"Det var på Capri vi mötte varandra."
måndag, juli 6, 2009, 10:21
Strändernas svall - Eyvind Johnson, 1946
Stil, språk och stämning påminner om Yourcenars Hadrianus minnen, en av mina favoritböcker genom tiderna:
"Hans hals var grov, man kunde föreställa sig den som en bit av en mast - med förståndets segel, de osynliga, hissade, och längtans, de sammansatta begärens. [...] Han var fyrtifyra, fyrtifem, men i vissa stunder sade han högt till sig själv: 'Jag är trettifem år. Jag räknar bort de tio år när det var krig.' Då var han nära hysterin.[...] Framför honom sjönk den mörka dalen ner mot strandklipporna. Nu hörde han det åter tydligt, svallet mot stränderna. [...] Jag heter just nu Ingenting, men Du i höjden, Du på bergen långt borta, Molnfabrikant, Allfader, Du måste hjälpa mig ur det här till slut! Jag står inte ut med å r e n s g å n g, Zevs!"
Odysseus - mannen, myten, men i Eyvind Johnsons version möter vi människan Odysseus. En trött Odysseus försöker undkomma Kirkes klor. Anar man en Hjalmar Söderberg-travesti här: "Med motvilja och lust, med äckel och begär, med lemmens resning och själens vindränkta lojhet kröp han upp i hennes breda säng."? Så småningom seglar han vidare hem mot den väntande Penelope och sonen Telemachos. Då och då flashbackas det Kyklop, Scylla, Charybdis, sirenerna & gänget.
En mer lökig version av Odysséen kan skådas i Coppolas B-action-miniserie-made-for-TV, The Odyssey, med Armand Assante i huvudrollen, Isabella Rosselini som Athena, Vanessa Williams som Calypso och Julia Roberts brorsa Eric som Penelopes friare Eyrymachus... I love it! Imdb listar nya filmversioner av Odysséen år 2010 och 2012. Har någon mer info?
I Salerno kunde läsningen ackompanjeras av grekiska tempel och strändernas svall i det mäktiga Paestum, sybaritisk koloni i mer än elitistisk svenskt sällskapsspelsbetydelse. Nu har jag bytt Tyrrenska havet mot Östersjöns svall och idag befinner jag mig närmare det gotländska Roma än det italienska, men i söndags tog jag morgonbåten till Capri, på vars klippor det sägs att sirenerna sjöng och det är inte svårt att föreställa sig på denna mytiska plats.
"Vid Neapels vik, fylld av romantik,
Capri i solljuset drömmer... "
är första raderna i någon gammal sång från 60-talet. En av våra lektorer i franska använde rubrikens ord för att illustrera emfatisk omskrivning: ett bra exempel som fastnar.
Är fler Eyvind Johnson-romaner läsbara än idag? Vilka?
Eyvind, förresten, vilket underbart förnamn:
- Får Eyvind komma ut och leka?
- Skulle inte Eyvind vara lämplig för den här posten?
- Jag älskar dig, Eyvind!
kommentarer 3 
Lukt-TV ikväll!
söndag, juli 5, 2009, 16:29
Parfymen visas på TV4 kl 21.00. Vilken angenäm överraskning bland alla hopplösa sommarrepriser - Pistvakt, whose bright idea was that? - och daterade filmer ā la Repmånad, särskilt med detta begränsade TV-utbud i stugan. Sent i går kväll såg jag också med stort nöje på första delen av dokumentären Flower Power om The Summer of Love -67 i San Francisco. Älskar dylik mix av musik och samhällelig kontext, jfr. BBC:s Dancing in the Street eller Andrew Marr's History of Modern Britain.
Strand, hängmatta, grill och tennisbana i all ära; framåt kvällningen vaknar popkulturknarkaren. Förra sommaren följde jag Flying Confessions of a Free Woman, men missade sista avsnittet och funderar fortfarande på hur det gick för Jennifer och kärleken?
Volare... un frigorifero Smeg anni Cinquanta dipinto di blu
lördag, juli 4, 2009, 19:01
Č una vita che ti aspetto - Fabio Volo, 2003
En författare med namnet Volo måste vara den ultimata flygplansläsningen. Har tidigare bekantat mig med radioprataren Fabio Volo och skådespelaren Fabio Volo och nu var det dags att stifta bekantskap med författaren Fabio Volo. Boken är egentligen ganska barnsligt och banalt skriven men italienskan gör att språket ändå skapar det där magiska skimret för mig. Det för mig nya lässpråket blir också en peppande barriär även om det tog precis hela italienvistelsen, närmare 3 veckor, för mig att komma igenom de 179 sidorna.
Här möter vi en Francesco igen, men som är cirka fem år äldre än Grassellis huvudperson i Fanculo Amore. Båda funderar på i stort sett samma saker. Den förra bor i en fin lägenhet med trendiga designmöbler och har ett hyfsat välbetalt men stressigt och ostimulerande jobb. Hans relationer varar inte längre än 'una scatola di preservativi', han har få vänner och dålig kontakt med föräldrarna. På sistone har den vaga känslan av vantrivsel i den monotona tillvaron kulminerat i panikångestliknande känslor med inslag av dödsångest, men när en terapeut säger att han inte lider av 'paura di morire' utan 'paura di vivere', bestämmer han sig för att försöka förändra sitt liv genom att bl.a. ingå en kärlekspakt med sig själv och försöka öppna sig för nya intryck och andra människor.
Bland annat funderar Francesco på hur tidigare konsert- och kärleksupplevelser skulle varit om han inte rökt marijuana vid dessa tillfällen, så nu ska han sluta. Det är ganska komiskt när han sätter sig på vardagsrumsgolvet och ska välja ut ett soundtrack till sin sista 'canna'. Det blir bl.a. Massive Attack, Lou Reed och The Doors.
Frågeställningen 'hur tänker män?' har aldrig varit intressant för mig, mer 'hur tänker människor?', men sådana här böcker får mig att undra om inte fråga ett ändå stundtals är relevant.
På DVD: Questo piccolo grande amore, 2009, och Non pensarci, 2008
Lite livebrowsande i Roms Feltrinelli-boklådor resulterade i två för mig nya italienska Di-Vu-Di-filmer. En film med hippiemålad CV2:a på omslaget och dessutom ambientata a Roma är en film för mig, tänkte jag, men det visade sig vara en tafflig tonårsfilm för tweenies på sin höjd.
Film nr 2 handlar om en nyligen dumpad 36-årig postpunkmusiker som reser hem till familjen med körsbärsfabriken (i Riminitrakten, Liz1!) för att deala med en del gamla demoner. Ok tidsfördriv i Hotel Rex sköna säng under veckans värmeåskväder, men inte mer.
Cineast in the cittā
tisdag, juni 30, 2009, 21:49
På bio: Angels & Demons
Robert Langdons chaufför sladdar in mellan Zara och Séphora på Via del Corso mot Piazza del Popolo och vi sitter och ser detta på biografen precis bakom kyrkan där den första kardinalen blir mördad. När jag kliver ut på gatan efter denna spektakulära Rom-upplevelse kan jag knappt skilja på fiktion och verklighet.
Ja, jag är en intellectual daredevil (tack, Spectatia) och medger utan att blinka att jag hade kul när jag läste Da Vinci-koden. Däremot Angels & Demons bestämde jag tidigt att jag aldrig skulle läsa, men nu uppstod tillfälle att se filmen och When in Rome... Få biografer i Rom visar VO och de italienska undertexterna gav tillfälle att repetera passato remoto.
Stellan Skarsgårds Swiss Guard-chef väser B-actionrepliken "Search the rest of the building", Ewan McGregor spelar en helikopterflygande och även bildligt talat högt uppstående präst och Tom Hanks Bondbrudsliknande sidekick kan både Läsa Latin, Desarmera Bomber och säga "Follow That Car!", minsann! Trots detta är den här filmversionen betydligt bättre än Da Vinci-koden och faktiskt riktigt spännande rakt igenom även om jag själv har en mer respektlös inställning till religion.
'På DVD: L'uomo che ama, 2008
Pierfrancesco Favino överraskar i Angels & Demons genom att tala accentfri engelska. Av en slump såg honom i en annan film sista kvällen i Salerno i söndags. Det är en italiensk Sliding Doors och en rejäl strappalacrime. Den seglar upp på min italienska topplista strax under Caos Calmo...
På TV/DVD: I Cesaroni, 2006-
... (Caos Calmo) av och med Nanni Moretti, vars scooterfärder jag följde i Caro Diario. Då väcktes min nyfikenhet för kvarteret Garbatella och i morse åkte jag dit (linje B ett par stationer från Termini). Härligt att se en bit av det mer genuina Rom. På Salernokursen såg vi tillsammans ett avsnitt ur succéTVserien I Cesaroni. Även om jag inte gillade den speciellt mycket passade jag på att ta 11-cappuccinon på baren som används som kuliss i TV-serien. En plats dit skolklasser vallfärdar, så populär och/eller kultig är serien.
På påsklovet lade jag märke till en ny slags "Här spelades filmen X in..."-skylt längs floden för oss cineaster in the cittā, d.v.s. info för oss som älskar att gå i filmers fotspår. I det här fallet var det bron från Cykeltjuven - en neorealistisk film från 1948 som fortfarande berör. Har någon sett fler liknande skyltar?
På utomhusbio: I Vitelloni, 1953
50 år sedan La Dolce Vita och igår var det Fellini-omaggio på filmön L'Isola del Cinema. Det har blivit så mysigt där nu längs Tibern. Barägarna försöker överträffa varandras mysfaktor genom liggfåtöljer, kuddar, lyktor och loungemusik.
I augusti visas Thomas Alfredsons Lasciami entrare... och där gick hela andemeningen och Moz-referensen förlorad... men här sjunger Morrissey några rörande rader om Rom.
En italiensk Trainspotting
fredag, juni 26, 2009, 13:28
DVD: Radiofreccia, 1998
En film med Iggy Pops The Passenger i soundtracket är alltid rätt. En film med Sweet Home Alabama i soundtracket - noooot! Handlar om en radiostation som ska stänga och personerna runtomkring. Ramberättelsen kretsar kring heroinisten i gänget. Detta var Ligabuefilm nummer två för mig - abbastanza bra, den här också, men lite troppo nostalgisk, den här också, jfr. Da zero a dieci.
Nattradio här för mig = godnattradio. Vaknar varje dag med hörlursavtryck på kinden till fiskmåsarnas skri över hamnen. Dessvärre är min mobil inte utrustad med MusicID för att identifiera alla bra italienska låtar negli negozi eller nel bar.
Saluti från Eder Diplomerade B2-student. Ergo, positiv halvårsrapport ang. Italienåret 2009.
Plonk, prostitution, panem et circenses i Pompeji
torsdag, juni 25, 2009, 13:19
Pompei. The Life of a Roman Town - Mary Beard, 2008
Läget några tågstopp bort från Salerno gör att Pompeji lämpar sig för eftermiddagstur efter skolan. Vackert kvällsljus för fotografi och ingen kö. Enligt LP blir det moderna Pompeji "increasingly seedy" allteftersom det skymmer och även på dagtid är det rätt tacky med souvenirförsäljare som trängs längs "Plinius parkering" och "Spartacus camping", men med 3 miljoner besökare om året kan man förstå att många vill slå sestertiermynt av detta.
Beards bok om Pompeji är mindre vulgär och mer akademisk än Maja Lundgrens, men tonen är lika lättsam. Kan användas som förberedelse inför och guidebok under besöket till Pompeji. Dessutom får man en massa boktips för vidare läsning, t.ex. The Last Days of Pompei av Bulwer Lytton, 1834, en s.k. disaster novel.
Pompejibesökaren inser hur lite själva människan förändrats under dessa 2000 år. Pompeji var ett multikulturellt samhälle där man talade bade latin och grekiska och arbete varvades med fastfood, spel, underhållning och bordellbesök. Man åt bröd, oliver, vin och ost. Den lokala vintillverkningen kallar Beard respektlöst "the Pompeian plonk" och hon dödar många myter, men att säga att "alla romare låg faktiskt inte till bords och åt överdådiga middagar" och att "en typisk romersk familj såg faktiskt inte ut som den i Cambridge Latin Course" är att underskatta sina läsare. Arrogant. Cave dominam barbatam?
Sua culpa, sua culpa. Några dagar senare besteg vi den skyldige, vulkanen Vesuvius. Övriga utflykter har gått till bl.a. det underjordiska Napoli, men bäst hittills - trots att Camilla sportiva rara avis est - var en tur med havskajak längs Amalfikusten, från Vietri sul Mare till Cetara med olika små strandhugg för sol och bad på ljuvliga stränder med vattenfall.
Dessvärre fick vi just veta att morgondagens äventyr, det Atlantisliknande Baia är inställt p.g.a. dålig sikt för båtarna med glasbotten, men här kan man få upplevelsen ur en dykares perspektiv. Själv har jag ungefär lika stor skräck för dykning som för Enyamusik, men här kunde jag njuta av båda! Av en händelse började jag igår kväll läsa Eyvind Johnsons Strändernas svall vars ton påminde mig om Yourcenars/Hadrianus memoarer från villan i Baiae.
Mussolinis okända son?
onsdag, juni 24, 2009, 13:29
På bio: Vincere, 2009
Tillbaka till San Demetrio för tung tisdagsbio, men intressant och artistiskt filmat om en kvinna Mussolini träffade under Avanti-tiden. Eventuellt gifte de sig, men någorlunda säkert är att hon födde en son, Benito Mussolini. Båda skulle dock möta samma öde: att bli bortförda och inspärrade på mentalsjukhus när Il Duce blev diktator.
På italienska biografer är det INTERVALLO efter en timme. Det får mig alltid att skratta när italienarna rusar ut för att röka innan de ser färdigt filmen.
På temat Kvinna På Mentalsjukhus är favoritfilmerna förstås Betty Blue och Camille Claudel. Inga kan spela så hysteriska karaktärer som franska skådespelerskor.
Min flatmate, den australiska journalisten, och jag har funnit att vi förutom fascination för det italienska språket har la vena creativa gemensamt. Nu har vi påbörjat en liten studie slash kurs i italienskt kroppsspråk. Sök upp mig på Facebook om du vill ta del av den (Camilla Malmer). Annars, håll utkik i Lingua framöver.
Tre favorituttryck från veckan: 1. ciabatta da mare el. infradito = strandtoffel 2. ge ngn nobben 3. Smurfan!
Italiensk grammatik via reklam och musik
tisdag, juni 23, 2009, 14:53
Minst sagt tydligt illustrerat exempel för dig som undrat vad det är för skillnad mellan följande:
una casa grande
una grande casa
una grande macchina
una macchina grande
un grande pennello
un pennello grande
Här leker Jovanotti med begreppen il mio grande amore ed il mio amore grande.
Steinbeck om Positano
söndag, juni 21, 2009, 16:32
"Positano bites deep.
It is a dream place
that isn't quite real
when you are there
and becomes beckoningly real
after you have gone."
John Steinbeck i Harpers's Bazaar 1953
Kan det vara med anledning av denna beröringspunkt som LP kallar Positano The Pearl of the Pack? Dock kan man avvakta att åka hit till framåt il tramonto della vita. Bella, bella, visst, men anpassat för rika amerikaner.
Italia = il paradiso del cinema
onsdag, juni 17, 2009, 13:46
Bio: Gli amici del bar Margherita, 2009
Utomhusbiosäsongen börjar dessvärre inte förrän i augusti, men Salerno har även nu en mysig biograf med Cinema Paradiso-känsla och mittiveckanrabatt. Filmen vi såg utspelar sig i Bologna och är en hyfsad dramakomedi med 50-talssoundtrack. Lite för sentimental för min smak, annars ok. Tänk Mambo Kings.
Vad gör man annars på kvällarna i Salerno? Hänger på barer och restauranger längs Via Roma eller Lungomare. Om man nippar hem för en eftermiddagslur eller kommer hem efter 22 blir straffet att gå uppför de annars så behändiga scaline mobili, utomhusrulltrappan som leder upp till vårt kvarter, eftersom den stänger på kvällen och under siestan, men att traska i de Montmartre-liknande trapporna är ganska angenämt.
Citatet kommer från sången La canzone del sole av Lucio Battisti, en riktig sommarsång som lever kvar sedan 70-talet. Är smått chockad över att befinna mig på nivån Intermediate II, så packar nu konjunktivstencil, solkräm och Lonely Planet och drar till Pompeji.
