Un fiore per Fallaci - individualista, giornalista, femminista...
fredag, oktober 30, 2009, 21:19
"Voglio morire a Firenze. [...] Morirò in piedi, come Emily Brontë"
Lettera a un bambino mai nato - Oriana Fallaci, 1975
I den toscanska eftermiddagssolen besökte jag den ultimata fiktionistan Fallacis grav. Ironiskt nog riskerade jag liv och lem längs den livligt trafikerade vägen för att hitta den där lilla kyrkogården strax utanför Florens stadsgräns. Colpa mia, men när jag köpte rosen (på bilden) passade jag på att fråga den blott postgymnasiala floristen med ganska misstrogen ton om han möjligen visste var på kyrkogården Fallaci ligger. Svaret blev ett stort leende och ett - CERTO! Kan ses som en opinionsundersökning angående hennes popularitet.
Kyrkogården är originellt utformad och påminner närmast om en amfiteater. En plats värdig La Fallaci. Jag läste någonstans att någon gick till hennes grav och lade en dagstidning varje dag den närmaste tiden efter hennes död, eftersom hon var journalist, så hon skulle fortsätta vara uppdaterad. Carino!
Senare på kvällen läste jag sista kapitlen i brevet till det ofödda barnet - kvällslektyren de senaste veckorna. Jag har läst i den vanliga pappersutgåvan och samtidigt lyssnat till Fallacis inläsning på CD, där hon även valt ut ett slags soundtrack med klassiska stycken av bl.a. Grieg som effektfulla ljudillustrationer mellan de korta kapitlen.
Jag gillar hennes raspiga röst; simonedebeauvoirig, tidvis teatral och melankolisk. Det är så innerligt skriver att jag tar för givet att boken är självbiografisk. Ja, det är ett brev. Till ett barn. Som aldrig föddes. När det ofödda barnet tilltalar sin mamma från "outretombe" med pålagt eko blir det nästan för starkt och sorgligt.
Fallaci är rakt igenom rak och saklig, därför rekommenderar jag inte boken till någon med erfarenhet av missfall, abort, infertilitet eller ens en helt vanlig, sund och efterlängtad graviditet, eller kanske är det just då man ska läsa boken? Själv tyckte jag i alla fall att det var en fördel att vara långt ifrån ens tanken på föräldraskap. Läsaren måste beakta 70-talskontexten den skrevs i, men huvudtanken är att barnalstrande inte är en biologisk plikt utan ett val. Una scelta.
På konversationstimmen idag pratade vi om den här artikeln och en nästan bisarr parallell - eller kontrast - blev det när jag en timme efter kyrkogårdsbesöket stod och beundrade Botticellis Venus födelse på Uffizi. I valet och kvalet ang. besök på det berömda galleriet med sin legendariska kö har jag varit hela veckan, men när jag råkade gå förbi en halvtimme före stängning var det knappt någon där. Kunde se allt jag ville utan minsta trängsel och botanisera Botticellipussel i museishoppen i lugn och ro. (Men, va, hur?!! ) Jo, jag är mycket snabb på konstmuséer - det där intensiva intresset för t.ex. konst och vinodlingar sparar jag till övre medelåldern, om det blir aktuellt.
Najs utsikt från takterassen på Rinascente - ännu en liten Lonely Planet-pärla!
Got my Moyo working igen, men nu stänger kontoret för dagen!
Buona notte, sogni d'oro!
Lägg till kommentar 
