda tillvaro. Jag mår bl.a. illa av att se den lille pojkens machoheder och nästan sexuella svartsjuka när storasyster träffar en presumtiv pojkvän. Naturligtvis är Den Heta men Hjälplösa Hjältinnan vacker, blir allt mer wacko och kastar av sig kläderna i tid och otid, vilket är karakteristiskt för italienska (och franska) B-filmer. Soliga Sicilien som resmål tappade ännu mer kräm. Jfr. Volevo i pantaloni
Lägg till kommentar 
