Horn(b)y, happy and grateful
måndag, september 21, 2009, 13:21
Juliet, Naked - Nick Hornby, 2009
Börjar med två brasklappar; dels för att beklaga den låga och långsökta Peter Dalle-parafrasen, dels för att hänvisa till en länk. För innehållsreferat och bakgrund samt bibliografiska, bibliofila och musiknördiga utvikningar rekommenderar jag ett besök på Bokhora, där Helena skriver om Hornbys nya på det ljuvligt initierade och kompromisslösa sätt som blott bokhorehelena behärsar. Spot on. Snart ser ni mig på Stockholms gator bärandes plakat av amerikansk valkampanj-mått skanderandes 'Heltidstjänst på DN Kultur till Helena nu! Inte vet jag om hon vill ha jobbet, men headhunta på bara!
Här i London har man inte kunnat undgå utgivningsdatum då omslaget i storlek ca 5 x 3 meter frekvent flimrar förbi på tunnelbanestationer och överallt i de underjordiska gångarna. Själv föll jag till fiktionsföga i Blackpool förra helgen och kunde snabbt konstatera att den utspelar sig i en brittisk seaside town, fast på östkusten och helt utan Blackpool- och Brighton-bling:
"Gooleness wasn't a sophisticated town. There was no arts cinema, there was no gay community, there wasn't even a Waterstone's [...] and they fell upon each other with relief"
Någon mer än vi som genast hör en viss Morrisseylåt för sin inre...hörsel? Paret det pratas om är Annie och Duncan och nu, 15 år senare, passar det att parafrasera Sartre för att beskriva deras fossiliserade forna förälskelse: L'Enfer, c'est l'Autre. Varje dag är som en trist söndag och Mozzies Armageddon från låten anar man annihilera (är det ett ord?) Annie och Duncans långa förhållande. Anfäkta och anamma!
Hornby närmar sig här Kureishi - eller vice versa - när det gäller analys av samtidens villkor för livet och kärleken hos människan i yngre medelåldern - aouch! touché! . Imorgon ska jag berätta för mina discipuli om Erik Homburger Eriksons psykosociala utvecklingsteori om personlighet och Annie och Duncan skulle kunna vara fallstudie i fasen Produktivitet vs. Stagnation.
Fiffigt grepp med DINK-karaktärer för övrigt. Ponera att andra dinkies vill läsa om dessa dinkies. Denna målgrupp har både lästid och pengar att splasha. Däremot ordet 'naked' i en romantitel tillsammans med ett kvinnonamn... bu för det billigaste tricket i marknadsföringshandboken.
En ny grej jag aldrig tidigare noterat är Hornby som språklig förnyare. Tidigare har jag mest fokuserat på tonen och den är ju alltid charmigt chummy, men tonen skapas de facto av språket. Jag borde vara expert, som krystat fram en universitetsuppsats om tonarten - don't ask - i Vonneguts Slaughterhouse-Five utifrån teorin om den textlingvistiska S*P*E*A*K*I*N*G-modellen där K står för 'key'. De kors vi bär...
Noterar några nya entries in the Nicktionary, även om han inte själv är upphovsman. Beundransvärt är ändå att absorbera och inkorporera the sign o'the times i sitt beprövade prosakoncept:
extended internet family
de personer man har en innerlig och daglig kontakt med via nätet,
förmodligen för att man delar något specialintresse Visst känns det högst bekant?
fuck-it key
tänkt tangentbordsmotsvarighet till att i frustration knyckla ihop det papper man skrivit på och kasta i papperkorgen. "something that made a satisfying ka-boom noise when you thumped it".
Vidare är Hornbys senaste boken för dig som vill läsa om ett ganska vanligt pars vardagsliv med kaffe-och-The Guardian-stunder vid köksbordet men också excessiv popkulturnarkomani, resor i idolers fotspår, vespamods, Northern Soul ( (youtubade genast gammal favorit) och vem som spelade på KB i Malmö 1984.
Till sist, ett favoritcitat, och hela min extended internet family nickar instämmande, eller hur? Igår fikaförlustade jag mig i Stockholm med en annan extraordinärt elokvent bokhora och Förläggarbloggen - trevligt! - och vi var alla tre eniga om både extended internet family-begreppets och nedanstående citats förträfflighet:
"Don't knock people with passions. Especially passion for the arts. They are always the most interesting people."
Ett urval annat Hornbyrelaterat i Läsdagboken:
Hornby live på Foyles
The Complete Polysyllabic Spree
A Long Way Down
Otherwise Pandemonium
kommentarer 2 
Il était une fois une petite punkette parisienne...
torsdag, september 17, 2009, 22:03
På bio: Rien dans les poches, 2008
Vad vore la vie londonienne utan Ciné Lumičre? Onsdagströttheten var påtaglig, men jag radiostyrdes till den franska bion i South Ken. Var dock inte beredd på filmens längd - fyra timmar! Man följer Emma de Caunes* karaktär från 19 års ålder till 40. Ett problem för mig är att varken hennes personlighet, handlingar eller livsöde intresserar mig, men ibland kommer franska skådespelerskor undan med att vara söta, pluta med munnen och visa mkt hud.
Trots de fyra timmarna är tempot är forcerat och filmen förstörs lite av några bloopiga anakronismer; bland annat är vår punkette ute och klubbar tidigt 80-tal och det dansas till Ride on Time** med Black Box, vilket är en omöjlighet, och 1. hon dejtar en bad boy 2. följande dag börjar han hosta lite 3. dag tre har han AIDS... o.s.v.
En stor del av behållningen för mig var musiken, men allra mest uppskattar jag makroperspektivet med nyhetsklipp från olika eror: från Coluche, Centre Pompidou, Simone de Beauvoir och Plastic Bertrand*** via Thatcher, Jane Fondas workout, Rubiks kub, Reagan, Mitterrand och Berlinmurens fall till homoäktenskap och Paris Plage.
* Regissören och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren satt snett bakom mig i salongen eftersom det var UK-premiär. Jag somnade lite under timme tre efter en vansklig vinpaus - je m'excuse och hoppas att det inte märktes.
** Mozipedians upplysningsfaktor har inga gränser. Vem kunde ana att just Ride on Time är en av Morrisseys favoritlåtar någonsin? Senast det dryftades eurotechno i Läsdagboken var i rapporteringen från Bokmässan 2007
*** Senaste covern står Vampire Weekend för, men Camden Roundhouse-aktuella Nouvelle Vague har också gjort en hyfsad cover på Ca plane pour moi. Den franska versionen är i sin tur baserad på ett brittiskt s.k. gay anthem. En annan coverhighlight av Nouvelle Vague är Killing Moon - på bästa Frenglish blir det "we'll stay together through Sick and Sin!!?". Deras bästa är dock Smithscovern Sweet and Tender Hooligan. Jag är medveten om att jag säger det ofta och I'll never, never. never do it again. Not until next time!
Mycket French pout och repetition av ett begränsat urval slitna Amélie-ansiktsuttryck även i filmen om Coco Chanels liv avant Chanel. Malegaze:ande close-ups på Audrey Tautou framifrån, från sidan, snett uppifrån, uppfrån, bakifrån. Che cazzo..!? skulle säkert Fallaci sagt. Filmens konklusion är "she never married", et alors? Chi se ne frega?! När kommer filmen Coco durant Chanel?
... och once upon a dandytime var det en fantastisk författare och en fulländad story om en fåfäng ung man... men blev en disconcertingly dålig filmversion från 2009.
Litteraturen är en manifestfest - och du är bjuden!
onsdag, september 16, 2009, 01:14
"A row between writers of elitism is rippling the calm waters of Sweden's literary scene" rapporterar The Guardian i en artikel illustrerad med en ensampaddlande kajakist. Nu väntar vi på att Le Monde ska skriva om Le Manifeste. Läsdagboken lovar att onyanserat och med olidlig lätthet skildra den svenska litteraturdebattens tillrättalagda brödkavel.
"Voglio morire a Firenze. [...] Morirō in piedi, come Emily Brontë" sade Oriana Fallaci. Idag, den 15 september, är det tre år sedan hon dog och dödsdagen uppmärksammas alltjämt i Italien. "Era una anarchica, una individualista" säger man om henne i ett filmklipp . Många minns hennes 11 september-manifest. Jag tycker mycket om den Annie Hall:iga attityden på fotot; det är 70-tal och Fallaci är 40 - la donnas bästa ålder, är jag övertygad om. Lettera a un bambino mai nato står på min italienska läslista och oktoberplaner smids ang. gravespotting i Florens.
Åh, Biko
lördag, september 12, 2009, 12:52
Det var den 12
"September '77
Port Elizabeth weather fine
It was business as usual
In police room 619..."
UPPDATERING
Bordade Blackpooltåget med Barbarottifri bokilur i örat och solsken i blick. Har alltså Nessers senaste i telefonen och är övertygad om att det är ännu ett stycke strålande svensk samtidslitteratur. Just den 12 september är - metafiktivt - utgivningsdatumet för Trädgårdsmästarens exempel, skriven av hans senaste romanhjälte, en 38-årig författare boende i New York. Detta och en fin formulering om en brödkavel* (har ngn möjlighet att gå tillbaka och kolla i pappersvarianten? ljudboksförbannelsen - gaah!) kan man höra i de första kapitlen.
Närke/NY-författarens modus operandi kvarstår: korsreferenser, fantastiskt språk, unika filosofiska frågor om skapandets, skrivandets och själva livets villkor. Teorin om att tvillingsjälar skulle vara ett paranormalt fenomen kan jag inte erinra (nesserskt ordval!) mig om att jag tidigare träffat på i litteraturen. Lägg därtill ett försvinnande, ett ansträngt äktenskap och en mystisk kvinna i Aarlach, kryddat med bibliotekshäng, ensamma espressostunder, vinpimplande i vindsvåningar vid Hudsonfloden och så den där aptitretande ostaffären på Bleecker Street.
Ett urval tidigare läs/hör-upplevelser av och med Nesser. De kan samtliga oklyschigt liknas vid ett samtal med en mycket god och mycket klok vän:
Berättelse om Herr Roos
En helt annan historia
Människa utan hund
*YTTERLIGARE UPPDATERING EFTER HÖRBOKSFLASHBACK
"Förnuftets obarmhärtiga brödkavel" - är det korrekt citerat?
Obamas semesterböcker - Smells Like Spin Doctor Spirit
onsdag, september 9, 2009, 23:01
Obama är tillbaka i healthcarehetluften efter Labor Day-ledigheten. Inför vistelsen på Martha's Vineyard packades fem böcker i Obamas resväska. Läsdagboken is intrigued:
Är det fråga om tillrättalagda PK-bokval av PR-assistenten, omsorgsfulla inköp enligt en genuin och personlig önskelista eller blev de slumpvis nedrafsade från Ovala rummets Billybokhyllor eller sängbordets TBR-hög i sista minuten? Impulsköpte Mr President eller någon assistent i själva verket sedan helt andra böcker i flygplatskiosken och ignorerade de redan packade? Hyrdes ett neurotiskt blonderat bombnedslag in för att stönsjunga - Happy Reading, Mr President, Happy Reading to You...? Finns Air Force One-editions tillgängliga från förlagen? Är Obama abibliofobama eller bokhorobama eller både och? Som sagt (på Fb), another day in the imagination lab.
Mozodyssey - some indie pop icons are bigger than others
tisdag, september 8, 2009, 21:37
Mozipedia. The Encyclopedia of Morrissey and The Smiths - Simon Goddard, 2009
Asexuell, antithatchersk vegan med quiff och en förkärlek för katter, kyrkogårdar och Oscar Wilde. Mina Moztriviakunskaper har varit begränsade och jag har aldrig känt något behov av att veta mer. Egentligen har själva mannen och myten Morrissey aldrig intresserat mig särskilt mycket, däremot soundet och språket i låttexterna både pre- och post-Smithsuppbrottet, men 197 sidor in i den 523 sidor tjocka Mozipedian känner jag mig inspirerad att skriva ett flera meter långt blogginlägg om alla beröringspunkter. Visste ni t.ex. att Morrisseys favoritroman är Wuthering Heights? Vi kan ju börja med två mozepiphanies från veckan:
Slaughterhouse-Five är en av mina favoritböcker någonsin, men jag har aldrig kopplat Morrisseys textrad "There's more to life than books you know..." till Vonnegut. Förr har jag varit inne på olika fansidor som listar Morrisseys inspirationskällor och litterära referenser, men den här var ny.
Om jag skulle skriva en dödslista med tio låtar, istället för tio böcker, skulle Joan Armatradings The Weakness in Me vara med, men jag har aldrig tänkt på att texten till Morrisseys underbara Suedehead* inleds på samma sätt. Btw, begreppet B-sidor på singlar och vikten av skivomslag - så tragiskt förlegat, egentligen.
Vidare, är Moz-musiken gymnasial? Tror det är en fråga om livsstil och själsliv, inte ålder. För mig spelar det ingen roll, gymnasiet är min arbetsplats och jag är van att ratta in mig på den frekvensen varje dag. Kanske kommer jag som vuxen nu att omvärdera låtarna, men min gamla favorit Every Day is Like Sunday är bara SÅ att-växa-upp-i-ett-regnigt-och-blåsigt-halmstad-under-lågkonjunkturens-90-tal för mig. Min andra favorit-of-all-times, Girlfriend in a Coma, är bara strax över 2 min, men fulländad, fast lämnar en så otillfredsställd. Ett typiskt Morrissey/Marr-grepp var att kombinera upbeatig gitarrpop med sorgsna texter. J'adore!
Ikväll spelar vi musik för fulla muggar - ett Maslowskt bristbehov i vanliga fall. When the captain's away... Onsdagssoptunnan är utkörd, brandsläckare och emergency pump under kontroll. Ship shape på the boat that rocks!
* intressant video med allt från Le Petit Prince och Byron i badkaret till James Deans grav.
Suddenly being hit by a book, bildligt talat
måndag, september 7, 2009, 23:47
'Tis the season att tala om Maslows motivationsteori. Han tillskrivs tillkomsten av det humanistiska perspektivet inom psykologin och blev Årets Humanist 1967. Alltid lika roliga aha-upplevelser när man applicerar teorin om behovshierarkin på en autentisk falbeskrivning ur litteraturhistorien, Robinson Crusoe. Den här gången funderade jag vidare hemma på just högsta steget i hierarkin och fann följande eftersträvansvärda checklista.
Self-actualized people are:
realistically oriented unthreatened unfrightened by the unknown alone but not lonely unflappable retain dignity amid confusion and personal misfortunes, objective self-starters, responsible for themselves, own their behavior stable in the face of hard knocks, they are self-contained, independent from love and respect
Maslow har förstås fått kritik, framför allt för själva hierarkisystemet, men mest intressant, inser jag nu, är hans teori om s.k. peak experiences. Tidigare har jag avfärdat begreppet som sprunget ur den religiösa humanismen jag har så svårt för, men det här känner jag igen:
"Feelings of limitless horizons opening up to the vision [...] the feeling of ecstacy and wonder and awe, the loss of placement in time and space with, finally, the conviction that something extremely important and valuable had happened, so that the subject was to some extent transformed and strengthened even in his daily life by such experiences."
Maslow asked his subjects to think of the most wonderful experience or experiences of their lives - the happiest moments, extatic moments, moments of rapture, perhaps from being in love, or from listening to music or suddenly "being hit" by a book or a painting or from some great creative moment. He found that people undergoing peak experiences felt more integrated, more at one with the world, more in command of their own lives, more spontaneous, less aware of space and time, more perceptive, more self-determined, more playful."
On top of the world
Peak experience ligger nära Csikszentmihalyis flow-begrepp. Jag är väl inte ensam om att uppleva både flow, peak och - olyckligtvis - rock bottom i stort sett varje dag och visst har (pop)kulturknarkare nästan lika starka peakupplevelser som drogkonsumenter?
La conclusione della Critica: cosi cosi, efter en fransk och två italienska
söndag, september 6, 2009, 21:48
På bio: Hiroshima mon amour, 1959
"My husband's away this weekend so I thought I'd have one of those self-indulgent days", sade den eleganta och trevliga damen som satte sig vid mitt bord och tog en öl på Rôtisserie Jules på mysiga Bute Street i det "franska" kvarteret i South Ken. Moi, jag hade samma plan och inledde dagens frankofilipepp på den soliga uteserveringen med Sunday Times, Chčvre Chaud och un verre de rouge. Efter en fullkomligt förfärlig fyradagarsvecka - med vissa undantag - har jag inte varit en people person i helgen, men det visade sig att vi båda skulle gå på samma film på Ciné Lumičre, där säsongen för Sunday French Classics startade idag
Till att börja med har jag ett inbyggt motstånd mot svartvita filmer, även om jag många ggr blivit positivt överraskad, bl.a. av Casablanca, Ladri di Biciclette, Roman Holiday, A bout de souffle, To Kill a Mockingbird och Maigret et le clochard. Eftersom jag nästan läst boken* trodde jag att filmen skulle handla om en het kärleksaffär mellan en fransk skådespelerska och en japansk, gift arkitekt, men i inledningen var det fokus på Hiroshima-bombingarnas offer, därefter en mörk, melodramatisk dialog mellan en anonym Tystlåten Sexig(?) Man och en Hysterisk, Bräcklig Kvinna. Dai, dai, dai, don't open the ex-files, s'il vous plaît. Om min nya partner gråtandes berättat om en gammal kärlekshistoria som gått snett hade jag... gått en promenad... utan honom... för att aldrig mer återvända.
Ingen seriös filmkritiker skulle någonsin säga det här, men Läsdagboken är sällan seriös och jag tycker det stör att den kvinnliga huvudpersonen liknar Malin i Saltkråkan. Av Duras har jag tidigare läst/sett L'Amant och Moderato Cantabile, men nej, det är för mycket melankoli och ältande av gamla minnen för mig. Så oförskämt och osmakligt att sitta på ett hotell i Hiroshima, av alla ställen, och beklaga sitt personliga förflutna - eller var detta precis Duras poäng? Där i Hiroshima, om någonstans, borde man inse att ens egna problem är triviala i jämförelse. Det finaste med den här filmen är titeln, Hiroshima mon amour och den snygga filmaffischen. En annan fin titel är Un barrage contre le Pacifique. Later, Duras.
* En kommentar jag ser att jag själv skrivit där i Ldb 2007: intressant! tack! i anvisningarna i manuset stod det lite surrealistiskt om épaules nues, panna mot panna, långa tystnader brutna av förtvivlade - Regarde-moi! Regarde-moi! det förvånar mig förresten att den inte ingår i filmkonceptet 'Sunday French Classics'
På DVD: Le conseguenze dell'amore, 2004 och Respiro, 2002
Har också haft lite osis med veckans italienska filmer. Hur kan en film med ordet amore i titeln vara så totalt kärlekslös? Tarantino-humor är inte min tekopp och huvudpersonen spelas av pokeransiktet från Il Divo. Avsaknaden av ansiktsuttryck provocerar mig så att jag vill killa honom under hakan och säga - Da da da, was ist los mit dir mein Schatz? och se om det blir någon reaktion.
Respiro har mycket riktigt fantastiska vespafärder som tar andan ur en, men man kvävs av att se den sicilianska fiskarfamiljens instängda tillvaro. Jag mår bl.a. illa av att se den lille pojkens machoheder och nästan sexuella svartsjuka när storasyster träffar en presumtiv pojkvän. Naturligtvis är Den Heta men Hjälplösa Hjältinnan vacker, blir allt mer wacko och kastar av sig kläderna i tid och otid, vilket är karakteristiskt för italienska (och franska) B-filmer. Soliga Sicilien som resmål tappade ännu mer kräm. Jfr. Volevo i pantaloni
Ā la recherche d'une rolig komedi (dessvärre ingen tautologi)
lördag, september 5, 2009, 11:16
På DVD: A Complete History of My Sexual Failures, 2008
Killen i kassan på HMV höjde på ögonbrynen när jag frågade efter den här filmen, men en annan medarbetare var mer on the ball. Det här är en dokumentär med mockumentärkänsla, baserad på High Fidelity-idén: att ringa upp gamla flickvänner och fråga vad som gick snett, i det här fallet mer independent filmmaker-aktig. Chris är en högst irriterande slacker med bl.a. hygienissues, så antalet flickvänner förvånar. Är det den naiva ärligheten och hjälplösheten man charmas av? Kunde klarat mig utan Viagra-, Dominatrix- och ramla-av-löpbandet-scenerna, men sammanfattningsvis: många skratt, och en del otippade tårar. Tack för filmtipset, A-K!
På bio just nu: 500 Days of Summer - kolla Sid & Nancy-scenen! LOL, LOL, LOL.
Se även Läsdagboken on location: Sid & Nancys hus i Maida Vale.
... och i Frankrike skrattar man åt Neuilly, sa mčre. Handlar om en banlieuekille som flyttar till fina Neuilly - lågbudgetfilm med storpublik ā la Juno-effekten.
UPPDATERING
- You like THE SMITHS!!!???
Tredje klotet från solen-killen har blivit stor, arbetar på gratulationskortsfirma i L.A. och blir kär i Summer - en fri själ med med 60-talsfrisyr. Oj, vad lätt det var att gå från tanke till handling när filmen visade sig gå på Richmond Odeon i backen på väg ner från gymmet och oj, vilken charmig film: underbar, underbar, u-n-d-e-r-b-a-r om kärlekslycka och dito sorg, ödet, soulmates, musik och twentysomethingliv i största allmänhet med The Smiths, Belle & Sebastian, Carla Bruni och Regina Spektor m.fl. i soundtracket. Knappast någon skrattade åt Sid & Nancy-skämtet - fel & för ung målgrupp, tror jag. Få förstod förstås originalspråket i Bergmanparodin, men skrattade ändå. Till och med Dorian Gray nämndes i en scen, det var som om manuset specialskrivits för mig just den här veckan...
... men det vore fåfängt och orealistiskt att tro. Snarare speglar det manusskribentens skicklighet att en annan moviegoer skriver "It's one of those rare films that feels tailor-made, uncannily seeming to read my mind as it is played out on screen". Webomatica-skribenten tar också upp samma favoritscener: split screen-scenen som visar huvudpersonens förväntningar mot vad som hände i verkligheten inför ett laddat möte med Summer, She's Like the Wind-fenomenet, m.m. Jag instämmer delvis i kommentaren om filmens slut, men varning för spoiler där på Webomatica-sidan. Btw, är Summer så jäkla likeable egentligen? Vad är dealen med att skrika - Penis! i parken? Che cazzo...?!
Nu blir det ett avsnitt i Mozipedian som godnattsaga. Må filmen vinna många nya fans. Chapeau även till IKEA, som åstadkommit tidernas produktplacering och framstår som rena love shack:et.
Defictionalization, Dude!
fredag, september 4, 2009, 22:36
Läsdagboken loves defictionalization och snart sker det i London när en kopia av Central Perk-caféet från Vänner öppnar i Soho den 24 sept. Det är ett tvåveckorsevenemang för att fira seriens 15-årsjubileum och Gunther är på plats. Källa: Älskade TimeOut
Har aldrig själv varit ett jättefan - mår illa av att se detta klaustrofobiska umgänge där alla har och förväntas ha sina fasta roller och karaktärsdrag - men det var en bondinggrej i studentkorridoren. Därefter har jag inte tänkt så mycket på serien, men av en händelse visade jag Je m'appelle Claude för nybörjarna i franska igår.
Privat har vi garvat åt ett annat YouTube-klipp hela veckan: Hitler's reaction to the Oasis split
