Åh, Biko
lördag, september 12, 2009, 12:52
Det var den 12
"September '77
Port Elizabeth weather fine
It was business as usual
In police room 619..."
UPPDATERING
Bordade Blackpooltåget med Barbarottifri bokilur i örat och solsken i blick. Har alltså Nessers senaste i telefonen och är övertygad om att det är ännu ett stycke strålande svensk samtidslitteratur. Just den 12 september är - metafiktivt - utgivningsdatumet för Trädgårdsmästarens exempel, skriven av hans senaste romanhjälte, en 38-årig författare boende i New York. Detta och en fin formulering om en brödkavel* (har ngn möjlighet att gå tillbaka och kolla i pappersvarianten? ljudboksförbannelsen - gaah!) kan man höra i de första kapitlen.
Närke/NY-författarens modus operandi kvarstår: korsreferenser, fantastiskt språk, unika filosofiska frågor om skapandets, skrivandets och själva livets villkor. Teorin om att tvillingsjälar skulle vara ett paranormalt fenomen kan jag inte erinra (nesserskt ordval!) mig om att jag tidigare träffat på i litteraturen. Lägg därtill ett försvinnande, ett ansträngt äktenskap och en mystisk kvinna i Aarlach, kryddat med bibliotekshäng, ensamma espressostunder, vinpimplande i vindsvåningar vid Hudsonfloden och så den där aptitretande ostaffären på Bleecker Street.
Ett urval tidigare läs/hör-upplevelser av och med Nesser. De kan samtliga oklyschigt liknas vid ett samtal med en mycket god och mycket klok vän:
Berättelse om Herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
*YTTERLIGARE UPPDATERING EFTER HÖRBOKSFLASHBACK
"Förnuftets obarmhärtiga brödkavel" - är det korrekt citerat?
kommentarer 4 
Obamas semesterböcker - Smells Like Spin Doctor Spirit
onsdag, september 9, 2009, 23:01
Obama är tillbaka i healthcarehetluften efter Labor Day-ledigheten. Inför vistelsen på Martha's Vineyard packades fem böcker i Obamas resväska. Läsdagboken is intrigued:
Är det fråga om tillrättalagda PK-bokval av PR-assistenten, omsorgsfulla inköp enligt en genuin och personlig önskelista eller blev de slumpvis nedrafsade från Ovala rummets Billybokhyllor eller sängbordets TBR-hög i sista minuten? Impulsköpte Mr President eller någon assistent i själva verket sedan helt andra böcker i flygplatskiosken och ignorerade de redan packade? Hyrdes ett neurotiskt blonderat bombnedslag in för att stönsjunga - Happy Reading, Mr President, Happy Reading to You...? Finns Air Force One-editions tillgängliga från förlagen? Är Obama abibliofobama eller bokhorobama eller både och? Som sagt (på Fb), another day in the imagination lab.
Mozodyssey - some indie pop icons are bigger than others
tisdag, september 8, 2009, 21:37
Mozipedia. The Encyclopedia of Morrissey and The Smiths - Simon Goddard, 2009
Asexuell, antithatchersk vegan med quiff och en förkärlek för katter, kyrkogårdar och Oscar Wilde. Mina Moztriviakunskaper har varit begränsade och jag har aldrig känt något behov av att veta mer. Egentligen har själva mannen och myten Morrissey aldrig intresserat mig särskilt mycket, däremot soundet och språket i låttexterna både pre- och post-Smithsuppbrottet, men 197 sidor in i den 523 sidor tjocka Mozipedian känner jag mig inspirerad att skriva ett flera meter långt blogginlägg om alla beröringspunkter. Visste ni t.ex. att Morrisseys favoritroman är Wuthering Heights? Vi kan ju börja med två mozepiphanies från veckan:
Slaughterhouse-Five är en av mina favoritböcker någonsin, men jag har aldrig kopplat Morrisseys textrad "There's more to life than books you know..." till Vonnegut. Förr har jag varit inne på olika fansidor som listar Morrisseys inspirationskällor och litterära referenser, men den här var ny.
Om jag skulle skriva en dödslista med tio låtar, istället för tio böcker, skulle Joan Armatradings The Weakness in Me vara med, men jag har aldrig tänkt på att texten till Morrisseys underbara Suedehead* inleds på samma sätt. Btw, begreppet B-sidor på singlar och vikten av skivomslag - så tragiskt förlegat, egentligen.
Vidare, är Moz-musiken gymnasial? Tror det är en fråga om livsstil och själsliv, inte ålder. För mig spelar det ingen roll, gymnasiet är min arbetsplats och jag är van att ratta in mig på den frekvensen varje dag. Kanske kommer jag som vuxen nu att omvärdera låtarna, men min gamla favorit Every Day is Like Sunday är bara SÅ att-växa-upp-i-ett-regnigt-och-blåsigt-halmstad-under-lågkonjunkturens-90-tal för mig. Min andra favorit-of-all-times, Girlfriend in a Coma, är bara strax över 2 min, men fulländad, fast lämnar en så otillfredsställd. Ett typiskt Morrissey/Marr-grepp var att kombinera upbeatig gitarrpop med sorgsna texter. J'adore!
Ikväll spelar vi musik för fulla muggar - ett Maslowskt bristbehov i vanliga fall. When the captain's away... Onsdagssoptunnan är utkörd, brandsläckare och emergency pump under kontroll. Ship shape på the boat that rocks!
* intressant video med allt från Le Petit Prince och Byron i badkaret till James Deans grav.
Suddenly being hit by a book, bildligt talat
måndag, september 7, 2009, 23:47
'Tis the season att tala om Maslows motivationsteori. Han tillskrivs tillkomsten av det humanistiska perspektivet inom psykologin och blev Årets Humanist 1967. Alltid lika roliga aha-upplevelser när man applicerar teorin om behovshierarkin på en autentisk falbeskrivning ur litteraturhistorien, Robinson Crusoe. Den här gången funderade jag vidare hemma på just högsta steget i hierarkin och fann följande eftersträvansvärda checklista.
Self-actualized people are:
realistically oriented unthreatened unfrightened by the unknown alone but not lonely unflappable retain dignity amid confusion and personal misfortunes, objective self-starters, responsible for themselves, own their behavior stable in the face of hard knocks, they are self-contained, independent from love and respect
Maslow har förstås fått kritik, framför allt för själva hierarkisystemet, men mest intressant, inser jag nu, är hans teori om s.k. peak experiences. Tidigare har jag avfärdat begreppet som sprunget ur den religiösa humanismen jag har så svårt för, men det här känner jag igen:
"Feelings of limitless horizons opening up to the vision [...] the feeling of ecstacy and wonder and awe, the loss of placement in time and space with, finally, the conviction that something extremely important and valuable had happened, so that the subject was to some extent transformed and strengthened even in his daily life by such experiences."
Maslow asked his subjects to think of the most wonderful experience or experiences of their lives - the happiest moments, extatic moments, moments of rapture, perhaps from being in love, or from listening to music or suddenly "being hit" by a book or a painting or from some great creative moment. He found that people undergoing peak experiences felt more integrated, more at one with the world, more in command of their own lives, more spontaneous, less aware of space and time, more perceptive, more self-determined, more playful."
On top of the world
Peak experience ligger nära Csikszentmihalyis flow-begrepp. Jag är väl inte ensam om att uppleva både flow, peak och - olyckligtvis - rock bottom i stort sett varje dag och visst har (pop)kulturknarkare nästan lika starka peakupplevelser som drogkonsumenter?
La conclusione della Critica: cosi cosi, efter en fransk och två italienska
söndag, september 6, 2009, 21:48
På bio: Hiroshima mon amour, 1959
"My husband's away this weekend so I thought I'd have one of those self-indulgent days", sade den eleganta och trevliga damen som satte sig vid mitt bord och tog en öl på Rôtisserie Jules på mysiga Bute Street i det "franska" kvarteret i South Ken. Moi, jag hade samma plan och inledde dagens frankofilipepp på den soliga uteserveringen med Sunday Times, Chčvre Chaud och un verre de rouge. Efter en fullkomligt förfärlig fyradagarsvecka - med vissa undantag - har jag inte varit en people person i helgen, men det visade sig att vi båda skulle gå på samma film på Ciné Lumičre, där säsongen för Sunday French Classics startade idag
Till att börja med har jag ett inbyggt motstånd mot svartvita filmer, även om jag många ggr blivit positivt överraskad, bl.a. av Casablanca, Ladri di Biciclette, Roman Holiday, A bout de souffle, To Kill a Mockingbird och Maigret et le clochard. Eftersom jag nästan läst boken* trodde jag att filmen skulle handla om en het kärleksaffär mellan en fransk skådespelerska och en japansk, gift arkitekt, men i inledningen var det fokus på Hiroshima-bombingarnas offer, därefter en mörk, melodramatisk dialog mellan en anonym Tystlåten Sexig(?) Man och en Hysterisk, Bräcklig Kvinna. Dai, dai, dai, don't open the ex-files, s'il vous plaît. Om min nya partner gråtandes berättat om en gammal kärlekshistoria som gått snett hade jag... gått en promenad... utan honom... för att aldrig mer återvända.
Ingen seriös filmkritiker skulle någonsin säga det här, men Läsdagboken är sällan seriös och jag tycker det stör att den kvinnliga huvudpersonen liknar Malin i Saltkråkan. Av Duras har jag tidigare läst/sett L'Amant och Moderato Cantabile, men nej, det är för mycket melankoli och ältande av gamla minnen för mig. Så oförskämt och osmakligt att sitta på ett hotell i Hiroshima, av alla ställen, och beklaga sitt personliga förflutna - eller var detta precis Duras poäng? Där i Hiroshima, om någonstans, borde man inse att ens egna problem är triviala i jämförelse. Det finaste med den här filmen är titeln, Hiroshima mon amour och den snygga filmaffischen. En annan fin titel är Un barrage contre le Pacifique. Later, Duras.
* En kommentar jag ser att jag själv skrivit där i Ldb 2007: intressant! tack! i anvisningarna i manuset stod det lite surrealistiskt om épaules nues, panna mot panna, långa tystnader brutna av förtvivlade - Regarde-moi! Regarde-moi! det förvånar mig förresten att den inte ingår i filmkonceptet 'Sunday French Classics'
På DVD: Le conseguenze dell'amore, 2004 och Respiro, 2002
Har också haft lite osis med veckans italienska filmer. Hur kan en film med ordet amore i titeln vara så totalt kärlekslös? Tarantino-humor är inte min tekopp och huvudpersonen spelas av pokeransiktet från Il Divo. Avsaknaden av ansiktsuttryck provocerar mig så att jag vill killa honom under hakan och säga - Da da da, was ist los mit dir mein Schatz? och se om det blir någon reaktion.
Respiro har mycket riktigt fantastiska vespafärder som tar andan ur en, men man kvävs av att se den sicilianska fiskarfamiljens instängda tillvaro. Jag mår bl.a. illa av att se den lille pojkens machoheder och nästan sexuella svartsjuka när storasyster träffar en presumtiv pojkvän. Naturligtvis är Den Heta men Hjälplösa Hjältinnan vacker, blir allt mer wacko och kastar av sig kläderna i tid och otid, vilket är karakteristiskt för italienska (och franska) B-filmer. Soliga Sicilien som resmål tappade ännu mer kräm. Jfr. Volevo i pantaloni
Ā la recherche d'une rolig komedi (dessvärre ingen tautologi)
lördag, september 5, 2009, 11:16
På DVD: A Complete History of My Sexual Failures, 2008
Killen i kassan på HMV höjde på ögonbrynen när jag frågade efter den här filmen, men en annan medarbetare var mer on the ball. Det här är en dokumentär med mockumentärkänsla, baserad på High Fidelity-idén: att ringa upp gamla flickvänner och fråga vad som gick snett, i det här fallet mer independent filmmaker-aktig. Chris är en högst irriterande slacker med bl.a. hygienissues, så antalet flickvänner förvånar. Är det den naiva ärligheten och hjälplösheten man charmas av? Kunde klarat mig utan Viagra-, Dominatrix- och ramla-av-löpbandet-scenerna, men sammanfattningsvis: många skratt, och en del otippade tårar. Tack för filmtipset, A-K!
På bio just nu: 500 Days of Summer - kolla Sid & Nancy-scenen! LOL, LOL, LOL.
Se även Läsdagboken on location: Sid & Nancys hus i Maida Vale.
... och i Frankrike skrattar man åt Neuilly, sa mčre. Handlar om en banlieuekille som flyttar till fina Neuilly - lågbudgetfilm med storpublik ā la Juno-effekten.
UPPDATERING
- You like THE SMITHS!!!???
Tredje klotet från solen-killen har blivit stor, arbetar på gratulationskortsfirma i L.A. och blir kär i Summer - en fri själ med med 60-talsfrisyr. Oj, vad lätt det var att gå från tanke till handling när filmen visade sig gå på Richmond Odeon i backen på väg ner från gymmet och oj, vilken charmig film: underbar, underbar, u-n-d-e-r-b-a-r om kärlekslycka och dito sorg, ödet, soulmates, musik och twentysomethingliv i största allmänhet med The Smiths, Belle & Sebastian, Carla Bruni och Regina Spektor m.fl. i soundtracket. Knappast någon skrattade åt Sid & Nancy-skämtet - fel & för ung målgrupp, tror jag. Få förstod förstås originalspråket i Bergmanparodin, men skrattade ändå. Till och med Dorian Gray nämndes i en scen, det var som om manuset specialskrivits för mig just den här veckan...
... men det vore fåfängt och orealistiskt att tro. Snarare speglar det manusskribentens skicklighet att en annan moviegoer skriver "It's one of those rare films that feels tailor-made, uncannily seeming to read my mind as it is played out on screen". Webomatica-skribenten tar också upp samma favoritscener: split screen-scenen som visar huvudpersonens förväntningar mot vad som hände i verkligheten inför ett laddat möte med Summer, She's Like the Wind-fenomenet, m.m. Jag instämmer delvis i kommentaren om filmens slut, men varning för spoiler där på Webomatica-sidan. Btw, är Summer så jäkla likeable egentligen? Vad är dealen med att skrika - Penis! i parken? Che cazzo...?!
Nu blir det ett avsnitt i Mozipedian som godnattsaga. Må filmen vinna många nya fans. Chapeau även till IKEA, som åstadkommit tidernas produktplacering och framstår som rena love shack:et.
Defictionalization, Dude!
fredag, september 4, 2009, 22:36
Läsdagboken loves defictionalization och snart sker det i London när en kopia av Central Perk-caféet från Vänner öppnar i Soho den 24 sept. Det är ett tvåveckorsevenemang för att fira seriens 15-årsjubileum och Gunther är på plats. Källa: Älskade TimeOut
Har aldrig själv varit ett jättefan - mår illa av att se detta klaustrofobiska umgänge där alla har och förväntas ha sina fasta roller och karaktärsdrag - men det var en bondinggrej i studentkorridoren. Därefter har jag inte tänkt så mycket på serien, men av en händelse visade jag Je m'appelle Claude för nybörjarna i franska igår.
Privat har vi garvat åt ett annat YouTube-klipp hela veckan: Hitler's reaction to the Oasis split
Walk on the Wilde side - Find Your Inner Aphorista!
onsdag, september 2, 2009, 23:16
Läser med både förvåning och förtjusning om det språkfrämjande samarbetet Björn Ranelid - Lärarnas Riksförbund med nyinstiftat pris till gymnasieungdomar där man "belönar konsten att skriva aforismer och metaforer". Originalitet är en raritet. Inte ens vi som skriver hundratals ord om dagen åstadkommer väl särskilt ofta en aforism? Ambitiöst initiativ.
Just nu planerar jag Oscar Wilde-projekt med Dorian Gray-läsning inför filmpremiären och det senare tillagda förordet till DG är ett enda aforism-athon: "The artist is the creator of beautiful things. [...] Those who find beautiful meanings in beautiful things are cultivated. For these there is hope."[...] Thought and language are to the artist instruments of an art."
Visst borde det finnas ngn popkulturell förankring till just Dorian Gray, men just nu kan jag inte komma på en enda! Övrigt Wilderelaterat kan vara The Smiths Cemetry Gates (stavnings-sic!), Londonstatyn, virtuell gravespotting via Paris Je t'aime, en scen ur Wilde och om La Professoressa är på sitt bästa humör kan det bli liverecitation av TBoRG: "He did not wear his scarlet coat. For blood and wine are red..." Dessutom är De Profundis-titeln per se en ingång till ablativgenomgång på latinet.
The naming of Cash - en countrylåt-cum-coming-of-age-historia
onsdag, september 2, 2009, 03:44
Närstudie av en låttext kan ibland fylla samma behov som bokläsning. För den som är tillfälligt trött är det en lisa att "läsa" med slutna ögon och bli transporterad till en annan plats och en annan tid. Här berättar Johnny Cash om hur det gick för A Boy Named Sue med psykologisk absent father-problematik:
"Well, I grew up quick and I grew up mean,
My fist got hard and my wits got keen,
I'd roam from town to town to hide my shame.
But I made a vow to the moon and stars
That I'd search the honky-tonks and bars
And kill that man who gave me that awful name." [ hela texten här]
Ang. pågående ämnestrådar i kommentar: för alla oss som fascineras av snygga par har vi Bob Geldofs Love Like a Rocket, vilket får mig att fundera vidare på frequency fallacy-fenomenet där röda tråden nu är Waterloo Sunset, igen.
Culture sucks down words. Jag tror inte de någonsin var ett par, mer än i sång, men i Paroles, Paroles säger Alain Delon till Dalida: "Tu es cette belle histoire d'amour que je ne cesserai jamais de lire."
Läsdagboken on Location: Chesil Beach & vulgo-Weymouth
måndag, augusti 31, 2009, 22:45
Bank Holiday, då åker britterna på sedan länge bokade weekendresor till Paris, Rom eller Barcelona men nu i dessa credit crunchiga tider blir the British seaside chock-a-block. Det är det bästa jag vet att åka till en tågstation tidigt på morgonen, köpa biljett, kaffe, reslektyr och lämna London för en dag vid kusten. Idag ville jag ha helande havsluft inför veckans chalkface och fräsch input inför hösten - min hjärnas högsäsong - och det blev Weymouth, med en avstickare till Chesil Beach i Ian McEwans anda och lite i Spectatias fotspår. Tack för idén. Det var väl du som var i wunderbara Whitby också?
Karuseller, sockervadd, crazy golf, rock, Punch & Judy, donkey rides, trampbåtar... eller bara sätta sig i en randig solstol på strandpromenaden och chillaxa. John Lennons Nobody told me there'd be days like these var tidigare vår theme song för jävliga - eller för oss vädurar alltför vardagliga - Londondagar, men dagar som den här... oh la la... Rullade in lagom för en vacker Waterloo Sunset och vad ser jag när jag cyklar hem över bron i Richmond? Jo, the river glideth spegelblank och fullmånen shineth i kapp med kaptenens nattlampa.
